Etikettarkiv: välsignelse

Na-a-a-appenpappen, Mamma!

Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

 

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

”Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.


Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var – tror vi, jag och mor – hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!


777

Handen i min är liten när vi knackar på dörren i den där grå korridoren. Pappa öppnar, i sängen ligger mamma med en bäbis i famnen, en lillasyster som kommit ut ur magen, trefaldigt välsignad är den lilla tösen: att vara efterlängtad av tre, födas den sjunde dagen i den sjunde månaden, det sjunde året.

Storebror får plats i famnen hos mamma, hos pappa, tillsammans med lillasyster och det är en stor och god stund och jag är så lycklig för dem alla.

Jag stannar där, i rummet, istället för att åka vidare, till kaffekoppar och frågeställningar som inte håller sig på mattan.

Sen åker vi hem igen, jag och storebror, plättar, glass och disney på tv. Killen är knäckt, mer lättsövd unge var det länge sedan jag träffade.

På köksbordet ligger DN, kulturdelen överst.

Dagens mystiska datum
I dag är det den 7/7 år 2007. Bröllop har bokats lång tid i förväg, likaså fester och dop. Siffran sju är ett tal med stark attraktionskraft, och många hoppas åtnjuta de hög­re makternas välsignelse just på detta magiska datum.

Hon gör storstilad entré, denna dam.

Det kommer bli kanonbra.


Etta!! Etta!!

Jag hör honom när jag öppnar hissdörren, redan ute i trapphuset hör jag pojkrösten, så klart och nära att jag tror att det är ett annat barn, på en annan våning, som är ute i trapphuset, och inte bakom en dörr av stadig och säker sort.
Jag plingar på dörren och på nolltid öppnar han och redan är han halvvägs upp i vagnen för vi ska ut, ut och iväg till plaskdammen och så blir det ju självklart.

Jag viker upp jeansen varv på varv, vadar omkring i vattnet medan han simmar och skvätter, helst på mig och vi skrattar gott tillsammans och jag njuter av stunden, en välsignad stund, ett välsignat barn och den där puckade mamman som tror att hon är välsignad med en god vän som tar hand om ett barn en stund.
Helt tvärt om är det. Det är barnet som är det välsignade, och enbart men oändliga godhet hindrar mig från att helt enkelt sjappa, för jag skulle gladeligen sälja min själ för en pojk som denne lille kille.

Han är trygg med mig och jag njuter av tilliten, vi gungar, skrattar och han berättar om dagis, om fjärilarna, och om smultronstället och dit går vi när vi dissat jordgubbarna på konsum, istället köpt rabarber för är det något vi är bra på, vi två, så är det att baka. Japp. Muffins, kladdkaka, rabarberpaj, anything goes.

Titta! Här är dom!

.