Etikettarkiv: skrivande

Tusen bitar

Ibland känns det som om hela tillvaron är ett tusenbitarspussel. Jag springer omkring, lägger tre bitar himmel, hittar ett hörn, sorterar en massa grönt gräs, vänder fram någon sorts strömmande vatten, hittar något annat som ser hårigt ut och pillar sedan dit ännu lite himmel.

Jag vet att det är när det känns så som jag behöver ta ett djupt andetag och springa mindre istället för att skynda mer.
Jag blir ineffektiv och splittrad och resultatet är sämre än om jag skyndar mindre.

Precis som legenden om haren och sköldpaddan

Alltså behöver jag vila mer, skriva mer när jag hinner som minst.

Hmmm.


Fördraget hos grannarna

”Habibi,

Jag saknar dig så gränslöst, jag är ofta rädd och ensam.
Jag saknar vårt liv tillsammans, och jag önskar att …”

Frustrerat knölar han ihop pappret till en liten boll, slänger den ifrån sig och svär till.

Ett sånt värdelöst liv!!
Men ändå det bästa som fanns. I alla fall just nu.

”Jag är i Sverige. Jag är trygg. Det här är inte Basra. Jag lever. Lever.”

Han upprepar meningarna flera gånger, högt för sig själv för att inte tankarna ska kantra in i självömkan och frustration.

Försiktigt går han fram till fönstret, petar isär några av lamellerna i den dammiga persiennen och tittar ut. Längtar ut i dagsljuset, efter ett vanligt och normalt liv. Efter att sitta med vänner vid ett cafébord i eftermiddagssolen.

Men nu är livet ett annat:
Viktigt att inte märkas, inte störa någon, inte väcka någon uppmärksamhet. Smyga ut sent på kvällen, städa snabbt och tyst. Inte ställa några frågor, bara få några hundralappar i ett kuvert. Sen tillbaks till lägenheten igen.

Han vänder blicken, tittar in i rummet. En säng med en solkig bäddmadrass. En liten tv, en grön stol som vickar om man sitter på den. Några plastpåsar med lite kläder och en massa papper från advokaten och från invandrarverket.

Dagarna är värst. All tid att ha ihjäl. Alla tankar. Är det här ett anständigt liv? Nej, överlevnad, men inte liv.
Alternativen? Att gå upp till ytan: En enkel biljett till Bagdad. Antagligen till tortyr, till död, men också till det hemvana, till familjen en kort tid.
Att stanna här, i skuggorna, i överlevnaden, utan verkligt liv?

Han tittar ut igen. På en balkong på andra sidan gården står en blond kvinna. Hon är gravid, får hjälp av sin man att hänga en matta över balkongräcket.

”Åh, Älskade, så jag saknar vårt liv tillsammans…”


Dagrun

Hon hette Dagrun, var hjälplärare i svenska när jag gick på mellanstadiet och inte riktigt fick ordning på ord och stavning och såna – ack så viktiga – detaljer i vårt vackra språk.
Hon hörde till den gamla sortens lärarinna, ja jösses, hon var gammal dessutom, och vi satt där, några utplockade hjälpbehövande elever och fyllde i ”fylleri-övningar” (man skriver den svåra delen av ord, hon hade pappark med hål i, som täckte över vissa delar..?!)
Långt senare visade det sig att hon och min farfar dessutom, under en kort period många många många år tidigare haft något litet gemensamt svärmeri.
Tänk så liten världen är…

Jag hör fortfarande en del av hennes ramsor, inne i huvudet, ibland.

Pojken uti skjortan gul skjuter skjutsen in i skjul

Tänk så hon förändrade mitt liv. Tänk om jag aldrig kommit över det där med min dåliga stavning, så fattig min tillvaro varit utan lusten att skriva och läsa…!

I en himmel är du säkerligen, Dagrun. Hoppas du dricker te med min Farmor och farfar, ni skulle säkert gilla varandra, och ni har nog många saker att prata om.

.