Etikettarkiv: tacksamhet

Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.


…och giv oss idag vårt dagliga bröd…

Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: ”Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.


Om att åka hem, eller komma bort.

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg


3

Så.

Potatissalladen, sparrisen och rostbiffen gick åt som smör, cheesecaken var sjukt god, som vanligt, och födelsedagsbarnet hade inte tid att äta.

Böcker, kläder, lite badleksaker, en doktorsväska och en sjukt stor lastbil. (Den fick följa med hem till pappan, herregud, jag bor i tvårummare, var ska man parkera den?)

 

Det tredje året är infirat, och jag tackar för det som redan varit och ber om resten.


Na-a-a-appenpappen, Mamma!

Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

 

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

”Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.


Ständigt denna ”Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

”…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet ”kärlek” längre till.


Osby Minette 90

Ja. Han heter så, en av mina bästa vänner.
Troget hjälper han mig när jag behöver honom.
Varje dag.
Tidigt och sent.
I nöden och vinterkräksjukans tid.

Urgammal.
Okänd för Google.
Men trogen.

Kära tvättmaskin. Hur skulle jag överleva utan dig?


Natten då änglarna var med.

2008-06-16
11:45 Inskrivning

Inlägges på förl.avd. 0-para.

Inkommer p.g.a vattenavgång och induktion i graviditetsvecka 41-2 (BP enl UL 080606 PB en LS 080609).
Tidigare sjukdomar: Hjärt/Kärlsjukdomar, Psyk vård, se MVH3/ vårdhistoria samt Psykosocial mottagning 6/5 -08.
Nuvarande graviditet: Gått på Anima-samtal pga tidigare anamnes. Fått akupunktur med god effekt mot symfysiolys. För övrigt normal grav.
Har brev till personalen med sig.

Ingen känd överkänslighet.

Allmänstatus:
Sömn: Vaknade vid 02-tiden av värkar och har sovit lite dåligt efter det.
Nutrition: Har ätit ordenntlig frukost och äter lunch nu inför induktionen.
Smärta: Tycker inte att värkarna är så smärtsamma ännu.
Psykosocialt: Pat har nyligen separerat från barnafadern och har varit ledsen för detta. Skall ha sin mamma med sig på förlossningen.
Yttre palpation: huvudläge.
CTG intagningstest: normal

 

Äntligen var det dags att ringa en taxi och åka. Väskan packad, bilbarnstolen med.

Jag hade på mig den där grå enkla klänningen, ville vara lite fin just idag, nu när det äntligen var dags.

En lugn taxifärd med småprat om ditt och datt, och så är vi framme. Jag tas emot, får ett undersökningsrum. På toaletten har någon överambitiös städerska vikt en ”hotellsnibb” på toapappret, jag skrattar för mig själv, vilket får undersköterskan ute i rummet att undra…

Lunch? Tja, en frys-microlåda från Findus, men ok. Någon sorts näring var det säkert. 😉

14:15
Induktion
Bedömning

37-årig. Inga tidigare förlossningar idag gravid i 41+2.
Beslutar om induktion p.g.a vattenavgång antal timmar.
Cervixstatus: Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix bibehållen, längd 3 cm, sakralriktad, medium konsistens, öppen 0,5-1,5. Bishopscore 2p
Beslutar om induktion med cervixdilation.

Hoppla! Här har jag visst åldrats helt plötsligt! *s*

14.20
Ballongdilation av cervix göres.

14.30
Förlossningsförlopp
Kontraktion

Värkstatus 45″/3′. Andas fint genom värkarna. Upplever att dessa tilltagit i styrka.

Mamma har kommit. Det är rätt ok. Vi har det trevligt. Fikar lite, pratar, lyssnar på radio. Vi jobbar på helt enkelt, och det känns som om det går bra.

16.00
CTG

BF 160. Nedsatt variabilitet. Inga accelerationer. En komplicerad variabel deceleration. CTG visas på rond och vidimeras. Ingen feber.

