Etikettarkiv: stress

Saker man behöver för att baka bästa sortens muffins.

Vi hjälps åt.
Han är duktig, Lilla Essingen. Jag hjälper honom att knäcka ägget mot skålens kant, och han rör medan jag häller i strösocker.
Sen rör han och rör, och emellan varven tar jag några tag, så att blandningen blir ljus och fluffig.
Under tiden micrar jag en snutt smör och mörk choklad på halv effekt.
Vi rör i vetemjöl, hackade nötter, kakao och bakpulver.
En gnutta salt.
Och min lilla pojke rör och rör. Det blir lite lättare när fettet och chokladen kommer, och en slurk mjölk hjälper också till.

Vi bakar för att vi tycker om att baka.
Vi bakar för att vi tycker om muffins.
Vi bakar för att bjuda Mojmoj på, när hon kommer. Sen ska hon ta med sig Lilla Essingen till Orris över helgen.

Jag skedar upp smeten i åtta små muffinsformar. Det är så vi vill ha det. Vi gör muffins, inte jättelika cupcakes. Åtta små formar, medan min lilla pojke (var sjutton är min Bebis?!) sitter och slickar skålen.

Sen går allt snett. Mojmoj kommer tidigare än beräknat, så baket är inte klart i tid. Det är brått iväg, för att hinna före all helgtrafik. Fullfart. Nej.
Det är faktiskt inte alls tid för kaffe.
Inte ens för muffins-i-låda-att-ta-med.

När jag tar min lilla pojke i famnen för att trä på honom jackan blir han helt mjuk i kroppen. Jag känner hur hela han plötsligt slokar när han inser att han bakat muffins, väntat på muffins i ugnen och nu inte kommer få äta några muffins. Jag pussar på honom och försöker förklara och han är smärtsamt tapper. Vi pussas, jag går med dem ut och väntar på Bonusmorfar och den färdigpackade bilen. Vi får stå några minuter och vänta. Vi pussas och jag vinkar.

Sen går jag in och tar ut en plåt muffins ur ugnen.
Muffins som stått någon minut för länge. Som blivit brända i bottnen. Som inte alls är goda, eftersom de fastnar i halsen, inte kommer förbi klumpen som redan är där.
SÅ brått ska det inte vara.
Inte så att en pojke inte får smaka, bjuda på sina muffin.
En mamma som ser och förstår ska faktiskt säga till en liteföreffektiv mojmoj: Vänta fem minuter. FEM minuter.

Helgen går, och plötsligt står jag i trapphuset och håller upp porten och ser bonusmorfar pillra ut ett nyvaket litet barn ur bilbarnstolen. Lycklig är jag och lycklig är han och härligt har de haft det och kramas gör vi.
ÅH så vi kramas. Så mycket kärlek och längtan.

Så är vi bara vi två igen. Lugn och ro. Jag frågar om han vill ha lite mellis. Kanske lite yoghurt? Eller en smörgås?

Mamma. Ja vill ha muffins me foklaa.

Annonser

Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

”Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är ”söttbullaj” i ”ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en ”Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en ”söttbulle” eller två.


Tusen bitar

Ibland känns det som om hela tillvaron är ett tusenbitarspussel. Jag springer omkring, lägger tre bitar himmel, hittar ett hörn, sorterar en massa grönt gräs, vänder fram någon sorts strömmande vatten, hittar något annat som ser hårigt ut och pillar sedan dit ännu lite himmel.

Jag vet att det är när det känns så som jag behöver ta ett djupt andetag och springa mindre istället för att skynda mer.
Jag blir ineffektiv och splittrad och resultatet är sämre än om jag skyndar mindre.

Precis som legenden om haren och sköldpaddan

Alltså behöver jag vila mer, skriva mer när jag hinner som minst.

Hmmm.


Som spindelns nät.

Tillvaron är hård just nu.
Vacker här mellan Hägg och Syren.
Men hård.

Det drar från alla håll och jag arbetar stenhårt för att hålla ihop. Räcka till.
Jag prioriterar.
I första hand barnet.
I andra hand barnet.
Vännerna, barnafadern, familjen. Allt det där andra.
Jobb och hem.
I 27:e hand mig själv.
För det är mycket nu och jag hinner inte andas.

Än mindre läsa bloggar, kommentera bloggar eller blogga själv.
Förlåt.
Men nu är det så.

Jag är uttänjd.
Egentligen bortom bristningsgränsen.
Men än går det.

För barnet ger så oändligt mycket mer än han ”tar”.
Jag stjäl stunder här och där, där jag andas en smula: en liten snabb paus, en kaffekopp i en park, en frukost med en vän.

Jag överlever, helt enkelt för att jag antagligen inte kan annat längre.
Jag är som spindelväv. Starkare än stål.

Men.
Jag vet hela tiden att det här livet är en omöjlighet.
Att man inte kan göra som jag gör, stänga av så som jag stänger av.
Det fungerar här och nu, men inte för ett liv.

Gode Gud, låt mig inte glömma det.

Ve mig om jag låter tillfälliga lösningar permanentas.
Då uppstår galvaniska strömmar som får vilket stål som helst att lösas upp.
Lätt, så lätt, springer ett barn genom skogen, lyckligt viftandes med en pinne och utan en tanke rivs mitt omsorgsfullt konstruerade spindelvävsliv sönder.

Fotot är taget av Mike Bitzenhofer och får användas under CC-licens


Försvar från en loser.

Ibland måste människor sparka på andra människor bara för att det går.

Det är lättare att göra det om man kliver upp på några höga hästar, och sparkar nedåt.
Då slipper man nyanser och kontext, sammanhang och komplexa mönster.
Från ovan blir allt enkelt, svart och vitt.

En lyckad människa tar sig friheten att sparka på en misslyckad människa.
Gömmer sig bakom cynism och ironi.

vi kommer till en vägg…
vi kan inte gå under den,
vi kan inte gå över den,
vi måste ju gå in i den!

Martin Ezpeletas krönika är så fri från kunskap, empati och fingertoppskänsla att man baxnar.

Jag undrar när han tänker skriva något lika elakt och okunnigt om MS, om leukemi eller om hjärtinfarkt.

För det väljer man ju också att få.


Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:

* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter…

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.