Etikettarkiv: skenbar trygghet

Om IfallDetGårÅtHelvete

Jag har aldrig haft inbrott. (Nej, Murphy. Ge fan.)
Jag har aldrig fått bilen stulen. (Nej, Murphy. Nu HAR jag ingen bil)
Jag har inte råkat ut för någon brand. (Tackgodegudfördet. Du kan ge fan i det också, Murphy)

Men jag har en hemförsäkring.
När jag ägde en bil hade jag en (dyr!) försäkring på den.

När jag kommit hem från BB ordnade jag en liv- och sjukförsäkring för Lilla Essingen. En dyr en, en bra en. Själv är jag sämre försäkrad. Gammalt vrak, helt enkelt.

Lilla Fröken Morrhår var försäkrad, vilket jag var tacksam över när hon blev sjuk och behövde sjukhusvård flera dygn.

Jag kontaktade försäkringsbolaget.
Inga problem.
Jag betalade min del.
De betalade sin.
No Big Deal.

Jag arbetar. Jag betalar skatt. Man använder min skatteslant till att bygga vägar, betala personligassistent-löner, skolböcker, korvtilldesomgörlumpen, mjölktilldagisbarnen.
En solidarisk tanke: Vi hjälps åt att betala det vi alla behöver. Förr eller senare. Eller, om vi har tur, inte alls. För jag tänker nog inte sitta i fängelse, även om det finns en poäng med ett rättssystem.

Så varför är det så traumatiskt att få till en fungerande sjukförsäkring?
Sen när blev den försäkringen till ett lotteri?

Fungerar den inte vill jag inte ha den.
Då vill jag försäkra mig, mitt barn, min inkomst någon annanstans, hos någon som jag kan lita på.

Om det här kommer att bli en valfråga?

You bet.


Det absolut otänkbara.

…och jag trycker igång DVD-spelaren, ett avsnitt av cityakuten rullar igång, jag viker tvätt.
Pojken har inte vaknat riktigt än, jag har just ätit frukost.

Det är avsnittet när Carters och Kems baby dör, dör i magen innan födseln, hon föder fram ett barn de vet är dött.

Shitshitshit.

Jag kastar mig över fjärrkontrollen, stänger av, spolar bort synintrycken.

Misslyckas.

In i sovrummet, lägger mig intill killen, som en stor boaorm lägger jag mig runt honom och känner värmen, doften. Han rör på sig, blir störd av mig. Vevar med armen:”Mamma, jag sover, låt mig vara!” men jag måste bara …

Tanka lite.

Tillvaron utan…

Nä.

Bort med den tanken. Den är fullständigt otänkbar.


Om mjölpåsar, och dess eventuella innehåll.


Jag bor ju nu i hooden.
Inte den värsta, men miljonprogram är det allt, och minst sagt segregerat.
Husen är slitna, portarna står öppna dygnet om, även om det är meningen att de ska låsas efter 22. Ofta är saker trasiga.
Det har stört mig, det där med att porten är öppen dygnet om.
Inte för att det egentligen är speciellt stökigt, för det är det inte, men ändå.
Det kan gott vara låst nattetid.
Det finns ingen anledning för vem som helst att kunna springa hur som helst i trapphuset.

Så när jag får höra att Botkyrkabyggen tänker installera någon sorts portlås blir jag glad.
I sedvanlig ordning tar det något år eller två,men nu är det här.
Och det blev ju bra – på det sättet att det fungerar. Nu är det låst nattetid.
Faktum är att det är låst dygnet runt, vilket kanske är lite overkill.

Gäster ska alltså släppas in via porttelefon, och vi boende ska använda en liten ”droppe” som man håller upp mot en avläsare.
Låset – alltså, möjligheten att använda en vanlig nyckel – ska tas bort.
Nå.
Allt gott.

Eller…?

Nej.
Allt ÄR inte gott.
Inte för någon som är så rädd om sin integritet som jag är.

Varje hushåll får kvittera ut tre såna här brickor för att kunna öppna porten.
I trapphuset finns femton hushåll.
Trots att samtliga 45 brickor ska öppna samma lås – portlåset – så är samtliga brickor olika
Någonstans registreras alltså inte bara att porten öppnats, utan att Lägenhet 13, bricka 2 öppnade porten klockan si och så.
Vem har tillgång till den informationen?
Hur lagras den?
Vad har min hyresvärd med mina vanor, tider och rutiner att göra?

Oavsett om jag har något att dölja eller inte.

Josh har skrivit en hel del om det här tidigare, läs gärna häroch här. Dessutom har jag för mig att jag läst en lysande krönika i Aftonbladet i ämnet för något år sedan, men verkar den vara begravd bakom aftonbladets fåniga plustjänst.