Månadsarkiv: december 2009

I som i Eastmaninstitutet.

I morse ringde jag till Mamma.
Berättade om gårkvällen. Om äggkras, fingerklippningar och kräkhanddukar.
Ja, jösses. Ibland blir det bara mycket.

Hon berättade om en liknande incident, som inträffade för drygt 35 år sedan. Ett barn, något äldre än mitt är nu, ramlar ur en barnstol i köket. Smäller till framtänderna. De trycks in, trycks in på riktigt, pekar rätt in i munnen. Skrikåpanik på hög nivå, och självklart flödande blod. Min mor, som är en cool typ, till och med för henne blev det lite körigt. Hon letade telefonnummer i telefonkatalogen, till Eastmaninstitutetmen fick inte till det, ringde till faren som var på jobbet, som assisterade med telefonnummer och lite lugnande röst. För att moren skulle kunna ringa eastmaninstitutet, och därpå taxi, satte hon en glass i det hysteriskt gråtande och blödande barnets mun. Svårt att prata i telefon annars.
Jo.
Taxi kom, som inte ville få in en blödande unge i bilen, men vid det laget kompromissade nog mor inte mer, om jag känner henne rätt, stora handdukar fick följa med, fram kom vi och tandläkaren sa att hon gjort helt rätt som givit mig glass – svullnaden hade stannat av, uteblivit, man kunde helt enkelt trycka tillbaks tänderna igen. (??!)
Sen hem igen med taxi, ytterkläder och sånt blev ju kvar hemma.
Allt gick bra. Mina tänder fungerade tills jag tappade dem helt enligt normalitetskurvan.

Jag tänker på när mitt Gudbarn Ester testade gravitationen i en stentrappa och jag känner mig som en deltagare i Camp Parenthood.
Och så tänker jag ändå lite nöjt.
Jag höll ihop.
Jag blev inte panikslagen, faktiskt inte ens rädd.
Men så var det bara ett väldigt ytligt sår, även om det blödde som sjutton.

Vi hinner säkert med fler resor till akuten.

I ett av köksskåpen finns ett kuvert, ett ihopklistrat kuvert, fasttejpat.
I det ligger två femhundralappar.
Ifallattpengar.
TaximittinattentillAstridLindgrensbarnakut-pengar.

Och jag ska fylla på förrådet av gasbinda och kompresser och choklad. (Adrenalinet, människor. Nivåerna är inte nyttiga)

Annonser

#fail

Allt var ok.
Nästan hela dagen.
Jag jobbade. (Utan att bli hemringd från Dagis)
Jag åkte hem. (Tunnelbanan kom. Bussen gick i tid)
Jag hämtade barnet på dagis. (Lycklig var han, lycklig blev han)

Sen började det.
Med en liten liten fadäs.
Barnet bär jag på axlarna, och efter sisådär tjugofem meters promenad inser jag att jag fortfarande har de blå skoskydden på mig. Halkigt och fint, men med ett barn på axlarna får de sitta där de sitter. Det är inte läge för att stå och vingla på ett ben.

Men sen ökar det.
Öppnar kylskåpet, tar ut äggkartongen. Tar tre ägg, knäcker i en skål, vispar ihop med vetemjöl och vanilj och…

Nej!!

Barnet börjar förskräckt gråta när äggkartongen rasar i golvet och ett halvt dussin ägg går sönder. Ett överlever märkligt nog.

En smula städning blir det ja, och ägg blir ohyggligt kladdigt väldigt fort.

Vi äter och leker en stund.
Barnet är inte lika hungrigt som vanligt, men det är ju olika från dag till dag.

