Etikettarkiv: Sorg

DVBF

DVBF

Akronymen är en förkortning för DetVarBättreFörr men det är också en människa. En man, en speciell man med förkärlek för god choklad, swingdans och fotografi på hög nivå. Han ingick i den krets av människor jag lärde känna via det däringa Internetet på den tiden det inte var i var mans hand, och mer än en natt satt vi och pratade. Han nyskild och ledsen och jag i ungefär samma läge. Många mil skilde och det var först långt långt senare vi träffades på riktigt.
Men det är en mycket god och klok man.
Oerhört tragiskt är det att behöva växla från presens till imperfekt.

DVBF, Lasse Dalenius var en mycket god och klok man.
En människa jag kände, men inte tillräckligt väl, en människa som gav mersmak.
Nu är det för sent.

Han är död, han är borta, och vi som kände honom står överraskade, chockade och förtvivlade kvar.
Vad har hänt?
Är det verkligen sant?

Då är det lättare att acceptera att en gammal dam inte orkar kriga mot sin cancer längre.
Det gör inte mindre ont.
Nej. Tvärtom.
Det gör väldigt ont för det är inte vilken dam som helst.

De senaste dygnen har hon blivit sämre. Stadigt sämre, och Lilla Essingens pappa har vakat oroligt vid hennes säng medan jag hjälpt iväg Essingens storasyskon till skolan.
Morfinet har hållit henne någorlunda smärtfri men också okontaktbar, och vi har sett och förstått att nu är det nog så att det inte finns något bra slut på hennes vistelse på Karolinska Sjukhuset, bara mer eller mindre dåliga.
I förmiddags upplevde de sköterskor som skötte om henne att hon i ett litet ögonblick faktiskt var lite klarare, fick lite ögonkontakt, och att hon nästan log en smula, för att sen andas ut för sista gången.
En mamma, en farmor är borta. En hustru, en god vän.

Vi for iväg, kom till avdelningen, går in i hennes rum.
I Torsdags var jag, vi, till henne sist, då firade vi hennes 81årsdag med smörgåstårta och mycket skratt.

Nu ligger hon i samma säng, utan några slangar, inga kanyler eller dropp. Ingen väsande och bubblande syrgas.
Ett fint lakan med broderier, och några gerberor på bröstet.
Det är stilla – tills vi kommer in i rummet. Lilla Essingen konstaterar först förtjust ”Famo!” för att sen konstatera: ”Famo Sover”. Sen undersöker han rummet, leker med hjulen och reglagen på sängen, undersöker toadörren, klättrar på stolar och är precis den han alltid är.
Sällan blir kontrasten så tydlig.

Och vi går ut i solskenet, i allt det skrikblå, åker hem till mannen, hissar flaggan på halv stång, steker fattiga riddare och börjar ringa till alla de som behöver bli underrättade.

Det var bättre förr.

När jag kunde surra med dvbf över icq.

När farmor var pigg och frisk.


Den missade första gången.

Jag fick en flashback här om kvällen.
Jag såg på TV, såg på kunskapskanalen, ett program om nyfödda spädbarn och deras förmågor (Bebisarnas Vetenskap, tyvärr finns filmen inte på svt.play)
Isen rinner längs min ryggrad när jag ser en sekvens, en förlossning som blir mer spännande än nödvändigt. Ett barn som inte andas. Förlossningsläkaren ruskar skenbart våldsamt barnet, som hänger fullständigt lealöst i hans händer. Slangar som sticks ner i mun och svalg, slurpande ljud, syrgasmasker och så småningom ett förskräckt pip, och därpå ett mycket litet men väldigt verkligt skrik.

Jag sitter i soffan och gråter.
Jag har aldrig sett det förut.
Jag var ju sövd, jag missade det.

Mitt första barn. Antagligen mitt enda barn. Föds efter viss dramatik.

Jag antar att det gick till ungefär lika. Man vidtog, med stor brådska, mått och steg.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.

Allt gick bra.
Lilla Essingen hämtade sig.
Ingen syrebrist.

Men jag missade mitt barns födelse.
Jag såg inte vad de gjorde med honom och jag hörde inte hans första skrik.
Jag fick inte upp honom på mitt bröst som nyfödd utan träffade inte honom förrän många timmar senare, ett möte som är så vagt och morfinpåverkat att jag faktiskt inte minns mycket av det.

Allt gick bra.
Men just det här är jag mycket ledsen över, att jag missade.


Stilla dig, hjärtat mitt, stilla dig…

I nattmörkret tittar jag ner i spjälsängen, på barnet som sover.
Pyamas med små spöken, och avklippta fötter – barnet växer ur allt med farlig fart.
I famnen ligger den grårandiga gosekatten och en urdrucken vällingflaska.

