Etikettarkiv: Utmattningsdepression

Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.

Annonser

Oavslutade avslut.

”Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om ”rätt” eller ”fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

”…och jag verkar trivas med det…”


Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.


Försörjningstips.

Ja! Jag ska bli ”utbränd”, så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!

Eller inte.

Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan… Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??

Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)

Jag läser i Svd

I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.

Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.

Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.

Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.

Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.

Jag var så fokuserad på att arbeta att jag… Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven… Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för …egentligen allt och vad som helst.

EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.

Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.

Vidare, i samma artikel i Svd.

– Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?

Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd – som de flesta är – för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.

Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för ”skruvdragaren” i mina dagboksanteckningar – skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det…)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare… Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??

Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag…helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?

Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.

Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag – som var skitsjuk – såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!

Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.

Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var – bokstavligen talat – panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.

Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna…

Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.

Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.


Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär (”Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel”) utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (

Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag ”gick i väggen”. Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.

Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.

Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition – Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig

Uppdatering

Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:

”Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.

Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor.”

Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression – lämpligen genom att behandla sjukdomen.