45

Enfaldens tankar

I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.

Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.

Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.

En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?

Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.

I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.

(Basses bästa)

Just idag kändes den sällsynt träffande.

______________________________

Missa inte Helle Kleins ledare idag.

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att ”…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

”Du förtjänar någon bättre”
”Jag är för gammal för dig”
”Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Om allt jag har

Jag älskar semlor.
Det är nog faktiskt det godaste bakverk jag vet.
Mandelmassan, som ska vara riktig, med mandelbitar i, inte för ”slät”.
Bullen, luftig men ändå så där skönt tung.
Vispgrädden.
Locket ska vara trekantigt och jag vill ha den simmande i gott om het mjölk.

ÅH så gott det är!

Barnet har också fått smak för det hela, och igår gick vi upp till vårt lokala konditori och köpte några semlor, på väg hem från Dadi.
Efter maten fick han sin semla.
Han hade tjatat till sig att få en egen, och inte bara få smaka på min.

Det är klart att en treåring inte orkar en hel semla. Inte efter att ha ätit upp sin mat, först (Ja, det var ett villkor, så taskig är den här mamman)
Han orkade faktiskt inte ens halva, men han låg i soffan, som en stoppad korv, och var nöjd och riktigt däst, precis som man ska vara på semmeldagen.
Sista dagen innan fastan.
Stora Moffar-dagen.

För nu, nu har tant bestämt att det inte blir något fikabröd. Inte minsta lilla kaka, kex eller bulle till teet eller kaffet. Choklad går, glass går men inga macarons, inga kanelbullar, inga semlor eller wienerbröd. Inte ens minsta lilla bragokex.

Inte förrän till Påsk.

Jisses. Jag som älskar sånt.

Men det är nyttigt att påminna sig själv, lite då och då, om hur lyckligt lottad jag är.

Bästa skyllet

En av de här rikigt bra sakerna med att ha en bästvän som kämpar på BB är att man kan dämpa sin oro för henne (och ongen-to-come) med glass. Jag frågade Twitter om lov, och twitter sa:

”Force Majeur. Ät”

Lyckligtvis har jag dessutom sjukt god glass i frysen, både vaniljglass och glass med kaffesmak.

Så jag medicinerade duktigt. Höll ihop och flippade inte ur, trots att besked om resultat dröjde, och mätt och fin somnade jag som ett barn.

Men nu då?

När glassuget river i gom och buk, och barnet är levererat (Jo, Tack, det blev ju bra det där, ändå. Du är allt en lurifax, Gud)

Jag behöver en ny barnafödande bästvän.

Träd fram!

Carolina! Jenny! Carina! (Drottningsylt tänker jag inte häckla, jag har redan bokat in 12 mars)

Herrejösses. Vem som helst får gärna anmäla sig, så sitter jag här med min glass och mina radband, förbön ingår i tjänsten.

I give you…

Läs mer om vem det är här, här, här och här

Alla mår bra!

Hon kom igårkväll, vid tio, och väger säkert massor och ja, jag har en bild, och den lägger jag till inlägget så fort jag vet att det är ok med mamman . MMS är verkligen en fantastisk uppfinning.

Och syre.

/Andasigen_71

Stoppa plågsamma Essa-försök!

Åh, så jag skällt på henne.
”Jag förstår att jag inte är ditt first call för det är [mannen] och mamma och pappa. Det är helt ok.
Men sedan.
Sedan ringer du mig.
Eller så ber du någon av dem ringa mig.
Eller sms:a.

Jag kommer banne mig prata med dig med ett basebollträ annars, capice?!

För det har fötts barn förut.
Den här damen har också en fantastisk förmåga att bli påcyklad av fartdårar, få lunginflammation och … ja, jag vet inte hur många gånger hon sladdat förbi akuten på Sös. Och nej. Hypokondriker är hon inte. Bara utrustad med en osannolik otur och skyddsänglar som jobbar på övertid. (Ja, hon har krockat, körandes en folkabubbla – efter ett slagsmål i bilen med en geting!- och klivit ur den fullständigt skrotade bubblan med en stukad tumme. En STUKAD TUMME.)

Men nu fick jag ett sms.
Jag såg det inte först, och sen gick det inte att svara, men jag har varit med tidigare, jag vet att det tar tid att föda barn, och det är inte farligt. Bara rysligt långtråkigt och mer långtråkigt och ännu mer långtråkigt och sen väldig väldigt jobbigt och duktigt plågsamt.
Men det kan gå snett. Det kan bli på ett helt annat sätt än man tänkt sig.
Det kan bli onödigt spännande.

Så inför det här med barnafödande är jag ödmjuk.

Men sen ringer hon. Jo, hon var less, hon hade tråkigt och tyckte att det vore fint om vi fick det här avklarat nu.

Och sen, ännu ett sms, om att det visst skulle bli ett kejsarsnitt i alla fall.

Och sen.

Tystnad.

Ja.

Jag vet att det antagligen beror på att man är duktigt slut efter att ha fött barn. Särskilt om man dessutom blivit kejsarsnittad. Nej, det är inte ”the easy way out”.

Förhoppningsvis sover en nybliven tandemmorsa gott nu. Hon blir blåst på den där fina frukostbrickan (nyopererad) och middagen kommer bestå av kokt potatis och buljong och kokta köttbullar men allt är som det ska och hon har bara inte hunnit skicka något sms än.

Visst?

/Ihopbitnatänder_71

Om att ersätta en dag med en annan

Ok, Gud.
Lyssna nu noga för det här är viktigt.
När jag resonerar i min blogg om att det vore trevligt att få fira ett gudbarns födelsedag istället för en erbarmerlig valentin-köpfest-dag så var det inte riktigt meningen att du skulle ta det så bokstavligt. Du vet ju att jag raljerar lite, och att en onge är välkommen när än h*n kommer.

Så jag känner mig inte riktigt bekväm med SMS:et jag fick från Fröken Underbar:

”Tjohoo! Nu blir det snittsnipp! Rassla vidare! Kram!”

Nu ser du till att det här går bra, jag rasslar med radbanden och du fixar, ok?