Etikettarkiv: väntan

Alla mår bra!

Hon kom igårkväll, vid tio, och väger säkert massor och ja, jag har en bild, och den lägger jag till inlägget så fort jag vet att det är ok med mamman . MMS är verkligen en fantastisk uppfinning.

Och syre.

/Andasigen_71


Stoppa plågsamma Essa-försök!

Åh, så jag skällt på henne.
”Jag förstår att jag inte är ditt first call för det är [mannen] och mamma och pappa. Det är helt ok.
Men sedan.
Sedan ringer du mig.
Eller så ber du någon av dem ringa mig.
Eller sms:a.

Jag kommer banne mig prata med dig med ett basebollträ annars, capice?!

För det har fötts barn förut.
Den här damen har också en fantastisk förmåga att bli påcyklad av fartdårar, få lunginflammation och … ja, jag vet inte hur många gånger hon sladdat förbi akuten på Sös. Och nej. Hypokondriker är hon inte. Bara utrustad med en osannolik otur och skyddsänglar som jobbar på övertid. (Ja, hon har krockat, körandes en folkabubbla – efter ett slagsmål i bilen med en geting!- och klivit ur den fullständigt skrotade bubblan med en stukad tumme. En STUKAD TUMME.)

Men nu fick jag ett sms.
Jag såg det inte först, och sen gick det inte att svara, men jag har varit med tidigare, jag vet att det tar tid att föda barn, och det är inte farligt. Bara rysligt långtråkigt och mer långtråkigt och ännu mer långtråkigt och sen väldig väldigt jobbigt och duktigt plågsamt.
Men det kan gå snett. Det kan bli på ett helt annat sätt än man tänkt sig.
Det kan bli onödigt spännande.

Så inför det här med barnafödande är jag ödmjuk.

Men sen ringer hon. Jo, hon var less, hon hade tråkigt och tyckte att det vore fint om vi fick det här avklarat nu.

Och sen, ännu ett sms, om att det visst skulle bli ett kejsarsnitt i alla fall.

Och sen.

Tystnad.

Ja.

Jag vet att det antagligen beror på att man är duktigt slut efter att ha fött barn. Särskilt om man dessutom blivit kejsarsnittad. Nej, det är inte ”the easy way out”.

Förhoppningsvis sover en nybliven tandemmorsa gott nu. Hon blir blåst på den där fina frukostbrickan (nyopererad) och middagen kommer bestå av kokt potatis och buljong och kokta köttbullar men allt är som det ska och hon har bara inte hunnit skicka något sms än.

Visst?

/Ihopbitnatänder_71


Ett ögonblick

I torsdags fick jag ett mail som gjorde mig mycket mycket glad. Ett sånt där ögonblick som jag sedan firade resten av kvällen. Jag har glatt mig åt det även senare, men ju mer tiden gått, allt mer ångestblandat.
Jag har tänkt: Snart är det måndag, åh, så roligt det ska bli!

I går kväll var det helt plötsligt söndagkväll och det är väldigt mycket mer Snart Måndag på en söndagkväll, än vad det är med en hel helg kvar innan dess.

Nu är det bara ett par timmars väntan kvar. Väntan och förväntan.

Sen kommer en annan sorts väntan, oändliga ögonblick som aldrig vill ta slut, som hasar sig fram som tröstlösa åldringar i en trist korridor.

I bästa fall går allt bra, i värsta fall tar allt slut nu, om bara några timmar.

Kanske är just det här det bästa ögonblicket, när hoppet ännu lever?

Nej.

Förtröstan. Det bästa kommer där, i slutet av all väntan, med ett positivt besked.

DET blir det bästa ögonblicket.


Kolhydratladdning.

Tagliatelle.

En burk creme fraiche, 15%varianten.
En halv zucchini, slantad, snabbt uppfräst så skivorna fått färg.
En snutt överbliven gorgonzola
Ett gäng babyplommontomater. (Ja. Jag knarkar dem så här års)
En näve räkor, som jag hittade i frysen. De har bott där alldeles för länge.

(Kassik uppskattade fyndet, för övrigt)

Nu är jag sugen på glass.

