Etikettarkiv: uppbrott

Utandning

Jo, det gick bra.
Om man med bra menar att vi träffades i tre minuter, bytte påsar och skildes åt.
Utan några hårda ord.
Utan några ord alls, nästan, men de som var, var sociala och vänliga.

Med mina oerhört låga förväntningar så är det helt ok.

Jag andas ut.
Sen att någon liten pryttel hamnat i kassen, som inte skulle vara där, och att någon annan liten pryttel saknas, det går säkert att ordna, det är ju ingen panik.

Sen hem igen, och i mailboxen hittar jag en rolig bild.

Precis så känns det, tamejsjutton!
Tack, Agneta!


Utväxling


Idag ska vi då träffas. Jag ska få lite saker som varit kvar hemma hos dig, du lite saker som legat hemma hos mig.

Jag kan inte påstå att jag ser fram mot mötet, inte efter det där hemska telefonsamtalet i lördags.
Du får tycka vad du vill om mig, det är helt fritt, men du får faktiskt inte säga vad som helst till mig. Jag är en människa, en tänkande och kännande människa, och med det förtjänar jag ett anständigt bemötande.

Kanske har du en bättre dag idag än då.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det, jag önskar att vi kunde kommunicera om allt det här, jag kan ändå inte låta bli att tro att du är för … klok… för att bete dig så här snurrigt.

Jag hoppas att du inte överbevisar mig.

…men jag litar inte en minut på det.

Jag har en stor klump i magen.

Hur rustar man sig inför sånt här?

I harnesk och sköld, så man blir osårbar, oberörbar eller är det precis tvärtom man går till den här sortens möte: just sårbar och mänsklig?
Hur törs man?

Det är så lätt att slå först, så man slipper bli slagen, och så att man får bekräfta att man själv har rätt och den andre fel; är en idiot.


..??!?

Jag förstår absolut ingenting av ditt beteende.
Jag hör vad du säger, du känner dig kränkt och lurad.
Så känner jag också.
Det är väl inte en konstig sak; så blir det väl ofta när en kärlek kraschar, när drömmarna kollapsar.

Men dina ord får mig att baxna.
Somligt som du säger är så sanslöst ogenomtänkt, näst intill korkat, att jag inte tror mina öron. Du är ju en klok och förnuftig person?! Eller…!?
Hur sjutton får du ihop det här??

Annat gör mig förstummad.
Du säger sånt som är så elakt att jag inte förmår att ta in vad du sagt, förrän vi avslutat samtalet.

Jösses?! Hur kan man säga sånt till en människa som andas och lever?
Som hör och förstår??

Jag nästan nyper mig i armen, är det här någon sorts bisarr och sjuk mardröm??


In case of…


Jag hör vad du säger.
Låter orden sjunka in i mig.
Intet mer finns att säga, nu finns bara konsekvenser.

Jag reser mig upp, går upp i sovrummet och hämtar de kläder som ligger i garderoben. I badrummet hämtar jag lite toalettsaker. Min kniv från köket. Keramikkatten från spiselkransen sveper jag in i ett nummer av DN.
Lägger alltihop i en prasslig papperskasse från Ica.

Så kysser jag dig på pannan och går.

Kvar blir du, och mitt hjärta.

—-

Det var nattens dröm.
Jag processar, förbereder mig.
Gör mig redo.


Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller ”rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda ”The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.