Etikettarkiv: sexualitet

Om de där omöjliga valen – och om de självklara


Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu och i den här veckan börjar könsorganet att anläggas.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Det här är en beskrivning av ett foster i vecka nio. Bilden till höger föreställer min pojke, Lilla Essingen, ungefär då.

Texas är en av flera delstater i USA som infört en lag där kvinnor som söker abort ska tvingas genomgå ultraljud, och bli informerade om sitt barn, inför aborten. Syftet är att avskräcka från abort.
Om det här kan man tycka massor, beroende på vad man tycker om aborter.

Jag tycker inte om aborter. Vem gör det?
Men
Frågan är felställd.
Det handlar inte om huruvida aborter får ske, eller inte får ske.
För det gör de.
Det handlar om huruvida de ska var legala och säkra eller illegala och osäkra.

Gång på gång när jag försöker skriva om det här snubblar jag över min egen vrede. Vrede över att det här så kontroversiellt. I mina ögon borde det inte vara det, det måste finnas något som jag verkligen inte förstår här. I Amerika sprängs abortkliniker, läkare mördas.

Ibland tänker jag: Om man skulle att tvinga de blivande papporna att följa med till doktorn, och titta på de där ultraljudsbilderna, med det där lilla pickande hjärtat, vad skulle hända då? Om det vore män som bar ett barn, som kräktes (nej, man slutar inte kräkas bara för att det inte är morgon längre. ”Morgonillamående” är en myt) och som såg de närmaste tjugo åren av livet drastiskt förändras, skulle det fortfarande vara så självklart att livet i alla lägen vore okränkbart? Om män våldtogs? Om män förlorade sina jobb?

Frågan om den legala abortens varande eller inte varande överlever just för att det bara handlar om kvinnors hälsa.

Sextioåtta tusen kvinnor dör årligen, världen runt, efter att ha genomlidit osäkra illegala aborter. Miljoner skadas.
I Sverige dog en kvinna i veckan, då, på trettiotalet, när inga legala aborter fick genomföras. Många tusen illegala aborter genomfördes.

Wikipedia om Abort
Läs också Charlottes postning.
Lyssna gärna på ”Från brott till rättighet” – en dokumentär från Sveriges Radio P3.


Sexigt värre – tankar vid torkställningen

Jag hängde tvätt här om helgen hemma hos Lilla Essingens pappa. T-shirts, kallingar, Lilla Essingens små mjukisbrallor, de större syskonens badkläder. Den elvaåriga halvsysterns bikini. Vadderade bikini-överdel.
WTF!?
Den är verkligen vadderad..!?

Jag tänker på en av de där underbara somrarna utan slut i min egen barndom. Den sommaren jag lärde känna min blivande bästa vän, jag fyllde elva och eftersom det var en riktig supersommar använde jag i princip bara ett plagg. Ett par svarta bikinitrosor. Punkt.
Cyklade, badade, lekte, byggde kojor. Ibland något linne, men absolut inte självklart.
En hel sommar, iförd en par svarta bikinibyxor. Överdelen brydde jag mig inte om, varför skulle jag ha den för?
Jag minns den, hur den såg ut. Den var inte det minsta vadderad, jag lovar.

Nu, när Lilla Essingen badar hemma i badkaret med sin storasyster, har hon bikinin på sig. Självklart får hon ha det om hon vill, jag säger inte ett ljud om det, men jag funderar på hur vår syn på nakenhet förändrats över tid, och jag funderar en hel del på hur nakenhet automatiskt har kopplats till sexualitet.

Jag tänker också på pappan jag pratade med på Twitter, som var fundersam över hur han skulle göra, barnet skulle simma i en tävling i badhallen, kan man ta med sig och fotografera..? Tror alla att man är en galen pedofil då? Jag – som är kvinna och därför inte alls tvingas konfronteras med den sortens misstankar (eftersom det inte finns några kvinnliga pedofiler!??) förstår absolut hans oro. Samtidigt är det en fullständigt normal sak att göra, att fotografera sitt barn när man sitter där som stolt förälder på en läktare.

Själv fotograferar jag min onge hur mycket som helst. Naken också. På badstranden. Ofta är han ensam naken onge bland andra badbyxbeklädda småbarn och jag funderar på hur gammal jag var när jag fick min första baddräkt. Nog sjutton var jag en god bit större än två år i alla fall. Undrar om det ens FANNS så små baddräkter för snart fyrtio år sedan? (Va? Jag som är tjugosju?)

Jag har fullständigt fantastiska bilder på honom, från Orrhammar, från Rudanbadet, grävandes i sand, jagandes tusenbröder. Ljuvligt naken och lycklig som bara en tvååring kan vara.

Och nej. Jag lägger inte upp någon sådan bild här. Skulle jag göra det skulle jag nämligen göra mig skyldig till barnporrbrott, och det är så sjukt att det inte är sant.

Vi håller på att kriminalisera våra egna tankar, sexualisera all normal nakenhet till den graden att vi snart tycker att all nakenhet är sexuell, och därmed mer eller mindre farlig.