Etikettarkiv: VAB

Det stora i det lilla.

Barnets far sa redan igår eftermiddag: Är han inte lite varm, pojken, och jag kontrade: Nej, det vill jag inte veta av. Inte mer VAB nu.
Men i natt, när barnet kom kravlande upp i mammasängen, i mammafamnen var han het som en ugn och dagen blev inte som det var tänkt.
Istället blev det en annan sorts dag. En mycket lugn dag. Lite frukost, och sen tog mamman fram en sån där braåhapresent. En ny dvd-film. Den har rullat en hel del.

Den har fått sällskap av Monsters Inc och ”Lissmakiin” (Så klart!) men barnet har mest legat i soffan och slappat. Slumrat lite, druckit lite oboy då och då och inte varit speciellt mycket att skryta med. Jag har gullat och duttat, och jag har bakat ett lchf-”bröd” som jag har stort hopp till och jag har ringt min arbetsgivare och rapporterat att jag helt säkert inte jobbar i morgon heller.
En dag i ett liv, en dag då Rorri, Alvedonflaskan och nappen har varit barnets bästa vänner.

———————————————-

Uppdatering.
Sällan är jag så tacksam över den där gamla tvättmaskinen som nu.
Barnet sitter i min famn, vi tittar på slutscenerna i ”Lissmakiin” (igen!) och helt plötsligt har jag famnen full av barn, kräks kräks och mer kräks. En handduk ligger nära till, det mesta hamnar på hanterbara ställen och bara lite lite i soffan.
Jag blir också så fascinerad över den här ongens…tillit. Att ge honom äckelpäckelmedicin är aldrig svårt: Jag förklarar:”Det här smakar äckelpäckel men du mår bättre om en stund om du sväljer det här. Och så får du en chokladbit, ser du, här är den, den väntar på dig.” Sällan protesterar han. Sällan behöver jag bråka med honom.
Och nu. Helt plötsligt är han nerkräkt, det luktar äckligt och är äckligt, och han blir inte det minsta rädd eller orolig, utan jag bär helt enkelt ut honom i duschen, och sen får han ligga inlindad i en handduk på mattan en stund och mysa, medan jag städar i soffan. (Galltvål ftw!)
Så än en gång, Frigg, tack för galltvålen och tvättmaskinen!

Och jo, ”brödet” blev bra!


Ne-ej

Egentligen är allt Carinas fel.
Man skulle kunna tycka att det är ett hårt uttalande, men jag ristar det i sten.
Det Är Carinas Fel.

Men det finns några ytterligare bidrag till katastrofen.

Oktober.
Jag menar, visst kan man prata om mysiga kvällar i stearinljussken, med mustiga grytor och lurviga filtar.
Jaja. Man kan också prata om att frysa ihjäl i mörkret i väntan på bussen som är sen, om lövhalketunnelbanor som kommer en annan dag, om regn som kommer mer från sidan än uppifrån och blöta fötter.
Så till Carinas tröst så… Ja, Oktober.
En klart förmildrande omständighet.

Dessutom

Måndag.
Ja. Behöver jag säga mer?

Därutöver:

Barnet hade feber. Inte mycket feber, men tillräckligt för att dagis skulle vara en omöjlighet. Tillräckligt lite för att lägenheten skulle kännas alldeles för trång så vi for iväg till Farsta Centrum för lite höststövelinförskaffande. De stövlar som ännu var, var på gränsen till små men framförallt trasiga på ett mer katastrofalt sätt och min onge ska inte behöva frysa om fötterna. Jag AVSKYR att frysa.
Över twitter skräddar jag lite snabbt ihop en träff med vännen Carina, som ska leta jeans till någon av sina flickor.
Vi letar, hittar, fyndar och har det ganska trevligt där bland klädställningar och hyllor. (Vilket är bra gjort, för jag gillar inte att köpa kläder)
Jag är mycket glad för att hon är med när de där stövlarna ska införskaffas, för jag tycker att det är svårt att köpa lagom mycket för stora stövlar. ”Kan de verkligen VARA så DÄR stora??”

Vi jobbar på duktigt, och tillslut sjunker vi ned på varsin stol på Waynes Coffee för värförtjänt kaloriintag.
Barnet har hållit sig någorlunda i skinnet under förmiddagen och får nu ett glas mjölk och en liten muffin. Fint med lite socker.

Det är här det går snett.

För att den var måndag, för att det var oktober. För att han hade tråkigt eller för att det var just Carina som satt på hans högra sida.

Men

Hans ben börjar pendla, under cafébordet.
Som den kloka kvinna Carina är, så säger hon till honom:
”Kan du sluta sparka på mitt knä?”

Förändringen är så dramatisk att vi tittar på varandra över bordet, och försöker kväva våra skratt.

Barnet tappar axlarna, armarna faller ner, och muffinsbiten ur handen ner på golvet (jo, mamman hann se och fånga)
Hela barnet slokar och slutar vara barn, för att bara vara Det Försmådda Och Missförstådda Offret

…och det har på något sätt inte släppt sedan dess.

Trotsåldern är här!


Adrenalinpåslag.

Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en ”vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.