Etikettarkiv: vattenmelon

Övertid!

I tisdag träffade jag barnmorskan igen. Fast vi bestämt att ”nej, den tiden kommer vi inte behöva använda, då har skorven kommit!”

Men nej, det hade h*n inte.

Då sa hon: Har ingen skorv kommit på fredag, så ring Huddinge, då är det dags att boka tid för ultraljud.

…och det blev fredag och inget barn har kommit, så idag har jag varit och ultraljudat.

Allt är normalt. Bra. Kalas.
Doktorn mäter lårbenets längd – ”titta bort nu, annars är risken stor att du ser om det är en pojke eller flicka” – och bukens storlek, och huvudets diameter, öra till öra. Utifrån de måtten räknas barnets vikt ut… 3,4kg. Hur normalt och fint som helst.
Han tittar också på navelsträngen, hur mycket ”trafik” det är i den – och att det är det tycker vi ju om. Mycket om.

Som sagt, hur normalt och bra som helst.
Det är skönt att veta.

För idag har jag gått sju dagar över tiden.
En hel vecka.
Det är lätt att börja tänka fultankar. Feltankar.
Varför händer det inget? Är något fel? Varför startar det aldrig?

Så att få veta, veta att allt är bra …för sån är jag ju nu: med kunskap bryter jag omkull mina nojor, då håller de sig på plats ett tag till.

Nu är nästa hållpunkt Onsdag. På onsdag ska jag åka in igen, för ny läkarundersökning. Då bestämmer vi tid för igångsättning.

Om nu inget hänt innan dess.
På något sätt så skulle det inte förvåna mig om jag får trampa omkring här, som en spärrballong, en vattenmelon, en pumpa ännu en vecka…

Men å andra sidan – med tanke på hur många år jag längtat efter att bli med barn, längtat efter att få vara gravid, längtat efter att FÅ barn så är det väl bara logiskt att jag passar på så länge jag kan!


Att poa på.

Jo, det heter så, det jag gör. Det har inget med ”poo” att göra. Nono. No bajsprat här.

Jag använder uttrycket och Fröken Underbar himlar med ögonen, förstår inte alls vad jag menar.
Det beror nog på att hon aldrig bott i Norrbotten. Kanske är det mer lokalt än så, kanske hör det hemma i Jokkmokk, jag vet inte.

När man ”poar på” så jobbar man på, i lugn takt. Man dräper sig inte, man nöter uthålligt på, fixar och donar.

Precis som jag gör här, med uppackning och iordningställandet av den här lägenheten, förvandlar den till ett hem.

Det går långsamt.
Min ork är begränsad.
Min rörelseförmåga är begränsad.
Här om morgonen tappade jag en järntablett på köksgolvet. Jag suckade, och tog en ny ur förpackningen. Den andra ligger kvar, i väntan på dammsugaren. Jag ORKAR bara inte böja mig ner för något så trivialt.

Mor med man kom förbi med två gamla fåtöljer.
Snyggare möbler har man sannerligen sett men till skillnad från min kära Karlskrona kan jag ta mig upp ur dem, och det underlättar tillvaron. Den ena har kattrumpan redan adopterat. Hon sover som vore hon medvetslös.

Jag mår illa ibland, det kan tydligen bli så: hormonnivåerna slår ett nytt All Time High inför förlossning och sånt, och helt plötsligt finner jag mig själv i badrummet, vid toalettskålen. Inte riktigt vad jag har lust med, nej. Det är dessutom inte speciellt kul att ha BRÅTTOM upp ur sängen när man mest är att likna vid en strandad val.

Jo.
Jag ser ut som en vattenballong på storkben. Helt galet.
En vecka kvar till Beräknat Födelsedatum.

Det känns som om jag mest går och vankar och pustar.

Och poar på, så gott jag förmår.