Etikettarkiv: tankemönster

Floskelmaskinen.

Gränsen är hårfin, gränsen mellan goda råd och floskler.
Det är betraktarens, läsarens, privilegium att avgöra på vilken sida om gränsen en formulering, en text hamnar.
Så lite läskigt känns det att fortsätta min predikan

Det här med att vara lycklig.
Jag har levt ett liv där jag pendlat ganska våldsamt mellan största lycka och djupaste sorg. (Nå, jag är ju nu inte färdig med levandet än på länge!)
Men jag har funderat en hel del över det här med lycka och misär, på hur lätt det är att älta, att tycka synd om sig själv, att inte se sina valmöjligheter och framförallt hur lätt det är att trycka ner en offermössa över öronen och tycka synd om sig själv. (Det är det väl ändå ingen annan som gör, suckar man när man stövlar fram i all misär…)

Det är så lätt att man trampar upp mentala stigar, att man vänjer sig vid att tänka på ett sätt.
Missförstå mig inte: En upplevelse är alltid sann, en upplevelse går inte att ifrågasätta. Är jag ledsen, kränkt, rädd, lycklig, glad etc så känner jag de känslorna, och det får mig att uppleva verkligheten ”filtrerad” genom de känsloglasögonen.

Däremot är det inte lika säkert att känslan jag upplever har grund i verkligheten.
Jag kan ha missuppfattat, vantolkat, haft förutfattade meningar, helt enkelt gissat fel… Det finns tusen skäl till att ompröva en tanke, en känsla. Särskilt när den är negativ, särskilt när den inte gör mig starkare, gladare.

Plättlätt, eller hur?
Well.
Det finns gott om folk som skrivit gott om böcker om det här och antagligen tjänat en spänn eller två på kuppen. Så helt lätt är det väl inte för hade det varit det, så hade marknaden för dylika epistlar knappast varit så lönsam.

Mmm. Man får knoga på, öva och utmana sig själv.
För mig, personligen, har ju begeppet tacksamhet blivit ett användbart verktyg.

Vad har jag att vara tacksam för?
Det är en bra tanke på kvällen, när man släckt för natten – man somnar gott på den.
Den är ännu bättre när något precis kört ihop sig.

Som här om dagen.
Jag kommer med pendeltåget hem.
Kliver av. Tar första rulltrappan.
Kommer fram till den andra rulltrappan – som står still.
Inser att även hissen gör det.
Shit

Jag har ett val.

Antingen vänder jag, tar rulltrappan ner på perrongen, går hela perrongen bort för att ta hissen upp på andra sidan, och därefter få en ganska ordentlig extra promenad.

Eller så lägger jag mig ned och dör.
Man kan också vänta in en hissreparatör.

Eller detta:

dsc00048

Jag lovar. Inget av alternativen känns kul.
Alls.
Barnvagnen jag har är en nitton år gammal Brio, ursnygg men i stadigt svenskt stål. Väldigt lite trendigt aluminium. Den är lastad med allsköns bråte, barn, påsar och pryttlar.

Spottåfräs.
Jag tar sats och knogar upp för den oändliga trappan.

För det kunde vara värre.
Hur sjutton hade jag gjort om jag kommit där med en rullstol?
Suttit i en rullstol?

Nu tänker jag utmana er.
Berätta om en liknande händelse.
Inte en som hände igår eller i förra veckan.
Berätta om det som inte hänt än, det elände du hamnar i idag, som du hittar dig själv i, i morgon, och försök att, när du är där och inte i efterhand (hur många bisatser kan man ha i en mening??) se vilka val du har, och hur det kunde vara ännu värre.

…och ja, jag tänker utmana några specifika offer. Inte för att just de är i något större behov av det utan för att antagligen ingen törs/orkar/ids/whatever haka på annars! 😉

Drottningen
Nws.
Jeez
Petra
Mia*
KULL!

————-

Update:
Ajaaaa.
Det blev nog fler bisatser än vad som var nyttigt där.
Alltså:
Berätta om en händelse eller situation du hamnar i, där du kommer ihåg den här eminenta blogpostningen och därför inte bara svär i högan sky över tillvarons allmänna jävlighet utan ser fler alternativ/möjligheter och kanske till och med mitt i eländet ser att det kunde vara värre.
Eftersom du ska tänka på den här blogposten kan du inte berätta om något som redan har hänt, utan du får lita på att något nytt jävelskap drabbar dig!

Annonser