17.30

Gör dragningsförsök Bard katetern som dock sitter.

På toaletten finns det ett anslag om hur viktigt det är med hygienen, och att det är viktigt att man torkar av överallt med alcogel efter sig.

Ursäkta, tänker jag, men jag är inte riktigt i form för att städa just nu, förlåt… (Ska verkligen JAG göra det här NU??)

17.45

CTG som tidigare. Vidimeras av Dr Jonsson.

18.33

Notering: temp 37.3

Jag fryser. Fryser verkligen. Får strumpor och en filt över axlarna. Antagligen har jag frossa.

Tempen är inte speciellt anmärkningsvärd, men sköterskorna vet ju inte att jag är en ”lågtempare”.

19.15

Bard katetern lossnar vid toabesök.

19.40

Har inte kissat ordentligt sedan 12 idag. Tappar, endast några droppar i utbyte.
VU: Nästintill utplånad. MM öp 4cm, en hinna palperas, som amniotomeras. Klart f-vtn. Ffd huv i bing.

Ja, jag dricker ordentligt. Ja, jag har varit på toaletten. Igen. Igen! Igen!! Sluta tjata!!

20.00
Induktion
Bedömning

Induktion inledd med cervixdilation 2008-08016
Cervixstatus: Föregående fosterdel huvud ovan b-ing. Cervix > 50% utplånad, längd 0 cm, mediumriktad, mjuk konsistens, öppen >1,5 cm. Bishopscore 7p
Beslutar om fortsatt induktion med oxytocininf.

20.10
Förlossningsförlopp

Infusion [OS]Syntocinon 10E/500 ml NaCl 6ml kopplas. Ordinerad av Dr Jonsson

20.17
Förlossningsförlopp
Smärtlindring

Får Lustgas/Syrgas 40/60. Otillräcklig dos, höjes till 70/30. VAS 7-8.

Märkligt. Det gick så fort. Droppet som skulle hjälpa igång värkarbetet sattes, och nog kom det igång alltid! Från noll till…ja, inte hundra,  men bra mycket ändå, på ingen tid alls, kändes det som.

Fick ingen ordning på lustgasen alls. Andades, mådde illa, missade topparna på värkarna, så att gasen inte hjälpte, kräktes…

 

20.35
CTG

BF 170. Nedsatt varibilitet. Inga accelerationer.
Värkstatus 60″/3′.
CTG vidimeras av Dr Jonsson.
Pat önskar EDA, vilket är OK enl Dr Jonsson

Ja. I brevet jag hade med mig stod tappra ord om att försöka föda utan EDA men nej, det är en styrka att kunna ändra sig och som jag ändrade mig. EDA EDA EDA Hjälphjälphjälp!!

Jag hade ingen som helst koll på läget, hade full huggning med att bara överleva, och upplevde ingen paus mellan värkarna alls. Det gick inte alls att ”andas” genom dem, fick för lite gas, fick för mycket gas. När jag trodde att toppen var nådd och vågade släppa masken så kom den, sjufalt starkare och sen igen och igen…

21.03
Infusion

Kopplar inf Ringer-Acetat 1000 ml inför EDA

21.15
Omv Åtgärder

Övertag tillsammans med usk Madde

21.16
Omv Status
Smärta/Sinnesintryck

Väntar på narkosdr för EDA anläggning, andas lustgas 70/30 så länge med god effekt.

Va? Snälla lilla barnmorska, gick du in i rätt sal nu? ”God effekt”??

21.36
Förlossningsförlopp

Laktat 3.40

21.57
Förlossningsförlopp
Smärtlindring

Sufenta-Eda lägges, EDA-pump Se Anestesi-journal. 8262. God effekt av EDA:n

Det finns en Gud.

Jag sitter på sängkanten. Mamma hjälper mig att sitta upp, hon masserar min rygg, jag har så ont så ont och gråter och skriker och det kommer in en människa med gröna byxor – högre än så orkar jag inte lyfta blicken – och gröna byxor betyder ansestesi och äntligen äntligen äntligen är narkosläkaren här, med sina magiska kunskaper, droger och talanger.

