Etikettarkiv: somna själv

Peppar!

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens ”egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.

Annonser

20/45

Jag tror på rutiner. Det är lättare att klara av tillvaron om man har rutiner. Vanor.
Särskilt om man själv är liten och tillvaron är stor, ohyggligt stor och mycket mycket obegriplig.

Så jag gör likadant varje kväll. I princip varje kväll i alla fall.

Jag tappar upp vatten i badkaret till pojken min. Ler åt hans badande. Sen gosar vi lite, han får en ny blöja, pyamas och till sist lite mat.

Ibland somnar han ifrån mig, i famnen, jag hinner inte bära honom i säng. Det är inte så bra: då vaknar han lätt när jag lägger honom i sängen.

Ibland hinner jag lägga honom innan han drar in handbromsen. Det är bättre.
Sen går jag som på nålar. Sover han verkligen? Tittar på klockan…

Jo. Vi passerade 20 minuter. Kanske kanske?

Jag går vidare på nålbädden.
Sen blir det som vanligt. Som de flesta kvällarna. Ungefär där, efter 45 minuters sömn vaknar han, olycklig.

Klarvaken.

Och jag sjunger.
Jag låter honom gråta.
Jag sjunger.
Jag smeker honom.

Han är ledsen. Vill inte.
Han är inte hysterisk, bara ledsen, och han vevar med armarna, de där små naglarna klöser och river, nappen åker ut med en farlig fart, skjuts som ur en kanon ur munnen, Plopp och jag petar tillbaks den. Gråten stillnar en halv minut, sen skjuts den ut igen, pojken tar ett andetag och laddar för en ny gråt.
Nej.
Han vill inte sova.
Alls.

Och jag funderar över gränserna här.

För jag vill att han ska lära sig att sova i sin säng, somna på kvällen. Jag vill inte att han ska ha min dygnsrytm, det är för sent för honom att somna vid tio. Han blir övertrött.
Samtidigt är det ju tokigt om han lär sig att det är Av Ondo att vara i sängen, att vi avslutar varje dag med en konflikt.

Hur gjorde/gör ni andra?