Kontext.

Sammanhang.
In i det är jag född, in i min familj. Människor jag inte valt utan som helt enkelt är där ändå.
En mamma.
En pappa.
Så småningom kom en bror.
En skilsmässa.
Därpå en syster.

Dessutom finns där en morfar. Det fanns en farmor och en farfar. En farbror. Någon gammelmoster, en kusinkryllingbrylling. Ingifta bonusar.

That’s about it.
Inga högar med kusiner.
Inga buntar med fastrar och mostrar.
En ganska liten familj.

Ändå så komplicerat. Skilsmässor river sönder, sveken bränner fula hål, minnet är förfärande gott.
Varför är det så svårt?
Varför är det så lätt att polarisera, att ta ställning, utse en syndabock?

Men det finns hopp ändå.
De där fula hålen läker sakta, men de får ändå någon sorts ärrvävnad, hud med åren.
För det är ju en av skillnaderna mellan familj och vänner.
Familjen är kvar väldigt mycket längre än vännerna, de nöter man ner, de tar slut, de blir man av med och de försvinner.
Visst kan man välja bort delar av sin familj, eller än värre, bli bortvald, men det är svårare, kostar mer och är aldrig helt slutgiltigt.
Det finns alltid ett frågetecken i slutet av den konflikten. Ett aldrig så litet hopp om försoning, förlåtelse, förståelse.

Men filmen ”Tomten är far till alla barnen” klarar jag inte av att se.
Av den får jag sån ångest att jag får svälja hårt för att inte spy i soffan. Adrenalinet pumpar, blodsmak i munnen.
Nej.
Den filmen klarar jag inte av.
Ärrvävnadens hud är alltför tunn.