Jag ska ligga på sidan, jag ska dra upp knäna mot bröstet. (Eh, va?? Det är lixom en stor mage i vägen?!!) Jag ska ligga helt still.

Helt still.

Medan någon ska köra in en nål i (eller väldigt nära!) ryggraden. Men tänk om jag får en värk då??

Tydligen är allt som det ska. Allt går bra.

På några få minuter förändras världen.

Jag sitter upp igen, på sängkanten. Jag ser på människan med de gröna byxorna. Det är en man, en stilig man. Jag funderar på om jag ska fria till honom. Det är helt säkert den vackraste man jag någonsin sett.

 

22.24
Infusion

Ringer-Acetat avslutas

22.30
Omv Åtgärder
Samordning

Diskuterar med Dr Jonsson ang nytt Laktat tagn?. Hon tycker att vi kan avvakta ännu en stund.
Ctg visar fortsatt hög basalfr. 160 sl/min. Patienten tempar 37,5. Får 2 T. alvedon 500mg

Febern är besvärande, men med en filt så går det bra. Vi kämpar på. Tillbaks är de ”normala” värkarna. Jag andas igenom dem, vi pratar om ditt och datt, jag och Mamma. En undersköterska kommer med en hallonsmoothie och den är ljuvligt god. Mamma får nog av mina cd-skivor och vill lyssna på något annat, och muttrar över att HON ska lyckas manövrera in P1 på bergsprängaren. Ursäkta, säger jag, men jag har inte riktigt tid att hjälpa dig, ler jag. Hon belönas direkt: På radion är det en reprissändning av Odla med P1 och vi skrattar i kör. Är det något min mamma är intresserad av så är det trädgårdsarbete.

Erik (3)

2008-06-17
00.09

Förlossningsförlopp

Laktat 2.40

00.10

Pat tempar 38.9. C. Dr Jonsson ordn Benzyl-pc 3 g iv.

Jag tigger till mig en till hallonsmoothie, den är fantastisk. I övrigt kämpar vi på. Jag andas, jobbar. Sitter på boll, hänger i gåstol, vankar. Tycker att det går helt ok. Lite långsamt, men det är väl ok? Det går ju framåt! Nedåt! Utåt!

00.25
Läkemedelshantering

Benzyl-pc 3g iv gives

01.22
Förlossningsförlopp
CTG

Skalp CTG-reg inledd

Vi jobbar vidare. Mycket folk i rummet, nere vid dörren. Vad håller de på med? Vaddå? Vad sa de? Vad gör alla?

02.52
Laktat 6.60

02.55
Laktat 6.1

03.00
CTG

Skalp CTG-reg inledd

Mamma och en sköterska hänger över mig, ska få bort örhängen, halsband och ringar, vänta säger jag, och tar av mig ringarna själv. Vaddå, kejsarsnitt?? Vad håller ni på med?

03.06
Infusion

Tyntocinon avslutas

03.16
Operationsberättelse
Sectio

Operationsdatum: 2008-06-17. Böran kl: 03.16. Slut kl: 03.40. Planlagt kl. 03.10.

Urakut sectio
Preoperativ bedömning. hotande fosterasfyxi, fetaltakycardi, laktat 6,6, feber, långvtnavg

Indikation O68.9 Värkarbete och förlossning komplicerade av fosterasfyxi ospecificerat

Abdominalt kejsarsnitt på istmus
Akut operation

Anestesi: Narkos.
CTG: Avvikande.

Medelline, inga adherenser. Tvärsnitt i istmus.
Uterusväggen ua. Sparsamt klart och illaluktande fostervatten. Barnet ligger i huvudbudning med förgående fosterdel ovan spinae.
Placenta i bakväggen. e föreliggande. Den löses lätt spontant.
Placeta skickas till PAD
Uterus sutureras fortlöpande med Vicryl i första raden och i andra raden. Blåsperitoneum sutureras e.
Uterus dåligt kontraherad. Oxytocin 10+5+ ges intravenöst. Methergin 0,25 ges intravenöst.

