Etikettarkiv: ultraljud

When the goin’ gets tough….

…the tough gets goin’

Man brukar ju säga så.

Och så blev det.

Morsan – det vill säga jag (Det är fortfarande en smått ovan tanke!) – blev överraskad och imponerad och kanske var det meningen, sånt är inte lätt att veta.

Så här var det.
Det är nu allomkänt att denne lille gosse avskyr att bli bytt på. Att bli avklädd, ifråntagen sin nedkissade och -bajsade blöja, avtvättad, insmord, intejpad i ny blöja och påklädd igen. INTE bästa hobbyn alls.
Ibland går det ganska bra.
Oftast inte.
Det är då man hör att hans lungor fungerar bra.
Det händer att han nästan skriker sig hysterisk.
Det händer att en morsa faktiskt drar sig för att byta blöjor just för att det känns en smula jobbigt att plåga den lille – för inte tusan trivs han i alla fall. Helt uppenbart är det.


Så ett läkarbesök där en doktor ska undersöka hans pung bådar inte gott. (Man misstänker pungbråck)
Kommer att bli intressant.
Hmmm.

En sköterska visar oss in i ett undersökningsrum och jag blir ombedd att klä av honom. Föga förvånande.
Och pojken säger inte ett ljud. Inte minsta lilla pip.

?

Jag tittar förundrat på honom.
Jo.
Morcelebs trollring sköter sig – det är ingen bortbyting som ligger där framför mig. Det ÄR mitt barn. Som inte sagt ett ljud.
Märkligt.

Läkaren kommer, undersöker, klämmer och känner på pungen, på testiklarna och min Skorv fortsätter hålla i sin coola attityd.
Jag bara gapar.

Läkaren vill ha ett ultraljud gjort, så vi får en remiss och blir ombedda att gå till röntgen. Dit får vi guidning (tillbaks till barnkirurgiska mottagningen, efter ultraljudet går vi vilse!).
Avklädning igen, och nu blir utmaningen för min lille Skorv större. Gel som kladdas runt på pungen, en probe som – iofs försiktigt – men ändå glider omkring på huden. Dessutom blir han fasthållen av en sköterska för att läkaren ska komma åt ordentligt. Till en början går det bra. Jag är förvånad och imponerad. Men tålamodet tryter – undersökningen tar en stund och mitt barn börjar bete sig som han brukar, jag känner igen honom och det känns på något sätt nästan lite skönt… *s*
Tillslut är vi färdiga, jag får klä på honom igen och krama om honom ordentligt, han hulkar och ulkar i min famn, och när vi irrat färdigt och hittat tillbaks till barnkirurgiska mottagningen får vi vänta en stund på läkaren igen. Lite mat, mer kramar och närhet och pojken kommer i form igen.
Och så får vi då träffa läkaren igen. Nu har han med sig en kollega. Nu är de TVÅ som ska klämma och känna på klockspelet, man är tydligen inte riktigt säkra och på det klara över saker och tings läge. Och pojken håller stilen. Han inte ens pinkar på någon av dem. (Läkaren som undersökte honom inför utskrivningen från BB bajsade han på. Attackbajsade!)

Vi avrundar dagen med ett stickifingret nere på provtagningen. Ett litet rör som ska fyllas med bloddroppar framklämda ur ett stick i ett mycket litet finger. Vid det laget var killen färdig. Slut som artist. Sov som en björn. Men självklart vaknade han till när han blir stucken – konstigt vore väl annars. Gnydde lite, försökte få tillbaks sin hand från den ondskefulla sköterskan, gav upp kampen och släppte till de centilitrar som efterfrågades.

Resten av dygnet tillbringade han sovandes eller ätandes. Ätstunderna korta, och knappt vakna.

En knäckt hjälte!


Övertid!

I tisdag träffade jag barnmorskan igen. Fast vi bestämt att ”nej, den tiden kommer vi inte behöva använda, då har skorven kommit!”

Men nej, det hade h*n inte.

Då sa hon: Har ingen skorv kommit på fredag, så ring Huddinge, då är det dags att boka tid för ultraljud.

…och det blev fredag och inget barn har kommit, så idag har jag varit och ultraljudat.

Allt är normalt. Bra. Kalas.
Doktorn mäter lårbenets längd – ”titta bort nu, annars är risken stor att du ser om det är en pojke eller flicka” – och bukens storlek, och huvudets diameter, öra till öra. Utifrån de måtten räknas barnets vikt ut… 3,4kg. Hur normalt och fint som helst.
Han tittar också på navelsträngen, hur mycket ”trafik” det är i den – och att det är det tycker vi ju om. Mycket om.

Som sagt, hur normalt och bra som helst.
Det är skönt att veta.

För idag har jag gått sju dagar över tiden.
En hel vecka.
Det är lätt att börja tänka fultankar. Feltankar.
Varför händer det inget? Är något fel? Varför startar det aldrig?

Så att få veta, veta att allt är bra …för sån är jag ju nu: med kunskap bryter jag omkull mina nojor, då håller de sig på plats ett tag till.

Nu är nästa hållpunkt Onsdag. På onsdag ska jag åka in igen, för ny läkarundersökning. Då bestämmer vi tid för igångsättning.

Om nu inget hänt innan dess.
På något sätt så skulle det inte förvåna mig om jag får trampa omkring här, som en spärrballong, en vattenmelon, en pumpa ännu en vecka…

Men å andra sidan – med tanke på hur många år jag längtat efter att bli med barn, längtat efter att få vara gravid, längtat efter att FÅ barn så är det väl bara logiskt att jag passar på så länge jag kan!


Vintrampare!

Så är det, det kommer bli en vintrampare av det här barnet!

Stadigt och idogt trampar h*n på och jag svär till. Ont gör det. Så har vi hållit på i något dygn nu, och h*n tycker antagligen att tillvaron är kanon. (Vi är inte helt överens.)

Jag träffade barnmorskan igår och sa just det:”Vad sjutton håller h*n PÅ med?!?

Så vi kollade efter, gjorde ett snabbt ultraljud.
Jo, det var som jag gissade.

Barnet ligger med huvudet under revbenen på min högra sida, med ryggen längs min mages vänstra sida, knäna uppdragna, och fötterna ner mot bäckenet. Så fort h*n sträcker på sig lite, trampar till, trampar h*n rätt ner i urinblåsan.
Nej, jag blir inte kissnödig.
Det gör SKITONT.

Så nu är jag uppe och vandrar lite för att h*n ska somna, så att kanske jag får sova igen.

(Snälla, vänd dig lite, ligg på något annat trevligt sätt, lilla skorv!)

Men jag slipper spy nu för tiden, och gaviscon-tabletterna hjälper mot halsbrännan! 😉

(Räkna dina välsignelser, blott!)