Snabbt och gott. Fast egentligen var jag lite sugen på pizza. Fast inte på att gå och hämta pizza. Eftersom jag inte vet var närmsta pizzeria bor, (Jo, jag har en PizzaHut här i närheten, men jag var sugen på vanlig pizza) och inte handlar tillräckligt mycket pizza för att få eländet utkört.
Så märkligt nog blev det enklare att laga mat själv.
Egentligen antagligen både nyttigare och godare.
Tänk så det kan bli.

Kan någon komma och diska nu?

(Värkar? Nä, varför skulle vi hålla på med sånt? Det vore väl synd?)


Plopp!

Jo.
Så lät det.
Jag vaknade av det.
Eller så lät det inte, utan kändes bara.
Det är inte så gott att veta.
Man kanske inte är helt fokuserad när man vaknar (för fjärde gången samma natt) så där strax efter tre.

Ingen som helst tvekan.
Vattenavgång.

Man ringer till Huddinge. De säger: Kom in i morgon bitti, före nio.
Man inser att det här blir ett konstigt dygn.

För tror ni jag har några värkar?

CTG-kurvor är jättefina, alla jättenöjda – utom The Mom2Be.

Nej. Jag VILL inte hem. Jag är LESS nu.

Men visst, en stund senare sitter jag på 865:an och skakar hem igen, med förhållningsorder om att inte bada badkar, inte ha samlag (jag lovade att försöka motstå att våldta någon rysk sjöman på hemvägen. Min BM – ja, hon jag träffat hela tiden var där! – himlade med ögonen.) och ta tempen morgon och kväll, och ringa om jag undrade över något.

På något sätt så känns det hemvant, det här med att fortsätta att vänta.
Jag visste redan innan jag for in att jag inte skulle bli kvar, så jag ides inte släpa på den där färdigpackade väskan. Tog bara mp3spelaren och DN med mig…

Men om inte annat så är det inte torsdag som gäller längre.
Har jag inte dykt upp hos dem på förlossningen under helgen ringer de på måndag morgon för tid för igångsättning.

Så senast måndag, Inch’Allah.

Nu är jag hungrig.


Övertid!

I tisdag träffade jag barnmorskan igen. Fast vi bestämt att ”nej, den tiden kommer vi inte behöva använda, då har skorven kommit!”

Men nej, det hade h*n inte.

Då sa hon: Har ingen skorv kommit på fredag, så ring Huddinge, då är det dags att boka tid för ultraljud.

…och det blev fredag och inget barn har kommit, så idag har jag varit och ultraljudat.

Allt är normalt. Bra. Kalas.
Doktorn mäter lårbenets längd – ”titta bort nu, annars är risken stor att du ser om det är en pojke eller flicka” – och bukens storlek, och huvudets diameter, öra till öra. Utifrån de måtten räknas barnets vikt ut… 3,4kg. Hur normalt och fint som helst.
Han tittar också på navelsträngen, hur mycket ”trafik” det är i den – och att det är det tycker vi ju om. Mycket om.

Som sagt, hur normalt och bra som helst.
Det är skönt att veta.

För idag har jag gått sju dagar över tiden.
En hel vecka.
Det är lätt att börja tänka fultankar. Feltankar.
Varför händer det inget? Är något fel? Varför startar det aldrig?

Så att få veta, veta att allt är bra …för sån är jag ju nu: med kunskap bryter jag omkull mina nojor, då håller de sig på plats ett tag till.

Nu är nästa hållpunkt Onsdag. På onsdag ska jag åka in igen, för ny läkarundersökning. Då bestämmer vi tid för igångsättning.

Om nu inget hänt innan dess.
På något sätt så skulle det inte förvåna mig om jag får trampa omkring här, som en spärrballong, en vattenmelon, en pumpa ännu en vecka…

Men å andra sidan – med tanke på hur många år jag längtat efter att bli med barn, längtat efter att få vara gravid, längtat efter att FÅ barn så är det väl bara logiskt att jag passar på så länge jag kan!


Den Stora Fisen.