Adnexa u.a. Bukpertoneum sutureras ej. Fascian sutureras med fortlöpande Vicryl.
Monocryl intracutant i huden.

Blödning: 700 ml
Infektoinsprofylax ges med Inf Bensyl PC och Inf Flagyl, 1,5 g 1×1.
okomplicerad.

Postoperativ ordination: fofrtsatt med intravenöst antibiotika.

03.20
Födelse.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.
Placenta sänds till PAD, illaluktande.

Jag rullas ut ur rummet, genom hela den långa korridoren. Längst bort ska vi ta vänster, intill glasdörren sitter en stor larmknapp. Den har Agneta visat vid Anima-samtalen. Den kommer man slå på nu: Den betyder: NU KOMMER VI!!

Genom hisshallen, in på kirurgavdelningen, första salen till vänster – nära ska det vara, nu är det brått! – och jag körs in i en kirurgsal, stor lampa i taket, brits att kravla över på, människor med gröna kläder, med händerna lyfta. Samma anestesiläkare som gav EDAn, jag blir förvånad över att se samma ansikte igen, jag får något att dricka och …

  

Erik (6)

…jag gråter. Jag vaknar av att jag gråter.

En manlig sköterska kommer direkt, och jag får veta att jag fått en pojk. Att allt gått bra. Strax hör jag mammas röst och hon kommer in. Jag är lättad, olycklig, lycklig, lurad, i kaos. Vi åker upp på Neo, där han är.

Jag ligger i min säng, de baxar den så nära hans värmebädd att jag når hans hand med min. Han greppar mitt finger och låser blicken vid, i, min och jag är fast.

 

Det går änglar genom rummen.

 

DSC00370

 

…och instinkten vaknar. Mitt barn behöver mig, närhet, värme, skydd.

Mamma, mamma! Var är hans filt?! Han måste ha sin filt när han inte är hos mig!!


Floskelmaskinen.

Gränsen är hårfin, gränsen mellan goda råd och floskler.
Det är betraktarens, läsarens, privilegium att avgöra på vilken sida om gränsen en formulering, en text hamnar.
Så lite läskigt känns det att fortsätta min predikan

Det här med att vara lycklig.
Jag har levt ett liv där jag pendlat ganska våldsamt mellan största lycka och djupaste sorg. (Nå, jag är ju nu inte färdig med levandet än på länge!)
Men jag har funderat en hel del över det här med lycka och misär, på hur lätt det är att älta, att tycka synd om sig själv, att inte se sina valmöjligheter och framförallt hur lätt det är att trycka ner en offermössa över öronen och tycka synd om sig själv. (Det är det väl ändå ingen annan som gör, suckar man när man stövlar fram i all misär…)

Det är så lätt att man trampar upp mentala stigar, att man vänjer sig vid att tänka på ett sätt.
Missförstå mig inte: En upplevelse är alltid sann, en upplevelse går inte att ifrågasätta. Är jag ledsen, kränkt, rädd, lycklig, glad etc så känner jag de känslorna, och det får mig att uppleva verkligheten ”filtrerad” genom de känsloglasögonen.

Däremot är det inte lika säkert att känslan jag upplever har grund i verkligheten.
Jag kan ha missuppfattat, vantolkat, haft förutfattade meningar, helt enkelt gissat fel… Det finns tusen skäl till att ompröva en tanke, en känsla. Särskilt när den är negativ, särskilt när den inte gör mig starkare, gladare.

Plättlätt, eller hur?
Well.
Det finns gott om folk som skrivit gott om böcker om det här och antagligen tjänat en spänn eller två på kuppen. Så helt lätt är det väl inte för hade det varit det, så hade marknaden för dylika epistlar knappast varit så lönsam.

