Etikettarkiv: tema

It takes two…

to tango

Jag försöker få till en text till Mymlans veckotema inför internationella kvinnodagen och det … går inte.
Jag får inte till det.
Frustration och irritation.
Tankarna klarnar inte, orden är som stenar utan liv.

Jag tänker på filmen jag tycker så mycket om, om Hitta Nemo, om pappan som simmar långt ifrån sitt trygga rev för att hitta igen sitt borttappade uppfiskade barn.
Visst förstår jag varför jag tycker så mycket om den. Det är just därför, för att det är en film om en Pappa som verkligen bryr sig, till skillnad mot verkligheten, där så många pappor försvinner ut ur sina barns liv, där man har en liten del, ingen del alls eller varken eller, dyker upp som gubben i lådan lite då och då.

Men jag får inte till det.

Men så slår det mig.
Jag har ju redan skrivit om det här en gång.
Det är därför det inte går.

Jag har egentligen inget mer att tillägga.
Inget annat än att de är fantastiska, alla de pappor som älskar sina barn, som matar, bär och söver sina barn, som bråkar och grälar, bär och brottas, argumenterar och diskuterar med sina barn. De pappor som är föräldrar hela vägen, och som aldrigihelvete släpper taget om dem, inte ens när relationen med mamman sviktar, havererar och i värsta fall kollapsar totalt.


Eros och Agape

Mymlan har valt kärlek som bloggtema den här veckan.
Det är nästan som ett ganska dåligt skämt.
Som om jag bloggade om något annat?
När jag bläddrar bland alla gamla inlägg slår det mig att… Nej, jag är nog inte så bra på det.
Jag har älskat. Jodå.
Jag har varit modig, jag har givit mig hän, jag har stått kvar när det skakat, jag har kämpat när det behövts.

Jag har lönatsmen inte så som jag trodde.

Man kan prata om Eros och Agape.
För visst har jag kärlek i mitt liv.
Faktiskt en hel del.
Jag är välsignad med många goda och nära vänner, jag trivs med medlemmarna i min familj, jag fick till slut det barn jag längtat så oändligt efter.
Mycket kärlek blir det.

Men det där med DenStoraKärleken. Parrelationen.
Det är det värre med.
Jag är nog helt enkelt inte speciellt bra på det, på att välja rätt man, se och förstå vad som händer, göra rätt saker.
För det har gått åt h*lv*t* fler gånger än vad jag står ut med att tänka på och jag tror inte längre att jag vill ge mig in i den sortens känslomässiga äventyr.
Det gör helt enkelt för ont.

Eftersom.

Det är gott om gamla skottskador, rätt många knäpptänk och stolligheter.
Det ska mycket till för en annan människa att begripa sig på den här skatan.

Skaka gärna min värld, men rubba inte mina cirklar.

Berör mig, men rör mig inte.

Älska mig och stå ut med att jag inte förmår att älska dig.

Stå vid min sida, och fan ta dig om du tvekar –

hur ska jag då stå ut i mina tvivel?

Rädda mig, jag som alltid ”kan själv”, och misslyckas aldrig – min dom är snabb och utan pardon.

Oddsen på den…

Så jag gör som jag brukar.

Jag räknar mina tacksamheter.
Ser kärleken runt omkring mig.
Har jag en dålig dag laddar jag dvd-spelaren.
Ser Hitta Nemo, Love Actually eller Sliding Doors.
Påminns om att kärleken finns överallt, och att det alltid finns hopp.


Kontext 2.0

Livet är inte alltid så lätt, men jag är välsignad med en speciell förmåga, som hjälpt mig många gånger.
En av de talanger som fått mig att överleva.
Jag adopterar.
Nya familjemedlemmar.
När jag inte orkar med de ordinarie, eller när de känts för långt borta, när huden varit för tunn, förtroendet för lågt.
Då adopterar jag.

De där vännerna.
De man faktiskt väljer.

Hon jag kallar syster. Hela hennes familj var som min egen under de där jobbiga åren när mina föräldrar skildes, och likaså min dåvarande pojkvän. (Undrar var du är i världen, M. Jag hoppas innerligen att du lever ett underbart liv.)
Sen, när marken rämnade, när jag blev sjuk, när kärleken tog slut, då hade jag tur att hitta en hemlig trädgård på Internet, en sluten community full av osedvanligt kloka och roliga människor.
En av dem har sedan dess döpt mitt barn, och när hennes dotter föddes tog jag hand om hennes son.
En av dem är gudmor till mitt barn.
Två av dem bjöd på NästanDop för ett par veckor sedan.
Två av dem låter mig vara kattvakt lite nu och då.
När jag var höggravid och knappt kunde gå, och skulle flytta… då kom de. Bar, bokade bil, packade och städade.
Välsignade välsignade är de.

De förgyller mitt liv.
De är lika viktiga för mig som min familj är.

Hålen efter de i den kretsen som seglar vidare åt ett annat håll i livet, utan mig, är lika stora och smärtsamma som de efter ett bortsprunget syskon.

”Extended Family” kallas det visst.
Fick jag som jag ville skulle jag samla er alla, ha ett stort område med en massa hus, så vi kan bo närmre varandra, låta våra barn leka ihop, skruva i varandras bilar och äta middag ihop.
Oftare.
Nu åker jag en hel del tunnelbanapendeltågbuss istället.

Det är en oerhörd välsignelse att vara så älskad som jag är.
Något att vara mycket tacksam för och ödmjuk inför.


Kontext.

Sammanhang.
In i det är jag född, in i min familj. Människor jag inte valt utan som helt enkelt är där ändå.
En mamma.
En pappa.
Så småningom kom en bror.
En skilsmässa.
Därpå en syster.

Dessutom finns där en morfar. Det fanns en farmor och en farfar. En farbror. Någon gammelmoster, en kusinkryllingbrylling. Ingifta bonusar.

That’s about it.
Inga högar med kusiner.
Inga buntar med fastrar och mostrar.
En ganska liten familj.

Ändå så komplicerat. Skilsmässor river sönder, sveken bränner fula hål, minnet är förfärande gott.
Varför är det så svårt?
Varför är det så lätt att polarisera, att ta ställning, utse en syndabock?

Men det finns hopp ändå.
De där fula hålen läker sakta, men de får ändå någon sorts ärrvävnad, hud med åren.
För det är ju en av skillnaderna mellan familj och vänner.
Familjen är kvar väldigt mycket längre än vännerna, de nöter man ner, de tar slut, de blir man av med och de försvinner.
Visst kan man välja bort delar av sin familj, eller än värre, bli bortvald, men det är svårare, kostar mer och är aldrig helt slutgiltigt.
Det finns alltid ett frågetecken i slutet av den konflikten. Ett aldrig så litet hopp om försoning, förlåtelse, förståelse.

Men filmen ”Tomten är far till alla barnen” klarar jag inte av att se.
Av den får jag sån ångest att jag får svälja hårt för att inte spy i soffan. Adrenalinet pumpar, blodsmak i munnen.
Nej.
Den filmen klarar jag inte av.
Ärrvävnadens hud är alltför tunn.