Jag går nästan sönder.
Hjärtat slår dubbelt, slår hårt hårt hårt i bröstet på mig, alldeles för hårt för att det ska vara behagligt och jag andas och klappar mig lugnande på handen.

I ett annat land långt borta grävs en liten flicka fram ur rasmassorna. Under ett annat hus ligger fyra människor, chanslösa men vid liv och väntar på att dö.

Och här hemma står en familj och tittar på sin fjortonårings tomma säng. Där kommer han aldrig mer att sova.

Snälla hjärta, stilla dig, rara hjärat, ett slag i taget, seså…

”Find a Happy place! Find a happy place! Find a happy place!”


Apropå strykjärn

”Patrik ******* wants to remember your birthday! [-ACCEPT-] 3 seconds ago”

How ironic.

I min newsfeed på facebook fann jag raden.
Min älskade bror.
Vill uppenbarligen komma ihåg min födelsedag. Vackert så. Tänk om han hörde av sig någon gång. Det är väl ett par år sedan sist nu. Fem eller så.

Ja. Jag saknar honom, men jag känner honom inte längre.


Psalm 269

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt.
Jorderiks gull, stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Jag var tio år, och den här psalmen sjöng vi på Scalateatern, det var vår första riktiga konsert, jag hade precis börjat i Mariaskolan, som på den tiden var en del av Adolf Fredriks musikklasser.
Jag har den där melodislingan kvar i huvudet fortfarande, för så har mitt liv varit.
Hela tiden sida vid sida, ibland alldeles samtidigt – jag är svag för det bitterljuva och utan galghumorn hade jag varit död.

Så vad har jag att berätta om sorg?
Jag är lyckligt lottad.
Mina föräldrar lever, ingen av mina vänner har ryckts bort mitt i livet.
Jag HAR förlorat ett syskon, men då var jag själv ett mycket litet barn, och minns egentligen inte så mycket av det, av honom. Jag har några ”snapshots”, från nöddopet och från begravningen. Inget mer.
Men som vuxen så anar jag vad den sorgen gjorde med mina föräldrar, med deras relation.
Att förlora ett barn måste vara det absolut vidrigaste en människa kan utsättas för, och antingen kan man dela den sorgen med sin partner, eller så förmår man det inte och det är förödande för relationen. Jag fick en ny lillebror, men sprickan fanns där och många år senare separerade mina föräldrar.
Men jag var sex år när han dog.
Jag minns så litet.

Men jag saknar min Farmor.
Hon fattas mig.
Hon fick en hjärnblödning när jag var… sexton, sjutton? Hon hade några år kvar till sjuttio och hade mycket mer att ge, göra och uppleva. Hon rycktes bort mitt i steget, men slapp gudskelov vakna upp igen utan dog stilla på sjukhuset efter ett par veckor. Jag tänker fortfarande på henne, ofta. Önskar att hon fått vara med i mitt liv. Ofta tänker jag: Titta, Farmor, det går ganska bra för mig, ser du? Jag kan!

Nej.
För mig är sorg inte primärt något som har med döden att göra, utan mer med livet. Med drömmarna som brast, ambitionerna som sprack , förmågan som inte räckte till. Jag har i så många sammanhang slitit så hårt och så ofta faktiskt inte fått lön för mödan. Det gör mig ledsen. Har jag misslyckats? Ja, kanske. Jag har inte förvaltat mitt pund klokt, jag har stångat min panna blodig mot väggar som saknat dörrar att öppna.

Mannen med de blå ögonen. De som känner mig lite mer känner igen honom från mina gamla QS-dagböcker.
Mitt livs kärlek, så är det och så var det.
Den där sortens kärlek som människor skriver sånger om, gör filmer om.
Vi älskade ihjäl varandra – ja, det är möjligt. Kärleken var så stark att den på något sätt blev symbiotisk, syrefattig. Jag sparkade mig lös, förtvivlad och oerhört olycklig över skeendet och han säger idag att han aldrig riktigt fick ordning på livet efter det.
Och i ärlighetens namn så … ja, inte har det blivit så bra för mig heller, i alla fall inte det där kärlekslivet.
Visst har jag älskat sedan dess, men…
Som sagt.
Bitterljuvt.
Det HAR gått åt skogen. Jag lever ensam idag.

I mina mörkare stunder undrar jag om jag ens har förmågan att älska en annan man idag, älska helt fullt och med total tillit..?
Ska man då se på kärleken med de mer pragmatiska och praktiska ögonen. Familjen AB, där tvåsamheten är bekväm, ekonomisk och trevlig?
Ja, jag vet inte.
Jag sliter med dilemmat.
Stundtals med en klump i halsen och tårarna hängande.