Mmm. Man får knoga på, öva och utmana sig själv.
För mig, personligen, har ju begeppet tacksamhet blivit ett användbart verktyg.

Vad har jag att vara tacksam för?
Det är en bra tanke på kvällen, när man släckt för natten – man somnar gott på den.
Den är ännu bättre när något precis kört ihop sig.

Som här om dagen.
Jag kommer med pendeltåget hem.
Kliver av. Tar första rulltrappan.
Kommer fram till den andra rulltrappan – som står still.
Inser att även hissen gör det.
Shit

Jag har ett val.

Antingen vänder jag, tar rulltrappan ner på perrongen, går hela perrongen bort för att ta hissen upp på andra sidan, och därefter få en ganska ordentlig extra promenad.

Eller så lägger jag mig ned och dör.
Man kan också vänta in en hissreparatör.

Eller detta:

dsc00048

Jag lovar. Inget av alternativen känns kul.
Alls.
Barnvagnen jag har är en nitton år gammal Brio, ursnygg men i stadigt svenskt stål. Väldigt lite trendigt aluminium. Den är lastad med allsköns bråte, barn, påsar och pryttlar.

Spottåfräs.
Jag tar sats och knogar upp för den oändliga trappan.

För det kunde vara värre.
Hur sjutton hade jag gjort om jag kommit där med en rullstol?
Suttit i en rullstol?

Nu tänker jag utmana er.
Berätta om en liknande händelse.
Inte en som hände igår eller i förra veckan.
Berätta om det som inte hänt än, det elände du hamnar i idag, som du hittar dig själv i, i morgon, och försök att, när du är där och inte i efterhand (hur många bisatser kan man ha i en mening??) se vilka val du har, och hur det kunde vara ännu värre.

…och ja, jag tänker utmana några specifika offer. Inte för att just de är i något större behov av det utan för att antagligen ingen törs/orkar/ids/whatever haka på annars! 😉

Drottningen
Nws.
Jeez
Petra
Mia*
KULL!

————-

Update:
Ajaaaa.
Det blev nog fler bisatser än vad som var nyttigt där.
Alltså:
Berätta om en händelse eller situation du hamnar i, där du kommer ihåg den här eminenta blogpostningen och därför inte bara svär i högan sky över tillvarons allmänna jävlighet utan ser fler alternativ/möjligheter och kanske till och med mitt i eländet ser att det kunde vara värre.
Eftersom du ska tänka på den här blogposten kan du inte berätta om något som redan har hänt, utan du får lita på att något nytt jävelskap drabbar dig!


Om lyckan över att ha en nedsnorad tröja.

Jag har nog predikat om det här förut, men ändå gör jag det igen.
Om vikten av att värdera det man har, se sina välsignelser, räkna sina tacksamheter.
Visst kunde det vara bättre, men det kunde också vara så väldigt mycket värre.

Jag ser en snabb glimt av mig själv i badrumsspegeln. Håret är på ända, jag har en sunkig t-shirt på mig, med klart urskiljbara Essing-spår på axlarna och ärmarna. Han är snorig och dräglar som en besatt, och han har blött lite näsblod under natten.
Jo.
Jag har definitivt varit snyggare.
Skulle MrRight ringa på dörren nu, och jag vore dum nog att öppna, vände han garanterat på klacken.
Bums.

Vi har haft några ganska jobbiga dagar. Essingen har varit sjuk. Febrig. Gråtig. Alvedonet har tagit toppen av febern, men han har inte orkat något, inte lekt mer än korta stunder, och allt har fastnat, ramlat och bråkat, inget har fungerat för honom och han har förtvivlat protesterat.
Näsan rinner och rinner och ElakaMamman är där med de där näsdukarna, de där vita handdukarna och torkar och torkar och han protesterar vilt, vill inte alls bli överfallen av en massa vita sjok, oavsett om de är av papper eller bomull.
Halsen har nog gjort ont, för han har inte velat äta. Inte alls stundtals och det är inte alls typiskt för en i normala fall tämligen matglad gosse. Det enda som verkligen funkat är välling och tissetåren.
Så var det det där med tänderna.
Som utan atthan alls antagligen egentligen tänker på det hugger djupt in i mig och det gör så ont att det vitnar för mig och nejkioskenärheltplötsligtmycketstängd!!! och Mamma! Jag vill ju haaa!!!.
Panik, vilt vrål, floder av tårar.

