Gracilt porslin

Jag kan inte motstå detta vackra Rörsrandsporslin, och när jag ser en annons i morgonens DN om 20% rea på fabriksförsäljningen ute i Gustavsberg och dessutom just fått lön så är det bara att acceptera: Jag förlorade den kampen.

Det är så vackert.

Jag har velat haft det så länge, det porslin jag haft fram tills nu har varit urtråkigt, skitfult, inköpt i bulk på ÖB någon gång i samband med min student, för några hundralappar. Mönstret är bortdiskat, glasyren repig och framförallt är det fult.

Nu har jag diskat sex nya tallrikar och sex nya assietter och ställt in i skåpet.

Ja.
Jag är materialist, jag erkänner, men jag känner mig lycklig över mitt vackra nya porslin.

Jag tror jag måste städa, så jag kan bjuda någon på middag 😀

101/65

Lågtryckare är jag. Jag vet, så jag tar det lugnt varje gång jag ger blod. Och ber sköterskan kolla trycket.
Värdena är bra, så jag har aldrig haft några problem med att ge min knappa halvliter.

Tvärtom.
Jag känner mig god när jag gör det. Jag gör en alltigenom god gärning.
Men självklart finns det något i det för mig också.

Muggarna.

De fullständigt underbara öronlösa muggarna från Rörstrand.

Jag tycker att det är MISÄR att en kvinna bara får ge blod var fjärde månad. Det är MOBBING, män får ge blod fyra gånger per år! Jag MISSAR ju en mugg!

Sköterskan skrattade åt mitt orerande, och när jag efter välförrättat värv sitter ute i väntrummet och är duktig och tar det lugnt och dricker mycket kommer hon:

– Vilken färg på muggen vill du ha?

Den riktigt klarblå, den mörkblå, svarar jag.

– Bra, då… Du, jag smugglar ner en extra i påsen åt dig…!

Ljuvliga ljuvliga du!

Ur den dricker jag grönt te med mynta och tittar på hur regnet droppar i dammen på balkongen.

Ge blod du med. Och när du ändå är i tagen, registrera dig här och här också.