Etikettarkiv: tänder

Mojot!

Medan jag lagar mat blir pojken rastlös. Hungrig är han, och uttråkad.
Nå, jag sticker helt enkelt till honom en av potatisarna jag håller på med. Den tappar han rätt snabbt i golvet, och får då en morot att hålla i istället.img_1099_small

Mmm.
Han fick i sig bra mycket mer morot än jag trodde, han gnagde på som en liten bäver.

Om jag slutat amma?
Well…

Annonser

Spår

Jag brukar vara dålig på att tisdagstema mig, men det här kunde jag bara inte motstå.

img_0888_small

Hela min tillvaro är full av spår efter Essingen.
Kladd på axlarna på mig, en pekbok på köksgolvet, vällingflaskan i sovrummet, blöjlukt ur soppåsen…

img_0892_small

…och som ett metaspår så bjuder jag på en bild till.
Pekboken, med spår av Essingens tänder.
Nu har de nyligen blivit sju stycken.

Pekboken har han fått i present av Jeez. De finns att köpa här. Du gör ju dessutom en god gärning av bara farten.


Det heliga talet sju

Idag är det sju månader sedan Lilla Essingen föddes.
, ett litet knyte (nåja, drygt fyra kilo!) och nu en klart pigg och allert kille, som ålar omkring på golvet, rycker elsladdar ur väggurtagen, tuggar och biter på allt han kommer åt och uttrycker en massa vilja och ickevilja så fort han får möjlighet. Mat är bra. Sova är dåligt. Leka är bra. Sova är dåligt. Mamma är bra. Sova är dåligt.

Sju månader.
Det är inte klokt, det går så fort, jag hänger inte med i svängarna, jag försöker ”fånga dagen” men blir utan pardon ifrånkörd av vardagen, av nuet och glömmer hur det var för bara någon månad eller två sedan…

På tre veckor har han hunnit få lika många tänder.
Han är som en liten blodigel; biter och suger på allt. Dräglar som vilken rabiessmittad hund som helst, torkar glatt mina golv när han ålar fram i sitt eget snigelspår. Två nere, tre uppe och en fjärde på gång, ja, jag ska fota, men inte nu, det blir en annan dag – kanske när den fjärde också kommit, vad vet jag, det går så fort…

Först ut i överkäken var i alla fall en hörntand, vem vet, kanske är det en varulv jag när vid min barm?
*s*

Lars Epstein

Månsken över mynttorget / foto: Lars Epstein

Bilden kommer från Epstein Sthlm, en förträfflig blogg för människor som gillar snygga foton och vår vackra huvudstad.


Kille med bett!

I min fjärran barndom sjöng vi, när det var hockybockyturnering i skolan: Ettan kom! Tvåan kom! Trean kommer så småningom!!”.

Nu är tvåan här.

Eller ”nu” är en sanning med modifikation.

Den har faktiskt varit här i en hel vecka, men inte riktigt gått med på att låta sig avbildas, och ja, Carina, jag tänkte lyckas fota den.

I november”ljus”. Eller snarare brist på ljus. För inte vill jag bränna av en serie blixtar i plytet på grabben hur som helst. Dessutom är det bra om pojken skrattar duktigt också – tänderna syns bättre då!

Nu är det så att kameran mäter ljus och avstånd genom att lysa på sitt ”offer”, ibland grönt, ibland rött. Mycket fascinerande, släcker alla leenden.

Inte helt enkelt. Men tillslut lyckades moderskapet.

I give it to you: Fröken Underbars fynd: Den Andra Tanden (med vidhängande gosse!)

Titta! TVÅ tänder!

Titta! TVÅ tänder!

Ja. Just det. Vi bjuder på lite potatismos också. 😀


Jag håller i…

…stunderna, blåhåller, med vitnande knogar.
Alla säger:”Njut av den här tiden, den är så kort” och visst är den det, till och med när jag är mitt i den uppfattar jag flyktigheten.

Nästan så att jag får panik.

Igårkväll känner jag ett litet risgryn i underkäken på Lilla Essingen. Fröken Underbar sitter på andra sidan matbordet, hon kommer runt och känner, hon med. Jo. Ett litet risgryn, det är verkligen så. Första tanden är här.
Det är ett år av Första Gången, men också ett år av sista gången.

Jag diskade ur den första urätna burken barnmat i förrgår. (Något halvmysko franskt märke, varuprov från Mammas jobb, jag stavade mig noga genom innehållsförteckningen…)
Jösses, barnmat lixom!!
När kommer jag diska den sista?


När han var nyfödd och jag tog honom i famnen så ”hackade” han, det är tydligen väldigt typiskt nyfödingar, med huvudet mot mitt bröst, och när han åt lät det på ett speciellt sätt, han verkligen klunkade i sig mjölken.
När slutade det, hackandet och det där klunkandet?
Jag vet inte. Jag tänkte inte på det. Det bara försvann.

Och de där fjunen?
Lanugohåret.
Den där helt fantastiska fjuniga behåringen på axlarna och ryggen som han hade när han var liten.
När försvann det??
Varför fotograferade jag det inte?
Vänner, det var så fint så fint, och nu är det borta!!
(Ja, bilden är ju då inte min, utan hederligen …hrm…)


Jag säger till honom: ”Älskade, väx inte så förtvivlat, ha inte bråttom! Jag hinner inte med!”
Han äter.
Som en skogshuggare.
Han ammas på nätterna och morgonen. Sen till lunch potatismos och lite morotsmos. På det lite blåbärspuré och sen toppar vi det med en tissetår. På kvällen havregrynsgröt och mer blåbärspuré och ännu mer tissetår. ”Nådastöten” – på den slurken brukar han somna…
Han växer så det knakar.

Jag tittar på kläderna, som förefaller att krympa där de ligger på hyllorna.
Ok. De där byxorna får du växa ur… men inte de där! Hördu, lyssna på mamma, inte pingvinsparkbyxorna!
Det här är en duktig liten pojke. Han gör som mamma säger. Senaste vägningen på BVC visade att han lagt på sig fyra hekto till (7090g?!! Över sju kilo!), men bara en halv centimeter i längd. Så pingvinsparkisarna hänger med ännu några tvättar. Med lite god vilja.
Men jag kommer förlora den striden, så är det och så ska det vara, jag vet, men… *suckar*
Just de byxorna kommer jag aldrig riktigt förlåta honom för att han växer ur. Fast jag vet att det ska vara så och fast att jag gläds, verkligen gläds åt att han växer, upptäcker saker och utvecklas. Just de byxorna är så speciella, har en historia.

Älskade barn, ha inte så bråttom. Och hur i hela fridens namn tänker världen när jag förväntas lämna honom ifrån mig, ha honom på dagis om dagarna, då missar jag ju massor?!?


Grynkorv!

Min lilla Grynkorv.

Risgryn.

I underkäken.

Första tanden är här!!