Etikettarkiv: utveckling

Tadaaa!!

Jag blir lycklig ända ner i tårna när jag ser den här bilden.
Den är bara några timmar gammal, jag tog den med den skitdåliga kameran i telefonen (Åh, varför använde jag inte den riktiga kameran??) ute vid Sundby Gård tidigare i kväll.

På väg hem från jobbet sladdade jag in på ica, köpte en liten liten klotgrill, tändblock, grillkol, korv, korvbröd, tre festisar och Chilisås. (Nej, ketchup är inte gott.) Tändstickor och kniv hade jag redan.
In med allt i skuffen på bilen, och sen upp till Dadi, för att hämta ett barn.
För övrigt det skitigaste barn jag sett på länge.

Så for vi iväg: Kom, vi ska på utflykt, vi ska grilla korv!

Och så blev det. Precis en lagom stor utflykt för en pojke och hans mamma så där efter jobb och Dadi.
En välsignad stund, och som märkligt nog också fastnade på bild.

Men bilden berättar mer än om en välsignad stund en sommarkväll.

Den säger en del om en liten pojkes lust till livet.

Han springer in i mitt kök, in i mitt liv och i mitt hjärta, tar ett språng, slår ut armarna och utbrister:

HA! JA VANN!!

eller ännu hellre

TADAAA!! HÄJ E JA!!

Han är lycklig, han tar plats, han är trygg och full av tillförsikt.

Barns utveckling är konstant men växlande. De senaste månaderna har enorma förändringar skett. Han utvecklas i raketfart nu.
Det är fantastiskt att få vara med om och bevittna det.

Och vem kan värja sig mot en tjurrusning, ett leende som inte ryms i ansiktet och sandpanerade läppar som ömsom pussas, ömsom utbrister:

Mamma! Ja älskaj dej, du e min bästa kompis!


Talande tal

Det är vid middagen det går snett.
Igår åt vi plättar – bästa maten – och antagligen hoppades han på en ny omgång hjärtan med plommonsylt.
Så när jag tog fram kycklingpaj ur frysen var han inte imponerad.
Alls.
Smakade inte överhuvudtaget.
Nej, rakt av.

Och jag tänkte: Ok. Slipp då.

…och jag åt min kycklingpaj i lugn och ro, och han yrade omkring med en liten blå ryggsäck som han lyckligt öppnade och stängde, lade ner småsaker i och tömde. Gång på gång.

Tills magen började knorra. För egentligen var han nog rätt hungrig.
Då kommer han ut i köket och säger:”Smögös, mamma!”

Mamman står och diskar, men hon sätter sig på huk och förklarar: Nej. Du får ingen smörgås. Men på bordet står din middag. Det är kycklingpaj och det tycker du om.

Förtvivlan, all denna förtvivlan. För nu var det ”Smögös å hoklaa” som pojkmagen ville ha.

En smula dramatik. Lite ålapågolvetochsprutatårar.
Mamman biter ihop, tänker på curlingvansinnet på svt och diskar. Ger barnet ett par minuter.
Sen sätter hon sig med barnet i famnen och gosar och kramar och frestar med lite kycklingpaj.
Fem, sex tuggor går ner. Egentligen är det både gott och närande, men fortfarande inte ”smögös å hoklaa” så som av princip ålar han ner ur mammafamnen och är ett enda stort Ne-ej!

Jaja.
Hungriga barn äter.
Blir man bara tillräckligt hungrig.
Dessutom får han ju faktiskt lite välling när han ska sova, tänker jag.

Men Ne-ej:et håller i sig. Välling håller vi inte på med här, inte. Ne-ej!!
Nehej, tänker jag och ställer flaskan på skötbordet, sätter mig på sängkanten intill hans säng och säger godnatt och sjunger lite.
Medan han berättar för mig att jag är dummast i hela världen, mycket onomatopoetiskt och primalt.
Efter en stund övergår hans klagan från att förklara min misär till att lovsjunga vällingen. Som han inte når.
Men som han strax får.
Åh, det är gott med välling.
Det är trygghet med välling.
Vällingen är en vän i alla lägen.

Snart är allt som det ska.
Han säger sitt:”Mamma, klaaar” och sträcker upp den tomma flaskan, och jag tar den, och ger honom en napp.
Han lägger sig på sidan. Kramar om Katten, Bebben och nallen. Alla är med, och jag sitter där på min sängkant och småsjunger lite.

Så hör jag.

”Ett, två, tje, fyja, sex, sju, åtta…”

Jag är faktiskt lite lättad över att han missade femman.

Hur skulle annars mina vänner stå ut med mitt skryt?

Någon minut senare sover han gott.


Med vitnande knogar och vissnande själ

Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.

På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.

Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.

Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.

En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.

Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?

Min värld är min pojke nu.

Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.

Alltså.

Jag har förlorat något som berikade mig.


Allt annat än gallimatias

Det är mycket nu.
Ännu en ”fas”

Nu erövrar barnet språket. Han har helt klart koll på vad jag säger och vill, och själv vill han också en massa, och berättar om det.
Det händer att jag förstår vad han menar, men han kommunicerar för fullt.
Jag får skylla mig själv om jag inte hänger med i svängarna.

Det är tur att barn är kloka, och upprepar vad de vill tills tjockskallen med de långa benen begriper.

