Etikettarkiv: sju månader

Peppar!

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens ”egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.

Annonser

Det heliga talet sju

Idag är det sju månader sedan Lilla Essingen föddes.
, ett litet knyte (nåja, drygt fyra kilo!) och nu en klart pigg och allert kille, som ålar omkring på golvet, rycker elsladdar ur väggurtagen, tuggar och biter på allt han kommer åt och uttrycker en massa vilja och ickevilja så fort han får möjlighet. Mat är bra. Sova är dåligt. Leka är bra. Sova är dåligt. Mamma är bra. Sova är dåligt.

Sju månader.
Det är inte klokt, det går så fort, jag hänger inte med i svängarna, jag försöker ”fånga dagen” men blir utan pardon ifrånkörd av vardagen, av nuet och glömmer hur det var för bara någon månad eller två sedan…

På tre veckor har han hunnit få lika många tänder.
Han är som en liten blodigel; biter och suger på allt. Dräglar som vilken rabiessmittad hund som helst, torkar glatt mina golv när han ålar fram i sitt eget snigelspår. Två nere, tre uppe och en fjärde på gång, ja, jag ska fota, men inte nu, det blir en annan dag – kanske när den fjärde också kommit, vad vet jag, det går så fort…

Först ut i överkäken var i alla fall en hörntand, vem vet, kanske är det en varulv jag när vid min barm?
*s*

Lars Epstein

Månsken över mynttorget / foto: Lars Epstein

Bilden kommer från Epstein Sthlm, en förträfflig blogg för människor som gillar snygga foton och vår vackra huvudstad.