Etikettarkiv: tunnelbana

En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (”Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för ”parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.


Prioriteringar

Ja.
Jag gick fram.
Jag var ”den modiga”.
Jag vred bagen med min körpärm framför kroppen, för att skydda mig, om någon skulle slå mig i magen.
När tjejens antagonister drog, satte jag mig ner, perplex och inte så lite skärrad.
Jag skäms.
Jag gick inte fram till tjejen för att prata med henne, för att se hur hon mådde, efter alla slag och sparkar. Jag satte mig ner, och var glad för att inget värre hänt. Mig.

Men jag gjorde något i alla fall.
Misshandeln upphörde.


…talk…walk…

Snack eller verkstad. You do the talk, but do you do the walk?

Jag tittar på TV, Fyrans DetViKallarNyheter.
Man redovisar en undersökning man låtit göra: ”Fyra av tio skulle ingripa för att förhindra våld” (Klicka fram inslaget i vänstermenyn om du inte har lust att lyssna på skiten om Tito Beltran…)

Fyra av tio skulle ingripa.
Fyra av tio vet inte hur de skulle göra
Två av tio skulle inte ingripa.

Det är sorgliga siffor. Bedrövligt att det inte är en självklarhet att hjälpa någon som utsätts för våld.

Jag bläddrar i mina gamla psykologiluntor, letar efter den där forskaren som studerade just det här… Jag hittar inte det jag söker efter annat än resultatet, som jag kommer ihåg: Ju fler som ser ett brott, desto mindre är chansen att offret får hjälp. Vi gömmer oss bakom de andra; Varför kan ingen annan ingripa?
Om någon skriker Det Brinner!! istället för Hjälp!! är det större chans för denne någon att få hjälp.

Ändå tror jag inte på siffrorna som TV4Nyheterna redovisar.
Av empirisk erfarenhet.

I Måndags kväll satt jag i en tunnelbanevagn.
I ena änden av vagnen får en tjej stryk av tre andra tjejer.
Runt tjejerna står ett helt gäng ungdomar.

I vagnen befinner sig också ca tio helt andra människor, utan någon anknytning till händelsen. Människor som helt enkelt blir vittnen till det som sker.
Tio vuxna människor ser tre tonåriga skitungar spöa en yngre tjej.

Tror ni att fyra av dessa tio ingrep?

På Facebook skapade Anton Abele en grupp, ”Bevara oss från gatuvåldet”. Den har, i skrivande stund, 118432 medlemmar.
Undrar om någon i den här tunnelbanevagnen är med i den gruppen?
För jag undrar ju VEM som ska bevara ”oss” från gatuvåldet, och vem som ska skyddas, om nio av tio INTE ingriper, trots att tre slår en fjärde.
Nej. Vi tänder ljus mot gatuvåldet, vi bär knappar och brickor mot gatuvåldet men vi vänder ryggen till när det sker framför oss.

Nog är det ynkedom!

Men samtidigt. Man blir så ställd när något sker, något sånt sker, precis framför ögonen. Det är så fräckt: De här tre tjejerna som slog den fjärde sket fullständigt i att de hade tio vittnen. De räknade kallt med att ingen skulle ingripa, och de skiter fullständigt i att de begår ett brott. (Händelsen är rubricerad som grov misshandel)
Man blir rädd: Vad händer MIG om jag går fram? Tänk om de går på MIG? JAG kan inte försvara mig.
Man blir SKITRÄDD.

Så rädslan talar.
Handlingen tiger.

När DU ser något.

Do you do the walk?

DN: Flicka misshandlad av tonårsflickor
DN: Misshandlad flicka har pekat ut två förövare


Prioriteringar.

Jag räknade efter. Jag började jobba efter semestern 13 augusti.
Sedan dess har jag sovit i snitt var tredje natt hemma. Resten har varit på jobbet, och de därutöver hemma hos kärleken.
Det är inte bra, inte alls bra. Det gör att ett hem slutar vara ett hem. I hemmet finns en katt som blir för mycket ensam. Inte heller bra, även om hon är ganska bra på att stå ut med det.
Men bra är det inte. Inte för henne och inte för mig.
Jag är gärna hemma, och jag är gärna hemma hos kärleken, men flaxandet och flängandet mellan tre ställen så här fungerar inte, så nu tog jag – helt oombedd kattan på axeln och skapade viss uppståndelse på tunnelbanor och bussar och tog med mig henne hem till kärleken, den kattallergiska kärleken. För jag orkar bara inte med en vecka till där jag ska flaxa och flänga som ett stoll så här. Det är illa nog att behöva flaxa iväg till ett jobb.

Hon accepterar honom. Inte ett uns mer. Hon ligger i den (fula!) gula fåtöljen och studerar honom vaksamt. Kommer han för nära drar hon, in under en säng eller bakom en gardin eller under ett bord. Hon är mycket skeptisk.

Han är inte heller begaistrad. Han är ingen kattmänniska (hur kan jag tycka om någon som inte tycker om katter!??) och därutöver så känner han av sin allergi. Självklart är det här något som inte är lätt eller okomplicerat.

Men jag tog henne ändå med mig utan att blinka.
Jag står faktiskt inte ut med det här flaxandet längre.
NÅGRA dagar vill jag få ha bara ETT hem, helst ett hem där både min katt och min kärlek rymms.

Permanent lösning? Nejnej, det är det självklart inte, det går inte, men precis nu orkar jag inte med mer kryssande :”Måstehemtillkattenärhemmahoskattentretimmarivägtilljobbethemtillkattenivägtillkärlekenkramkrammiddagivägtilljobbetjobbajobbaiväghemtillkattenåsamvetetsomsvider.”
Nog är nog.

Jag har en katt. Han tycker om mig, då får han hacka i sig att hon finns, åtminstone för stunden.

Och ja. Det är förklaringen till det glesa bloggandet – vem hinner samla tankarna om man hela tiden far som ett skållat troll??


Krillan

Kristinebergs T-bana, en sen kväll, efter en bra (i betydelsen högkvalitativ) stund tillsammans med Jeez.
(Har jag nämnt att jag har en ny kamera och att jag har kul?!!)

.


Hur tänkte jag nu…?

Jajösses.
Jag är så trött att jag ser i kors.
Men om tio minuter går jag, jag ska hinna med tunnelbanan som går 06.00 för att säkert vara på jobbet till sju, sen jobbar jag till halv fyra. På jobbet gör jag mig i ordning, och sen åker jag iväg för att kalasa vårbankett.
När jag kommer hem?
Ingen aning.
HUR jag kommer hem?
Well…?

Det här kommer bli en tung dag…
Rolig, förvisso, men lång


Mmmmmåndag

Om jag är trött? Nu? När jag ska gå till tunnelbanan om två minuter?(skabaratankamp3först)
Nejnej.
Inte det minsta.

(Det är sant. Jag är inte trött. Jag är bortom trött. Jag är döende)

Ute är det dimma, jag ser knappt t-baneskylten borta i gråheten.
Men så är det ju betongförort, allt är grått utom bussarna…