”Oa’n” är obegripligt tills barnet står och sträcker sig nedanför köksbänken.
Tillslut fattar mamman. ”Är du törstig? Vill du ha vatten?”

Vi står och väntar på en buss, vi ska hem till mormor. Förbi kommer en hjullastare. Barnet pekar och förklarar: ”Tator” (r:et ligger långt in i munnen, gränsar till ett j)
”Bil” och ”Buss” har han björnkoll på.

Han blir glad när vi bär hem pulkan från Mormor (där vi glömde den sist).
Han blir förtvivlad när vi inte LEKER med den, utan går direkt från bussen och in i porten (sen kväll, pyamasåvällingdags) utan att passera Snödriva.
”Ull’a!!”
Jag lovar dyrt och heligt att vi ska åka pulka i morgon och när man lovar ett barn något så är det lag. Så i morgon ska vi ut och åka pulka. No matter what.
Det är lätt att höra vad han säger, det är ett ord han använt mycket – på dagis.
Jag har aldrig hört det förut.

Vi sitter och bläddrar i en av pekböckerna.
Han visar: ”Boll”, ”bil”, ”bapp”, ”tåg”, ”uff”
Fram och åter, och han vet minsann vad som är vad.

Vi är hemma hos Carina och helt plötsligt pekar han upp mot taket och bä-ä-ar. Och mycket riktigt. På köksgardinerna finns det en massa stiliserade får.

Att han förstår vad som är ok och vad som inte är det blir tydligt när han upptäcker att han kan klättra upp på tv-bänken. Då når man knapparna på tv:ns översida och om knappar tycker man. Mycket.
Mamman gillar inte projektet.
Rent principiellt vill hon inte ha barn uppepå möbler.
Dessutom kan man ramla ner, man kan välta en tv, mycket kan gå snett där.
Så mamman säger: ”Gå ner från TVbänken, hjärtat”
Barnet bara: Ja, mamma.
Eller inte.
I själva verket säger barnet ”Ja-a”, nickar och skiter i att kliva ner, utan fortsätter lyckligt att spela flipper på tv:n.
Mamman säger till igen. Och igen.

Sen lyfter hon ner pojken, och med det ramlar himlen ner över Haninge.
Tårarna sprutar. Duploklossar flyger. En panna dunkas i ett golv. (Ok..?)
Sen kommer barnet på att han minsann ska ha en napp.
Och det ska han ju inte, för det ska man bara ha när man ska sova.
I över en kvart är barnet urförbannat.
Det där med att krama och trösta är helt meningslöst för jag, den onda mamman, är bara den hemskaste människan i världen och det finns ingen gräns på misären här.

Och jag tänker stillsamt.
Ok.
Du är 20 månader.
Det är drygt ett år kvar tills du är en trotsig treåring.
Här gäller det att vara konsekvent, tydlig och oändligt envis, annars kommer jag få ett litet helvete då.


Status Quo

Åren går.
Det är inte bra.

Jo, generellt, att livet rullar på, det är helt enligt planen. Så ska det vara. Fler grå hår. Barnet växer, tillvaron fungerar.
Det är bra.

Men på ett sätt står mitt liv stilla.
Status Quo.
Ingen som helst utveckling.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Citatet kommer från en av mina egna bloggposter.
Det är drygt två år gammalt.

Nej, det blev inget av den tjänsten.
Jag var på anställningsintervju – och jag ansträngde mig som f*n för att kräkas. Gravid var jag och mådde skit.
Idag är jag glad att jag inte fick tjänsten -dålig timing helt enkelt. Man ska inte byta jobb när man får barn. Inte precis samtidigt. När man byter jobb måste man få fokusera lite på det, visa framfötterna lite. Det är svårt att göra när man får barn, är mammaledig, VAB:ar hur mycket som helst.

Men likväl.
Jag stod i ett limbo då och jag står kvar i samma limbo nu.
Ingen som helst utveckling.
Inga visioner.
Inga planer.

Det är faktiskt inte bra.
Alls.

Vad fasen ska jag ta mig till med det här?


Att levla.

Jo.

Han gör det, gång på gång, den här lilla människan som bor hemma hos mig. Han levlar.

Nu börjar han på dagis. Vi håller på med inskolningen för fullt. Målet är att jag ska bli trygg med att dagiset tar hand om mitt barn på bästa sätt, att han ska trivas, ha kul och vara trygg.

Hur det går?
Hade han kunnat prata hade han sagt: ”Jaja, Mamma, jag har inte tid, jag ska leka med Duplot nu…”

…så vi testar: Erik. Mamma lämnar dig här nu, och kommer tillbaks efter vilan.

Och så tar jag vagnen, den tomma vagnen, och går och storhandlar på Coop Forum.

Jag går hem och sanerar i köket, skurar golven. Det är avsevärt mycket lättare att göra sånt utan hjälp.

Jag dricker en kopp kaffe och sitter och läser en stund, bara för att jag kan.

Sen går jag upp till Dagiset.

Marie säger: Titta Erik, titta vem som kommer där!?

…och leendet är värt miljoner, kramen och lyckan omedelbar och flyktig: ”Jo, Mamma, Jag älskar dig, också, men jag måste… vänta…”

 

…och så drar han. Lycklig.

Och jag försöker fånga tiden, som rinner som solvarm sand mellan mina fingrar.


Skattjakt