Vi leker mer, och så är det så småningom dags att göra kväll. Byta blöja. Smörja in med hudkräm. (Inget bad idag, nej. En torris som den här killen får inte bada varje dag) Pyamas och nagelklippning (så torrisen inte klöser sig blodig i sömnen dessutom.)
Nu går det åt skogen ordentligt.
Hur det nu går till så … Tånaglarna går helt enligt plan, och de högerhandens små naglar får sig en duvning.
Men vänsterhanden, då händer något, barnet rycker till, och jag skalar av en god bit av fingertoppen istället för nageln. Blodet sprutar, barnet skriker i högan sky.
Fram med skräphanddukar, förbandsmaterial men barnet är mycket lite samarbetsvilligt, far omkring som en iller på speed i min famn.
Jag konstaterar.
Det här fungerar inte.
Gör om, gör rätt.
Jag lindar om handen med en handduk, kramar ihop pojken – endast iförd blöja – och stoppar ner honom i åkpåsen, knör en filt om honom så att han inte ska bli kall. På med kängor och jacka, patientbricka mellan tänderna och nycklar om halsen. På andra sidan gatan ligger närakuten. Jag behöver fler händer.
Nej. Skadan är inte så illa att vi egentligen behöver söka hjälp för den, men som sagt. För få händer. Två behöver hålla om och lugna barnet, och två tejpa ihop lite fingrar.
Så blir det.

Vi får hjälp fort, barnet får sitt lilla bamseklistermärke och vi går hem igen. Han somnar i min famn, väl hemma igen lyfter jag bara över honom från åkpåsen till sängen.
Det blir ingen välling.

En granne kommer över på te.
Jag torkar upp bloddroppar från köksgolvet, serverar brysselkex och pratar om …ja, vad det nu var, och så piper barnet till. Jag är snabb som en iller, dit med nappen igen, men nej, tjorv, och nej, välling vill man inte ha och vips har han fått tag på det fina paketet sköterskan slagit in fingrarna i och vips blöder det igen och upp och få fram kompresser och gasbinda och …
…och nu har jag ju faktiskt hjälp eftersom grannen är där. Barnet sitter och blinkar i min famn och skruvar på sig och är trött och pipig och … kräks ner hela mig.
Eh..!?
Whatthefuck??

Jo.

Nu går tvättmaskinen.
Några gånger till har han hunnit kräkas.

Jag hoppas han inte smittade min granne.

Det finns onekligen stunder när det är praktiskt att vara två vuxna som tar hand om ett barn. Magsjuka och blödande sår är två exempel på såna.

Nu avslutar vi den här dagen (well, I wish, det lär väl bli en del spring i natt…) och hoppas på att morgondagen blir bättre. (Well..Som sagt, I wish..)


Rättanmälan

”Men nu har du ju …du, dina digitalkanaler fungerar..?!”
Barnets far zappar fram och åter med fjärrkontrollen. Jodå. SVTs kanaler, trean, fyran och femman. Barnkanalen får man skriva 153 för att hitta igen, och barnet blir irriterad när den kommer, för att sen försvinna lika fort, så zappandet tar stopp där.
Vad vi gjort?
Inget.
Vi kom hem. Satte på tv:n.

Faktum är att det ALDRIG fungerat fullt ut. Inte sedan jag flyttade hit, innan Lilla Essingen föddes.
Att det inte är fel på hårdvaran vet jag: av någon underlig anledning har 3:an funnits i digital form en tid, men de andra kanalerna har vi tittat på via ComJävlaHems analoga basutbud. Som är synnerligen magert här: 1, 2, 4, Barnkanalen, SVT24. (Trean dök upp efter att Lilla Essingen näst intill programmerat om hela tv:n. Antagligen gjorde han (ännu!) en kanalsökning. Han är snabb när han lyckas få tag på en fjärrkontroll.)
Nu är jag ingen stor fantast av tv-tittande och MYCKET TRÖTT på att ringa till Comhems såkallade kundtjänst för att felanmäla för trettionde gången så jag har skitit i det hela, tittat analogt och varit glad över att åtminstone bredbandet funkat.

Men ve den teleförsäljare som ringt från Comhem och stört, och försökt sälja kanalpaket.
Ojojoj.
Fel tant att ringa till, helt klart fel tant.

Men nu står vi där, konstaterar att allt fungerar och … Allah’u’Ahkbar.

Kanske ska man ringa och Rättanmäla?

Jo.

