Etikettarkiv: utøya

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.


(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Annonser

Logik och konsekvens

Ibland är det svårt att förstå det ögonen läser. Jag läser igen, och baxnar.

kommunpolitikern Erik Hellsborn (SD) i Varberg menar fortfarande, efter att Breiviks identitet och motiv blivit kända, att det är vad han kallar ”islamiseringen” och massinvandringen som bär skulden.
”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”

Artikeln fortsätter:

”Mångkulturen är i mitt tycke något oerhört negativt. Attackerna i Norge visar bara ytterligare på de negativa konsekvenserna och jag ser ingen anledning att försvara den”

Jag tar ett djupt andetag.

Jag undrar vad Hellsborn tycker om lungcancer? Ska kanske alla cancersjuka vara vänliga nog att lägga sig och självdö så att inte någon urspårad hälsofanatiker måste spränga Radiumhemmet för att rädda fosterlandet?


Return of investment

Vi är på Orris, min barndoms paradis, en halvö i Södermanland och vi gör inte många knop. Är vädret tillräckligt varmt badar vi, annars plockar vi blåbär eller går ner till båtbryggan och metar. Tunt pennflöte, minimal krok och vetemjölsdeg i en välknådad påse.

Mamman metar, barnet dansar förtjust över varje liten mört eller löja vi drar upp:”Mamma, titta! En hoppfisk!”
En dag tar vi med en handfull firrar och häller ut i mojmojs damm intill huset.

Idag gjorde jag i ordning ett litet spö till barnet, så han fick fiska själv och visst kunde han det! Två silverglittrande löjor drar han upp och mamman känner svindeln hota – var det inte förra sommaren vi kom hem från BB? Nej. Riktigt så är det ju inte, men nog går det fort ibland…

Jag öser kärlek, tid och engagemang över den här pojken och jag älskar nästan varje stund av det.

Jag investerar.
Mitt kapital är människan som jag är med att forma och räntan är upplevelsen att få göra det.
Få vara med om hans två första egenfångade fiskar, hans spontana kärleksförklaringar:”mamma, du äj min bästa komps, ja älskaj dej” och doften från hans hår när han kryper upp i min famn. Så småningom kommer han lära sig cykla, simma, läsa och någon annan än jag kommer få hans pussar.
En lång resa tillsammans, upplevelser, drömmar som förverkligas och mål som uppnås.
Jag gör inbetalning på inbetalning och kärleken tar aldrig någonsin slut.

Tanken att det finns flera hundra människor i vårt grannland som står i tomma sovrum orkar jag inte alls ta in.
Att en enskild människa anser sig ha rätt att avbryta dras kärleksfulla investerande, beröva dem på konfirmationer, studentfester, bröllop och barnbarns dop, på lyckan när antagningsbevis kommit och körkort äntligen fixats…
Det är inte bara alla dessa barn som samvetslösts mördats, utan alla de drömmar de bar på, och själva var.

Jag plockar lite blåbär, drar upp en mört ihop med min onge och försöker hantera paniken.

20110724-181716.jpg