Etikettarkiv: tro

Om att sträcka sig…

…efter något.
Att inse att Åh, det där vill jag, vill jag ha, jag vill vara så, som henne där vill jag vara, det han gör vill jag också göra.

Åh. Det är en fröjd att kunna definiera ett tydligt mål, allt blir genast så mycket enklare: SÅ vill jag ha det.
För så fungerar jag: Har jag ett mål så nöter jag på. Knogar. Borrar ner skallen mellan axlarna och plöjer mig fram genom tillvaron och sakta men säkert tar jag mig över leråkrarna och når målen.
(hoppas jag..!)
Men att vara utan mål. Då blir stegen tröttare där ute i leran, och fårorna blir också krokigare. Tempot ryckigt och alla vet hur tungt det är att stanna upp och därefter försöka få fart igen.

Nej.
Det är bra med mål, med drömmar och visioner.

Men när det brister. När det man siktat på, suktat efter försvinner utom synhåll, landar i någon annans knä så gör det ont.
Då är det lätt att sluta titta upp mot skogsbrynet, då är det lätt att bara titta på de egna fötterna i leran och tappa tron, sänka tempot och sluta drömma.

Annonser

”Herre, min Gud,
måste människor alltid
liksom havet
pendla mellan ebb och flod?”

Dom Helder Camara, ur diktsamlingen Tusen skäl att leva.


Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var – tror vi, jag och mor – hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!


Trosvisshet och tvivel.

SVD idag: Moder Teresas tvivel väcker uppståndelse

En nyutkommen bok, ”Come Be My Light” av Brian Kolodiejchuk har väckt uppmärksamhet i den katolska världen.

Jag undrar varför.
Tro utan tvivel blir så lätt dogmatisk, rigid och i värsta fall sekteristisk och fundamentalistisk.
När man vet utan minsta tvivel slutar tanken att arbeta: Man har ju redan alla svaren!
Så tack för tvivlet, som får oss att tänka, undra och utvecklas.

Brygubben skriver också bra om det här.


Kan vi förlåta? Kan NI förlåta?


Jag bläddrar förbi notisen i DN, den om Jackie Arklöv men fastnar när jag hör om det hela på P1 Morgon.

Där intervjuas kommunalrådet i Storumans kommun om Ankarsunds intresseförenings beslut att låta polismördaren Jackie Arklöv ha en konstutställning, och byaföreningens ordförande uttalar sig också.

Mycket jordnära fångar de hela problemet i sin enkelhet. (Nej, jag kan inte citera exakt, eftersom jag inte hade papper och penna tillhands, och ljudfilerna av sändningen ännu inte lagts upp av Sveriges Radio)

…Det han gjorde var ju fruktansvärt, händelserna i Malexander…samtidigt måste man ju tro på att en människa kan sona sitt brott och återrehabiliteras i samhället…


Jag associerar vidare till en artikel jag ögnade i Aftonbladet igår. (Nej. Jag köper fortfarande inte såna skittidningar, men den låg på jobbet och jag hjälpte min brukare att bläddra och läsa)

Det är Monica Svensson som utbrister: Nu har jag klippt mig och skaffat mig ett jobb!!
– Vad händer nu?

Monica är före detta missbrukare, som lyckats göra sig fri från sitt missbruk, fått ordning på livet och som nu ska läsa på universitet – om hon lyckas hitta någonstans att bo på studieorten. Goda referenser är det ingen som kollar, om man är en gammal knarkare med gamla betalningsanmärkningar.

När förlåter vi en människa? Hur många chanser kan vi ge, kan de få? För så är det ju, återigen tänker VI välordnade på DE missanpassade, stänger ute. Precis såsom de utestängda, ”missanpassade” i sin tur stänger ute det ”normala” och skaffar en egen subkultur, en egen ”normalitet”.

Ve den som försöker gå tillbaka, få vara med inne i värmen igen.

Då hjälper det inte att klippa sig och skaffa ett jobb.

Likväl är det en inte helt enkel tanke: Har en man som begått oerhörda brott i krig, som är uttalat främlingsfientlig, som rånat banker och mördat två poliser rätt att göra något så normalt som att få visa upp sina egenhändigt målade tavlor?

Hur kan vi orka ge en man som honom, en kvinna som henne ännu en chans?

Har vi råd att låta bli?

På något sätt tycker jag att människorna i Ankarsunds intresseförening har anledning att vara lite stolta över att de tror på till och med ett ”hopplöst fall” som Jackie Arklövs förmåga till återanpassning och rehabilitering till samhället.

.


Vokabulär


Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Sånt tycker jag om, jag samlar på bra ord.

Synkretism

Det är en teologisk term som beskriver hur jag tänker och tror, den beskriver fenomenet att blanda religioner vilket jag glatt gör.

Jag har på min vägg tre vackra ikoner (grekisk-ortodoxa).
Jag har i min ficka ett radband av silver (katolskt)
Jag använder regelbundet uttrycket Inch’Allah, vilket är arabiska och generellt används inom Islam, med innebörden ”I Guds hand” – alltså, att allt inte är möjligt för människor att styra i, att somligt ligger i Guds hand.
Jag skulle bli själaglad över att få tag på en buddhistisk böneskallra. (Eller heter de ”snurra?”)
Jag är förtjust i ortodoxa ritualer. Fram för fler gula vaxljus, fler rökelsekar och rejält rågbröd i nattvarden.

Samtidigt tar jag stark ställning mot bokstavstroende, som också hör till ortodoxin.

Kort sagt, jag blandar och ger, tämligen fritt.

Om det är ”rätt”?

Well, för mig fungerar det.

.


Dagens skratt

Fantastisk kristendomsundervisning!

…eller hur det nu var…!

.