Etikettarkiv: värme.

Abstinensen.

Jag lovar.
Det var faktiskt inte min idé.
Nu var det, trots det, en mycket bra idé så jag nappade snabbt som en hungrig gammelgädda – eller frusen ptts-tant

Vi for till Fjärilshuset.
Till den tropiska värmen
Till luftfuktigheten
Bort från Nejjävlavember-Sverige.

Väl där inne roar jag mig med att sms:a Lilla Essingens pappa.

”Ledsnade”
”Drog”

20111125-081027.jpg

Han svarade:

”Nah”
”Varför går det inte att ringa dig?”

Jag svarar:

”Nätet i Lanta är ju lite svajigt.” (varpå jag får batteritorsk och leken lämpligt nog tar slut)

Hade man planerat den utflykten lite längre i förväg hade man haft med sig bättre kameran än ifånen…

Annonser

Att vara innanför – eller utanför.

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker ”normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i ”leken” men nu gjorde jag det istället för att ”inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte ”lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att ”passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!


Solfrossa.

Det är ca 24 grader på min balkong nu, dammen porlar stilla och barnskocken nere på gården har glesnat ut betänkligt. Solen har gått ner bakom hustaket mitt emot och svalkan är skön, efter eftermiddagens gassande.

Märkligt nog – och det här förvånar mig lika mycket varje gång det händer – fryser jag.

Det är som att jag blixtsnabbt vänjer mig vid övertrettiogass, jag dricker massor och njuter av värmen, av solen och när den försvinner och lämnar mer normala tempraturer efter sig fryser jag.

Jag har burit ut datorn och sitter här och dricker te.

Trött är jag, efter ett nattskift där jag fick jobba ordentligt för den där usla lönen vi har, och mindre smart var min planering i det att jag bokat tvättstuga till tio.

Men tvättkris rådde, då tvättar man, även om ögonen står i kors.
Det är kul att ha något att kränga på kroppen.

Men nu orkar jag inte mer.
Nu, när svalorna jagar mellan husen, gör jag kväll.


Där flyger korpen uppåner…

Under en period i mitt liv levde jag i en liten by mellan Jokkmokk och Vuollerim, och där förekom uttrycket ”Där flyger korpen uppåner” rätt ofta, då ofta om byn Porjus, med innebörden att Där är saker inte som de är annorstädes, där händer konstigheter.

Igår var jag hemma hos Celegorm och Alcarinquë. Det är ett typiskt ”Korpenflygeruppåner”-ställe.

Där bor Smirre och Josefin.
Smirre är inte en vanlig katt.
Smirre är en katt som är större än många hundar.
Smirre är en katt som inte rymms på en ordinär köksstol utan som föredrar fåtöljer eller golv.
Smirres svans är ungefär lika stor som hela hela min katt.

Smirres bästa kompis Josefin är ungefär jämnstor med min kattfröken, och är den av de två som tydligen för befälet (?!) och just idag var hon inte alls lika samarbetsvillig modell. Jag har nu en ny kamera, jag är lite långsam i vändningarna och gillar därför modeller som slött ligger still. (Är det en tillfällighet att jag är bra på blommor, stenar och pinnar?)


I detta hem finns ett kylskåp fullt av märkliga saker. Fermenterade räkor. (Jag vet inte riktigt vad det är för något, men det luktar inte hallon!) och korv på burk. Hur kan något som kallas korv ligga i en burk? (Nej, det är alltså inte små korvar i spad i burk, à la Bullens, utan … ja…? Currypasta – röd, thailändsk – i halvkilosförpackning och fler sorters chutney än jag visste fanns.
Celegorm visade mig, en gång för länge sedan, vad okra är för något, och bjöd mig också på köttgryta innehållandes just okra. Jag gillar kylskåp med konstiga saker i, och jag gillar när människor bjuder mig på konstig mat, och visar hur man gör den där konstiga maten. Sånt är bra!!

Idag är jag alltså hemma hos Alcarinquë och Celegorm för att baka paj. Sju tusen bitar kanelpaj. Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette kanelpaj, men varje gång jag kommer hem till Alcarinquë och Celegorm lär jag mig nya saker. Nu vet jag att det finns, och jag vet hur ljuvlig fyllningen till denna paj är och jag vet hur fantastiskt det doftar när man gräddar denna paj och jag vet att jag nästan är beredd att ta till vapen för att råka ha sönder en paj för att man ska råka behöva provsmaka den…

Jag vet också att jag inte är det minsta avundsjuk på den 14m2 stora balkong som finns hemma hos Celegorm och Alcarinquë, där man inte alls sitter och dricker te och har det rysligt gott i solskenet. Nejnej.
Där pratade vi om studier, framtida kurser och brist eller upplevd brist eller icke upplevd brist av specifika kurser . Det finns ämnen som jag inte alls visste fanns och som jag absolut inte förstår att man behöver läsa. Jag blir nästan nervös av att konfronteras med för mycket fysik på en gång, men i tunna skivor är det intressant. När jag, nu, mindre än ett dygn senare, inte kan erinra mig vad ett ämne ens heter så … är det långt utanför min begreppsvärld…

Kort sagt.
Där, I Täby, flyger korpen uppochner.
Där, I Täby, finns är en bra plats för mig.
Där, I Täby, finns två av mina favoritmänniskor.

Här kan man läsa mer om korpar om man är nyfiken. Fascinerande djur, sannerligen.

.