Det är så mycket enklare att fokusera på det som är riskfritt.
Att älska ett barn är konfliktfritt.
Enkelt.
Tveklöst och sorglöst.

Lilla Fröken Morrhår


Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på ”varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller ”såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?


Summa summarum: En dödsdålig dag.

Somliga dagar är dåliga.
Alltigenom dåliga.

De blir uthärdliga tack vare den omvärld jag befinner mig i.
Föräldrar som bryr sig. En vän som kommer och kramar mig. Ett barn som obekymrat skrattar sig igenom tillvaron.
Och Hitta Nemo förståss.
För när inget annat hjälper, så hjälper den.
Och choklad.

Men likväl.

Den här söndagen har varit fullständigt värdelös.
Trots kramarna.
Trots insikten om att det som skett varit nödvändigt och oundvikligt och att jag – som så ofta – faktiskt har så oändligt mycket att vara tacksam över.

När tystnaden lägger sig, när morkret rullar in hjälper det inte.
Jag sitter likväl här med en tom famn, med tårarna hängand i ögonfransarna, med ett oändligt sorgset hjärta.


070707

Det här bloginlägget skulle jag egentligen ha skrivit i måndags, men de senaste dagarna har varit ganska hektiska, så vi får helt enkelt låtsas att det idag är den 7 juli, att det idag är mitt gudbarns födelsedag.

Lilla Ester.

Hon har just lärt sig gå, det har varit på gång länge men nu går hon verkligen, med knubbiga ben i korta klänningar och med ett brett leende i hela ansiktet.

Ett år gammal är hon nu, ett helt år har hon fyllt med liv och det är ett år som förändrat mitt liv.

Då, den där dagen i juli, förra sommaren, då när jag var med hennes storebror Elias. Mamma och Pappa hade åkt till BB, var på Karolinska, och vi väntade.
Elias och jag byggde lego och väntade.
Och tillslut ringde Mamman: Kommer ni inte någon gång?!
Så fort vi får, kontrar jag, och gossen hoppar ur pyamasen och i kläder med blixtens fart och vi far iväg, till fridhemsplan, och där på 3:an mot karolinska sjukhuset och efter lite irrande och virrande så knackar vi på en dörr där en pappa öppnar, där en pojk blivit storebror och där en mamma och en lillasyster väntar.

Där blir vi. I det där lilla rummet. Familjen i den stora sängen och jag i en fåtölj intill dem.

Det är en alltigenom lycklig stund, storebror får hålla i henne, pussar på henne, klappar henne. En välsignad stund, och jag är välsignad som får vara där just då, vara nära en familj i just den här stunden, det är inte många timmar sedan denna lilla flicka föddes. Inte många alls.

Och mitt i all lycka, över att hon finns och över att allt gått bra, att alla mår bra så kommer en annan känsla.
Helt plötsligt vill jag faktiskt inte stanna kvar i rummet. Jag känner mig … obekväm, minst sagt. Jag kan inte stå för det, men jag är avundsjuk. Jag trivs inte alls i min fåtölj. Ögonen börjar rinna, jag tycker synd om mig själv, ömkar mig själv och min barnlöshet, min hopplösa oförmåga att älskas av någon som vill ha en familj ihop med mig. Det blir alldeles för tydligt just där och då, jag står inte ut. Jag skäms när tårarna börjar rinna, vill inte att det ska synas, jag vänder mig bort, önskar mig ur rummet, önskar mig bort bort.

Men hon ser. Mamman, hon som inte missar mycket, inte ens nu, med ett nyfött barn i famnen missar hon. Hon ser.
Hon förstår direkt vad som händer i mig.

…och med det så står jag ut.
Stannar kvar.
Kan uppskatta stunden igen.

…och ganska exakt två månader senare upptäcker jag att jag är gravid.

Jag kan inte låta bli att fundera: hon är inte bara underbar i sig själv, utan också sändes som någon sorts förebud till mig…


Looks.

Vi sågs igår.

Jag hade glömt hur snygg han är.
Nej, det ändrar ju inget.

Men det stack till lite.


Utandning

Jo, det gick bra.
Om man med bra menar att vi träffades i tre minuter, bytte påsar och skildes åt.
Utan några hårda ord.
Utan några ord alls, nästan, men de som var, var sociala och vänliga.

Med mina oerhört låga förväntningar så är det helt ok.

Jag andas ut.
Sen att någon liten pryttel hamnat i kassen, som inte skulle vara där, och att någon annan liten pryttel saknas, det går säkert att ordna, det är ju ingen panik.

Sen hem igen, och i mailboxen hittar jag en rolig bild.

Precis så känns det, tamejsjutton!
Tack, Agneta!