Etikettarkiv: skratt

Den perfekta presenten till en fyrtioårig tant

Det händer inte så ofta.

Ärligt talat händer det alldeles för sällan. De där stunderna jag och Fröken Underbar tillbringar tillsammans, bara hon och jag, en kväll, god mat och prat utan att någon måste jaga ett barn eller två,  eller kanske barninducerat fallande föremål. Eller avvärja andra katastrofer. Jobbrelaterade eller så.

Men nu var det lördag, och hon står med famnen redo, iförd röda kängor och storblommig grön kappa, utanför McDonalds vid slussen, och är ungefär dubbelt så bred som lång. Hon har inte många veckor kvar innan Lillsnorpans syskon kommer så det är helt i sin ordning. Som alltid strålar hon, strålar på riktigt, och inte som jag, lite sorgset flourecerande spygrönt.

Den här kvällen har vi skjutit upp rätt länge. Det är pinsamt nog januari, och det är min födelsedag som ska firas. Sjuka barn har ställt till det för oss. Två gånger? Tre?

Men nu kliver vi in i den där fantastiskt lilla hissen upp till Gondolen (Undrar om det finns någon mindre hiss i Stockholm?) och självklart ska vi ta den just för att se om vi får plats. Det går!

Det är mycket folk men efter lite stökande hittar vi ett fönster i baren där vi kan invänta vårt bord, och smutta på ohälsosamt goda och nyttiga passionsfruktsdrinkar (Hon höggravid och jag kör bil…)

Vi skrattar, kramas, pratar och njuter just av att inte bli avbrutna, av att få andas lite vänskap och jag njuter av stunden, jag kramar om henne och känner hennes doft och hennes andedräkt och jag mår bara så bra.

Våra liv är ju annorlunda nu. Jag har Lilla Essingen, hon har sin lilla tös, och snart en till. Livet förändras. Förbättras men kompliceras.

Eller.

Äh.

Det gör det inte alls, för det var banne mig inte så speciellt enkelt då heller.

På sätt och vis, precis tvärtom.

Vi skålar för våra ungar, för varandra och för livet och kärleken och hon tar fram en påse och räcker över en present.

Jag känner igen påsen och blir glad, för den kan eventuellt komma från SannDesign och där kan man köpa fina saker: Pärlor från Trolldekugler.

Försiktigt fingrar jag i påsen, bland allt silkespapper, och får fatt i något. Jag lyfter upp det och…

Ett korbröd?
Ett relativt mjukt och fint korvbröd?!?

Jag förstår verkligen ingenting och det är helt klart att Fröken Underbar är lika förvånad som jag. Men hon drar sig – mellan skrattsalvorna – till minnes att lillsnorpan åt varmkorv häromdagen och här hamnade alltså ett bröd..?

—–

Jo.
Jag hittade en mer uttänkt liten present i påsen också.

Annonser

Det bränner till

Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.


Benfritt!

Om man kommer in i ett rum och ser detta finns det anledning att stanna upp och tänka till.

Antingen är man på väg in i ett rum, en situation som antagligen inte alls är hälsosam. (Clari-i-ice…!)
Då bör man nog vända och gå ut igen…

Eller så träffar man världens bästa sjukgymnast.

Då hänger man helt enkelt upp sin kappa på kroken, ihop med det där kvarglömda benet.


Dagens skratt!

Jovisst, tipset fick jag från Gigjoe.


Berglin om blogg

Dagens skratt!!

Bilden hittade jag här! Där kan man gott läsa lite.


Dagens skratt

Fantastisk kristendomsundervisning!

…eller hur det nu var…!

.