Etikettarkiv: veckotema

Glappkäfts motsats

Jag skulle hålla truten.
Rent av ljuga.

Skulle jag vinna de där 217 miljonerna skulle jag inte säga något till någon.
Inte till mamma.
Inte till mina vänner.
Inte till Lilla Essingens pappa.

Jag skulle göra ingenting i några dagar.

För det tar nog lite tid att förstå en sån sak.

217 miljoner är inte mycket pengar.
Det är shitloads med pengar. Det är tillräckligt mycket pengar att man lätt kan leva på räntan av så mycket pengar.
Så jag skulle behöva lite ställtid.
För att förstå.
Hur många nya volvosar kan man köpa för 217 miljoner? Man kan fylla ett mindre parkeringsgarage.
Hur många hotellnätter kan man köpa för 217 miljoner? Långt fler än man vill ha innan man får hemlängtan.
Hur stort hus kan man köpa för 217 miljoner? Väldigt mycket mer än man ids dammsuga.

Ja, Så jag skulle nog ta ledigt från jobbet några dagar. Ta en promenad på stan, unna mig en fika eller två och kanske en ny trollkula. Köpa en fin blus från Linnea Braun och ta med Lilla Essingen på Skansen. Ta några dagars paus.

För vad sjutton skulle jag ha 217 miljoner till??

Jag skulle bli oerhört lycklig om jag vann EN miljon.

EN miljon skulle förändra mitt liv.
Det skulle ge mig en grundtrygghet, skulle ge mig och Lilla Essingen en stabil och trygg bas.
Vi är inte speciellt dyra i drift, men det kostar onekligen pengar att leva i synnerhet om man vill göra något mer än att bara överleva.

Med EN miljon i fickan skulle jag bli skuldfri, jag skulle skaffa en liten bil, så miljövänlig som möjligt, och jag skulle våga boka in fem veckors semester på Orrhammar (Min familjs Ställe)
Jag skulle antagligen unna mig att gå ner i arbetstid, så att vi slapp väcka FanSjälv på vägen till ”Dadi”
Framförallt skulle jag ha en grundläggande trygghet.
Jag skulle ha DraÅtHelvete-Pengar.
Ni vet, den sortens pengar man behöver ifall man antingen faktiskt skulle behöva draåthelveteellernågonannanstans ett tag eller om man bad någon annan att göra det. Pengar som gör att man alltid alltid alltid klarar sig. Pengar som gör att jag inte någonsin behöver oroa mig för att jag ska klara att försörja mig och Lilla Essingen.

Men 217 miljoner?
Jag skulle antagligen behöva hjälp av någon pengavan människa att ens förvalta och förstå så mycket pengar.
Jag skulle helt säkert dela med mig, men göra det mycket diskret.
Det skulle roa mig enormt att överraska någon vän, någon som har det tufft, med en weekendresa någonstans, eller med en nyservad bil eller vad som nu skulle hjälpa den vännen. Jag är en generös människa redan nu, varför skulle det förändras?
Jag skulle ge bort pengar. Till Stadsmissionen, till Lutherhjälpen. Jag skulle ta kontakt med Fryshuset och jag skulle vilja påverka samhället vi lever i. Microkrediter är en ”biståndsform” som jag tror på: Hjälp till självhjälp.
Jag skulle fundera mycket och jag skulle ta ledigt en tid från jobbet och åka bort med Lilla Essingen.

Jag skulle komma hem, fortsätta livet ungefär som vanligt, fortsätta jobba och köpa en duplolåda eller två till oss båda.
Jag trivs faktiskt rätt bra i vår lilla hyresrätt.
Om några år skulle jag kanske eventuellt köpa ett radhus, så att Lilla Essingen får ett eget rum, och så att jag får en rabatt att gräva i och en uteplats för grillen.

Ja.
Pengar är viktigt – men egentligen bara när man inte har dem.


Oavslutade avslut.

”Men mina känslor hindrar mig från att hitta någon annan…och jag verkar trivas med det”

Orden träffar illa. Biter sig fast i mig för de är onödigt sanna.
Tisdagmorgonen förgylls av en rad glada sms, vi skojar, jag och Ricky men helt plötsligt blir sms:en allvarliga och innerliga (tänk att man kan uttrycka så mycket på så få tecken?) och som så många gånger tidigare konstaterar vi hur larvigt lika vi fungerar och tänker.

För jag gör precis som han.
Bara väldigt mycket mer framgångsrikt.
Finner mig i ett sammanhang där jag inte trivs, där jag inte får det jag vill ha, längtar efter eller behöver.
Ändå är jag i det, utan att tacka för mig och gå vidare.
Dessvärre handlar det inte bara om kärleksrelationer för mig, utan i princip alla relationer.
Jag står kvar. Väntar in, iaktar, försöker förstå, analysera, ta hänsyn och ansvar. Även för det som inte är mitt.
Och nej.
Det fungerar inte så bra.
Ibland hyfsat, andra gånger katastrofalt illa.

Jag bytte jobb, till det som verkade lovande men visade sig bli ett helvete.
En klokare människa hade sett till att fortsomfan ta sig därifrån men jag bet mig kvar. Försökte förstå, försökte påverka, drog i chefer och fack och for under tiden oerhört illa.
Jag var ny, jag var välutbildad men utan lång praktisk erfarenhet och jag var kvinna.
Jag vet inte vad som var det värsta.
Jag skulle visa dem. Bevisa. Överbevisa. Åh, så stockdumt!!

Det resulterade i över tre års sjukskrivning och en havererad karriär.
Nej. Inte ens jag skulle vilja anställa en nätverkstekniker som inte jobbat som tekniker på tre år. Kunskap åldras fort i den branschen.

Mina vänner minns kärleksaffären med brandmannen med bävan. Redan från början förstod jag att det hela var ett dödsdömt projekt. Att det var något att njuta av i stunden men jag blev förälskad, kär på riktigt och med det så blev det råddigt.
Märkligt nog kan jag fortfarande sakna honom, trots allt.
(Nej, älskade vänner, jag lovar, inget mer stökåbök med honom, jag lovar!)

Jag var 36 år när Lilla Essingen föddes. Då har jag hunnit vara förälskad i en handfull män, beredd att satsa på en relation med en handfull män – och det trots att de inte velat skaffa barn. Överhuvudtaget. Det är en klen tröst att det inte var mig det var fel på, utan lusten att få (fler) barn.
Så när jag träffade den man som sen blev Lilla Essingens pappa pratade vi om det på första daten. I klarspråk. Jag sa att det för mig var en dealbreaker. Något man inte kan kompromissa om. Vi förstod varandra. Han hade två barn redan, men om kärleken är den rätta så visst…
…och kärleken växte.
Men så tystnade han, försvann in i ett skal, och när han tillslut berättade vad som gnagde så var det just det där med barnen.
För nej, han ville nog ändå inte ha fler barn.
Alls.
Jag gick inte.
Varför i hela fridens namn stannade jag kvar?

Det är nog så att jag är riktigt förjävligt skitdålig på avslut.
Jag stannar. Står kvar. Resonerar, försöker förstå, hoppas på en förändring.

Det blev ett barn. Det blev jä*ligt råddigt.
Det är det fortfarande.

Frigg, som är en människa som inte bryr sig om ”rätt” eller ”fel”, skulle ha frågat:

Hur tycker du att det fungerar för dig?

…och nej.
Det gör ju inte det.

Som Ricky också konstaterade, koncentrerat, i ett sms.

”…och jag verkar trivas med det…”