Etikettarkiv: utbrändhet

Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.


Oavslutade avslut.

”Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om ”rätt” eller ”fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

”…och jag verkar trivas med det…”


Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.


Veckans omvändelse

Det är ju egentligen ganska fantastiskt att en människa kan utvecklas så snabbt, så mycket på en vecka.
Från okunskap till kunskap.

Den 21 januari skrev Martin i sin blogg om utbrändhet med orden

Jag menar, har det hänt något speciellt de senaste åren?

Har ni fått färre semesteveckor?
Längre arbetsdagar?
Obetald övertid?
Kortare tvättider?

Eller är det så att när väl diagnosen kom,
började alla känna efter om de hade symptomen?

Jag läste, baxnade och kommenterade.

Och nu exakt en vecka senare inte bara finns fenomenet utan mannen kan också ge oss goda tips och idéer om hur vi ska undvika att bli sjuka.
Vackert så.

Tack för veckans mest lysande kappvändning, och tänk, vad gör man inte för att få ha en egen krönika i Aftonbladet?


Försvar från en loser.

Ibland måste människor sparka på andra människor bara för att det går.

Det är lättare att göra det om man kliver upp på några höga hästar, och sparkar nedåt.
Då slipper man nyanser och kontext, sammanhang och komplexa mönster.
Från ovan blir allt enkelt, svart och vitt.

En lyckad människa tar sig friheten att sparka på en misslyckad människa.
Gömmer sig bakom cynism och ironi.

vi kommer till en vägg…
vi kan inte gå under den,
vi kan inte gå över den,
vi måste ju gå in i den!

Martin Ezpeletas krönika är så fri från kunskap, empati och fingertoppskänsla att man baxnar.

Jag undrar när han tänker skriva något lika elakt och okunnigt om MS, om leukemi eller om hjärtinfarkt.

För det väljer man ju också att få.


Förnedringskassan

Rent instinktivt tycker jag illa om Försäkringskassan.
Jag vet att jag är en smula obalanserad i detta.
Det FINNS goda och kloka människor som jobbar där.
Jag VET det, för jag känner till och med en och annan.

MEN aversionen är djupt rotad.

Den kommer från tiden i Luleå, när jag var sjukskriven, sjukskriven för den där sortens inbillningssjuka som man helst bara vill förbjuda, det där som de som hävdar att den ändå finns kallar ”utbrändhet”.

Jag var livrädd för att svara i telefon, för tänk om det var någon från försäkringskassan, någon som sa: NÄ. Nu godtar vi inte ditt sjukintyg längre. Iväg till jobbet med dig, bums!

Katastroftänk, javisst, allt jag hann.
Men det KOM ur erfarenheter, det bara förstärktes av mig, men kvinnan som var min kontaktperson på FK i Luleå, hon … skulle nog ha behövt en lång semester…

Det gick så långt att jag knappt vågade gå på ett möte med en representant från FK utan att ha någon med mig. Ett vittne, någon som kunde verifiera för mig att jag hörde det jag hörde, att det sas som jag uppfattades sas. Som kunde hjälpa mig att säga:”Men vänta, det där är inte rimligt” när jag bara blev till en våt fläck.
För det blev jag ju.
Gång på gång.

Flera såna möten genomfördes. Jag tror de kallades ”behandlingskonferenser” eller ”planeringskonferenser” eller något sådant.
I allmänhet gick de ut på att FK ville ha till en ”snabb lösning” – alltså; Att någon annan än de skulle försörja mig.
Skit samma vem.
Bisarra situationer uppstod.
Till exempel gången när min arbetsgivares representant, som var expert och inhyrd av dem för att bevaka DERAS intressen GENTEMOT mig vänder sig till försäkringskasseskatan och säger: Men stopp, det där är inte konstruktivt, det där leder ingenstans, är vi inte här för att hitta en bra lösning?
Hjälp – från helt fel håll, från FIENDEN!?? När min FIENDE blir min allierade mot de som ska möjliggöra mitt helande??

Till slut lyckades de ändå, de såg till att jag inte hade annat val än att se till att bli uppsagd.
Arbetsförmedlingen konstaterade förvånat: Men…? Du kan ju inte vara inskriven här, du är ju SJUK? Du ska ju inte jobba..?!
Jag hade tur, det här är några år sedan, jag fick stämpla FAST Arbetsförmedlingen visste att jag inte dög mycket till. Efter ett tag skramlade vi fram en alldeles förträfflig praktikplats, och tiden gick och saker och ting blev bättre.
OCH.
Jag slapp försäkringskassan.
Bara det hjälpte mig att bli frisk.
(Och min arbetsgivare slapp undan sitt ansvar j*vligt billigt)

Och nu är jag gravid.
Nu måste jag släppa in försäkringskassan i mitt liv igen.
Exakt HUR mycket tror ni att jag avskyr det?

Jag ska ansöka om moderskapspenning. havandeskapspenning (heter det ju!)
Jag ska så småningom ansöka om föräldrapenning, underhållsbidrag och bostadsbidrag.

Andas genom näsan, MsG, det går bra det här. ALLA är inte idioter där.
Det borde gå bra. Andra har överlevt dem.
Det här är helt normala saker.
Andas.


Nya möjligheter..


”Never ever go back”

Det heter ju så: Gå vidare, gå inte tillbaks.
När det är något som var bra, men nu är borta, är det en god sanning: Hur mycket jag än önskar det, så är det som är borta oåterkalleligen borta.

Men det som var dåligt då? Kan det förtjäna en andra chans? Om man kan isolera det som gjorde det dåliga dåligt, och förbättrar det?

Jag arbetade som nätverkstekniker på ett företag (FÖRBANNADE ÄR DE!)där man inte alls hade någon personalpolitik, ingen planering, ingen dokumentation, inget ärendehanteringssystem, ingen ordning whatsoever. Inte ens ledning fanns…
Det var så mycket som inte fungerade att det är enklare att räkna det som faktiskt funkade.

Klokare människor än jag hade sagt: I HELVETE HELLER!!! och sagt upp sig.
Jag knogade, slet, förtvivlade och slet lite mer istället.
Jag slet mig alldeles fördärvad, eftersom jag inte är den sorten som ger upp, ger mig, lägger mig. Jag skulle minsann visa dom…
Åh, så korkat!

Till slut hade jag fått så mycket spö att de inte ville ha mig längre, jag var förbrukad och oanvändbar.
Jag stängde, tvingades till det, den dörren, började leta efter nya vägar att gå, nya alternativ – utan att egentligen hitta något.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Så får jag tips om en annons av Aquaricat och han säger: Klart du ska söka.
Teknikertjänst.
Jag tjafsar emot men han ger svar på tal.
Mindre kvalificerat än det jag hade då – men hey, jag har inte jobbat inom branschen på flera år…
…men faktiskt. Jag läser annonsen och börjar fundera. Jag skulle antagligen reda ut det. Det är ingen Rocket Science.
Är det något jag vill?

Jag vet inte. Men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att jag helt plötsligt gläntat på en dörr som jag trodde mig ha stängt för gott.
Jag är nästan lite sugen.
Det är ju en väg som kan leda till något, till en yrkesmässig utveckling – vilket jag helt saknar nu. Nu försörjer jag mig (nätt och jämt) medan hjärnan sakta men säkert ruttnar bort av brist på stimulans.

(Sen är det väl en helt annan sak att det kanske finns gott om bättre lämpade människor till just den där tjänsten, men det är ju en helt annan historia)