Det ska man nog kanske göra, faktiskt.
Nästa dag gör jag det.
Fast då har flera av kanalerna helt plötsligt försvunnit igen.
Jaja.
Då blev det väl ännu en felanmälan då, igen. Mest för att.

När man ringer till ComJävlaHems kundtjänst får man först ett knappval över huruvida man redan är kund eller om man vill bli det.
(VEM VILL DET??)
Man håller på att dra in fiber här, från Telia. GISSA om ComJävlaHem åker ut när det är klart??
Sen får man knappa in sitt kund- eller födelsenummer, för snabbare handläggning.

Så fort man sen efter tillräckligt lång tid kommer fram till en …ja, vad kallas de? Tröttmössorna som svarar i alla fall, så frågar de UNDANTAGSLÖST efter ens kund- eller födelsenummer.
Jo.
Det jag knappade in en god stund tidigare.

Nej.
Tröttmössan hade ingen egentlig teori om vad som gör att digitalkanalerna inte fungerar, än mindre varför de spontant BÖRJAR att fungera, för att sedan försvinna igen.
Han ville skicka en antennkabel och det kan han ju få göra. Allt annat på min sida om uttaget fungerar ju bevisligen.
Följetongen fortsätter.

Jag bara skakar på huvudet.

Åkjävlabortsåforsommöjligt, tack.


Skitsnack

Man får helt enkelt välja.
Du – om du vill läsa det här.
Jag – om jag vill skriva det.
Men hur många chanser att skriva om bajs får man?
För nu snackar vi skitsnack på bokstavlig nivå.
Hey.
Småbarnsföräldrar.
Vi vet att de märkligaste ting kan resultera i både glädje och katastrof.

Det är torsdag. Jag går till dagis för att hämta barnet. En välsignad stund, jag älskar det, när han får syn på mig, och släpper vad han har för händer, springer allt vad de där korta små benen förmår, för att resolut kasta sig i min famn när han har någon meter kvar.
Jag fångar. Det har hänt att jag – där jag sitter på huk – tappat balansen.
Men jag känner också lukten av en bajsblöja. Ojdå, jaja, vi byter den när vi kommer hem (Vi har drygt hundra meter hem…)
Fröken blir förvånad, för hon bytte blöja alldeles nyss.
Ojdå?

Och så har vi hållit på i närmare en vecka.
Diarré.
Doktorn sa: Magvirus. Stå ut, det finns inte mycket annat att göra. ”Förkylning i magen”
Jahapp.

Så vi har varit hemma. Vi har varit en sväng hos mormor, vi har haft mostersysteryster på besök. Men hemma har vi varit.
Och barnet har klättrat på väggarna.
Haft galet tråkigt.
Tillslut smög jag iväg med honom till öppna förskolan, i vild desperation.
Själaglad blev han. ANDRABARNANDRASAKERATTUNDERSÖKA!!!
Och igår då.
Ett av tusen blöjbyten.
Med en skillnad.

Ingen gul grynig välling i blöjan.
Förvånat utbrister jag:

”Åh, vilken fin baj!!”

Sen hör jag mig själv.

Herregud, förfallet, människor.


McArne, MissAcne,MacArcne… Kärt barn…

Jag får gång på gång frågan: Hur kan du ha ett så underligt nic? Det går ju inte ens att säga…!

Nej, det är lite märkligt… Men det är likväl väldigt kärt för mig, för jag har fått det i present av en av mina stora hjältar. Så jag ser det som en skatt. Dessutom är det praktiskt – det är aldrig aldrig aldrig upptaget *s*

Jamen, vad BETYDER det då, frågar alla…
Ja… Det är en ordlek på mitt namn, svarar jag.
I allmänhet så begriper ingen något då, eftersom jag heter Essa. Man får helt enkelt inte ihop det… (Nåja, jag är inte DÖPT till Essa, men det är en helt annan historia)

Så… Så här gick det till.

För några (Well, rätt många!) år sedan gick jag en Nätverkstekniker-utbildning. Utbildningen skulle leda fram till två certifieringar – för dom som pallade att läsa tillräckligt.