Dag efter dag går.
Jag grejar här hemma.
Blir tröttare och tröttare i kroppen, idag har jag mått lite illa.
Visat upp mig hos barnmorskan: Vi sa ju att vi inte skulle träffas idag, ska det vara så här?

Det känns mer och mer surrealistiskt.
Jag känner mig uppblåst, helt stinn.
Vill bara vara mig själv igen.
Ha tillbaks min kropp.
Ha tillbaks energin, klippet i benen, kraften.

Nu sover jag middag, ibland flera gånger under en dag.

I magen bor en skorv, som inte tänker komma fram, som stortrivs i mig.

Alla ringer, frågar.
Har det inte blivit något än?
Nej.
Inte än. Jag lovar, jag talar om, hör av mig…
Tro mig, hängde det på¨mig vore det här barnet fött nu.
HELT säkert.

+5

Vad gnäller jag om? Mamma gick över tiden nästan TRE veckor när hon väntade mig.
Jag är ju egentligen inte förvånad, för varför skulle ett barn bry sig om en barnmorskas kalender?

Men i huvudet gror en tanke.
Tänk om det inte är ett barn?
Tänk om det är någon sorts alien? Tänk om jag ska fortsätta gå som en spärrballong i en månad, två, tre, sex till??
Tänk om den inte alls kommer ut, utan istället tillbakabildas?.
Blir till någon sån där underlig cysta med lite hår och naglar i??
Eller om det bara är en enda stor FIS, en brakfis av gigantiska proportioner…
Visst förstår jag att det här bara är underliga fantasier…

…och har inget hänt till fredag morgon ska jag ringa Huddinge Sjukhus och boka in tid för ultraljud.
Kolla att barnet mår bra, hur mycket fostervatten det finns, att allt är som det ska, att moderkakan är i toppform.

*pust*


ARP del 2

”Jo, telefonin fungerar inte därför att det hus du nu bor i förut var ett UPC-hus, ditt bredbandsmodem behöver vi därför byta ut. Jag skickar hem ett nytt till dig, så fort du har det kommer telefonin att fungera.”

Gott.
Bra.
Enkla lösningar tycker jag om.

Och när nu bredbandet fungerar kan man ju börja bry sig om mindre viktiga detaljer, som IP-telefoni och kabelTV och sånt.

Något dygn senare klappar bredbandet ihop.

Eh?

Jag ringer Comj*vl*Hem igen.

”Jo, det verkar som om man redan registrerat ditt nya modem…”
”Du menar det som kommer att levereras på andra sidan om den här långhelgen, på måndag eller mer troligt inte förrän på tisdag?”
”Jo…”

Jag tror jag blir knäpp på det där företaget!?

Minns ni det där med ARP-förfrågningarna? Hur det fungerar med DHCP?

Nu har alltså någon IDIOT registrerat på mitt nya modem, det som inte levereras förrän långt senare, det modemets mac-adress.
Så när jag med mitt gamla modems mac-adress snällt frågar en DHCP-server om ett IP-nummer får jag inget svar.
Vilket känns ungefär som FuckYouBigTime.

Nej. Bredbandskollaps är ett I-landsproblem, visst är det så, men det är också mycket opraktiskt att vara utan sin blogg, sin mail och sin msn när alla tror att man ligger och föder barn istället, eftersom man inte är online någonstans.
Det är också mycket opraktiskt att vara hänvisad till sms och mobiltelefoni istället för att kunna eniroa fram adress- och telefonuppgifter, kunna surfa och kolla försäkringsbolag för det kommande barnet, handtag till köksluckorna, busstider och allt annat som jag dagligen använder mitt bredband till.

Men till slut kan jag hämta det nya modemet.
Kopplar in det.

Heureka.

Funkar kalasfint.

Eller inte

Jorå.
Jag får ett IP-nummer.
Jag får en subnätmask. (Till ett B-nät?!)

Men.

Jag får ingen Default Gateway.
Jag får ingen DNS.

En Default Gateway är nödvändig, det är en server från din ISP (Internet Service Provider, remember?) som helt enkelt är din ”port” ut till Internet. Ytterdörren. Utan den står du och trycker näsan mot en vägg och viftar med ditt fina ip-nummer men kommer inte UT!