Kort sagt.
Andra dagar har varit roligare, lättare, både i mammalivet men framförallt i pojklivet.

Men å andra sidan.
Vad är en förkylning?
Några dagar hemmavid, snor, hoståfräs, gråt och tandagnisslan, men det går ju över.
Det finns barn som har värre åkommor.
Det finns barn som slutar att finnas, det finns föräldrar som förlorar sina barn.
Det finns kvinnor och män som aldrig ens får de där efterlängtade barnen, och det finns barn som inte blir uppskattade och omhändertagna som de förtjänar.

Så jag sätter ihop håret i ett tjorv, bär på pojken ett varv till, sjunger om den där båten som blir våt om magen och snusar i hans ljusa hår. Ljuvliga lilla barn, oändlig är min lycka över att du är en del av mitt liv.

Det var när jag var sjuk, sjuk och deprimerad så där förtvivlat och hopplöst utan hopp som jag på något sätt ändrade mitt tänk. (Hur lyckades jag?)
För just då, när jag var utan hopp, när allt, faktiskt allt var åt helvete (Mitt liv havererade ganska totalt där och då…) så slutar man att se nyanserna. ALLT blir illa, värdelöst, katatrofalt, omöjligt, äckligt och jag kände mig jagad, utsatt, hotad, rädd, kraftlös…

Och jag ynkade.
Ältade.
Gnällde.

(Jag kan ibland förundras över att så många av de människor jag lärde känna då fortfarande är en del av mitt liv, för jag var verkligen inte någon speciellt trevlig och positiv typ.
Tvärtom.)

Och i det där så hittade jag en metod. En magisk pärla som skimrar i mörkret, i det allra mörkaste mörkret, och som får det att ge vika.
Faktiskt, rent bokstavligt. Jag hade en frälsarkrans och jag satte helt fräckt en extra pärla på armbandet, en (i mitt fall grön/guldfärgad) pärla som fick symbolisera tacksamhet. För till och med när tillvaron är så vidrig att man bara står ut med den i små små bitar, kanske en kvart i taget, så finns det fortfarande något att vara tacksam över, problemet är bara att man inte förmår att se det där och då.
Då är det bra att ha något som påminner en om det.

(Jag är inte hemlös…Jag bor i ett land där det inte är krig… Jag hann precis med bussen…Jag hade inte tappat bort nycklarna, de låg kvar på skrivbordet…Det regnar åtminstone inte just nu…Jag andas fortfarande…)

Och mitt liv har blivit så mycket lättare.
Jag har lättare att rycka på axlarna åt andra människors tokerier.
Jag hetsar inte upp mig lika lätt längre.
Jag är sämre på att oroa mig. (Därmed inte sagt att jag inte oroar mig.Jag är bara inte Världsmästare längre)
Det är som om tacksamheten bromsar neggo-tankar.

Det är egentligen bara en sak som verkligen provocerar mig.

Bortskämda människors gnäll.
Männskor som är välsignade, som har så oerhört mycket att vara tacksamma över, som har resurser, möjligheter men som istället bara ser problemen, det tunga, det svåra.

Jag vill inte höra. Jag vill inte låta min tillvaro bli nedskitad av deras otacksamhet och tjat, jag klarar bara inte av det.

Puckon!
Var glad över det ni har, istället för att gnälla om petitesser.
Rätt som det är så kan livet vändas överända och en katastrof vara ett faktum.