En DNS är fiffig uppfinning. Det är den server som läser, och översätter, ditt mål: Du skriver vart du vill surfa i din browser, t.ex. http://www.dn.se.
Men var finns DN? Vilket IPnummer har DNs servrar?
JAG vet inte.
DU vet antagligen inte.
OM du vet kan du skriva http://ipnummmer istället, och antagligen komma någorlunda rätt men nu är ju vi människor sämre på att komma ihåg tolvställiga sifferkombinationer än ord…

…men DNSen (Domain Name System)fungerar i princip som en telefonkatalog:
”Ok, du vill till http:\\www.dn.se, ok, vänta, jag kollar…du ska surfa till 62.119.189.4, där bor DN. Trevlig lässtund!

Så där sitter jag med mitt nya bredbandsmodem, med ett ip-nummer och fortfarande ingen surf.

De är rätt olyckliga nu, på Comhem.
Min logg där är rätt full av rätt mycket anteckningar från rätt många människor som gjort fullt tillräckligt med misstag utan att sedan kunna rätta till dem.

”Jo, en tekniker måste nog titta på det här, på torsdag…”
”TORSDAG!? Nej. Du förstår, den senaste månaden är det lättare att räkna dagarna mitt bredband har fungerat än de dagar det inte fungerat.
En tekniker kommer titta på det här SÅ FORT SOM MÖJLIGT. Det betyder att det INTE kommer att ligga i en ”inbox” till på torsdag.
Det kommer att ligga ÖVERST i en inbox mycket kortare tid än så, förstår vi varandra?”

…och det gjorde vi tydligen, eftersom bredbandet just kickat igång, och det bara är onsdag förmiddag.

Så nu har jag väntat in de nylackerade köksluckorna.
Nu har jag väntat in ett fungerande bredband.

Nu är det bara skorven kvar…


+/- 0

Ja.
Jorå, nu går det bra.
Chopchop.

Skötbordet är klart.
Barnvagnen är putsad.
Bilbarnstol införskaffad.

Tiden är inne.
Tänderna på ”muckarkammen” är slut.

Såja, kom igen, jag vet att det är läskigt med förändringar, men jag lovar, det är en rätt ok värld ändå och just idag är en sällsynt bra dag att ha som födelsedag.

Jallajalla!


Att poa på.

Jo, det heter så, det jag gör. Det har inget med ”poo” att göra. Nono. No bajsprat här.

Jag använder uttrycket och Fröken Underbar himlar med ögonen, förstår inte alls vad jag menar.
Det beror nog på att hon aldrig bott i Norrbotten. Kanske är det mer lokalt än så, kanske hör det hemma i Jokkmokk, jag vet inte.

När man ”poar på” så jobbar man på, i lugn takt. Man dräper sig inte, man nöter uthålligt på, fixar och donar.

Precis som jag gör här, med uppackning och iordningställandet av den här lägenheten, förvandlar den till ett hem.

Det går långsamt.
Min ork är begränsad.
Min rörelseförmåga är begränsad.
Här om morgonen tappade jag en järntablett på köksgolvet. Jag suckade, och tog en ny ur förpackningen. Den andra ligger kvar, i väntan på dammsugaren. Jag ORKAR bara inte böja mig ner för något så trivialt.

Mor med man kom förbi med två gamla fåtöljer.
Snyggare möbler har man sannerligen sett men till skillnad från min kära Karlskrona kan jag ta mig upp ur dem, och det underlättar tillvaron. Den ena har kattrumpan redan adopterat. Hon sover som vore hon medvetslös.

Jag mår illa ibland, det kan tydligen bli så: hormonnivåerna slår ett nytt All Time High inför förlossning och sånt, och helt plötsligt finner jag mig själv i badrummet, vid toalettskålen. Inte riktigt vad jag har lust med, nej. Det är dessutom inte speciellt kul att ha BRÅTTOM upp ur sängen när man mest är att likna vid en strandad val.

Jo.
Jag ser ut som en vattenballong på storkben. Helt galet.
En vecka kvar till Beräknat Födelsedatum.

Det känns som om jag mest går och vankar och pustar.

Och poar på, så gott jag förmår.