En sån här utbildning innebär mycket pluggande. Jag har läst på universitetet också, och det var peice of cake i jämförelse. Här pluggade vi som galningar. Dygnet om. Sov någon timme här och där, labbade och experimenterade som stoll. Och denne lärare skrattade, förklarade och skrattade. Och vi frågade och frågade och frågade… ”Men Sonny, jag fattar inte det här med ARP-upplösning…!” Och han ritade och visade… Han sa också: ”Men sluta, ni KAN det här, puckosar!”

Så, till det här med mitt nic då… Jojust.
Som sagt, det är en ordlek, som bygger på mitt namn, och dessa två certifieringar som jag faktiskt lyckades ta. Så det är lite lite kaxigt 😉
Jag kallas Essa.
Det kan man om man vill skriva ”SA”.
Så när jag fick mitt MCSE-certifikat, sa Sonny: ”Nu är du ingen Essa längre, utan en MCSA”
Mitt leende gick från öra till öra, stolt som en tupp.

En tid senare, och några tusen sidor och väldigt mycket möda och besvär, fick jag nästa certifikat. CNE. Alltså MCSA are CNE.

Festligare än så, är inte historien.

Men jag gillar mitt kryptiska och konstiga nic *s*

/mcsaRcne


Kontext 2.0

Livet är inte alltid så lätt, men jag är välsignad med en speciell förmåga, som hjälpt mig många gånger.
En av de talanger som fått mig att överleva.
Jag adopterar.
Nya familjemedlemmar.
När jag inte orkar med de ordinarie, eller när de känts för långt borta, när huden varit för tunn, förtroendet för lågt.
Då adopterar jag.

De där vännerna.
De man faktiskt väljer.

Hon jag kallar syster. Hela hennes familj var som min egen under de där jobbiga åren när mina föräldrar skildes, och likaså min dåvarande pojkvän. (Undrar var du är i världen, M. Jag hoppas innerligen att du lever ett underbart liv.)
Sen, när marken rämnade, när jag blev sjuk, när kärleken tog slut, då hade jag tur att hitta en hemlig trädgård på Internet, en sluten community full av osedvanligt kloka och roliga människor.
En av dem har sedan dess döpt mitt barn, och när hennes dotter föddes tog jag hand om hennes son.
En av dem är gudmor till mitt barn.
Två av dem bjöd på NästanDop för ett par veckor sedan.
Två av dem låter mig vara kattvakt lite nu och då.
När jag var höggravid och knappt kunde gå, och skulle flytta… då kom de. Bar, bokade bil, packade och städade.
Välsignade välsignade är de.

De förgyller mitt liv.
De är lika viktiga för mig som min familj är.

Hålen efter de i den kretsen som seglar vidare åt ett annat håll i livet, utan mig, är lika stora och smärtsamma som de efter ett bortsprunget syskon.

”Extended Family” kallas det visst.
Fick jag som jag ville skulle jag samla er alla, ha ett stort område med en massa hus, så vi kan bo närmre varandra, låta våra barn leka ihop, skruva i varandras bilar och äta middag ihop.
Oftare.
Nu åker jag en hel del tunnelbanapendeltågbuss istället.

Det är en oerhörd välsignelse att vara så älskad som jag är.
Något att vara mycket tacksam för och ödmjuk inför.


Kontext.

Sammanhang.
In i det är jag född, in i min familj. Människor jag inte valt utan som helt enkelt är där ändå.
En mamma.
En pappa.
Så småningom kom en bror.
En skilsmässa.
Därpå en syster.

Dessutom finns där en morfar. Det fanns en farmor och en farfar. En farbror. Någon gammelmoster, en kusinkryllingbrylling. Ingifta bonusar.

That’s about it.
Inga högar med kusiner.
Inga buntar med fastrar och mostrar.
En ganska liten familj.

Ändå så komplicerat. Skilsmässor river sönder, sveken bränner fula hål, minnet är förfärande gott.
Varför är det så svårt?
Varför är det så lätt att polarisera, att ta ställning, utse en syndabock?

Men det finns hopp ändå.
De där fula hålen läker sakta, men de får ändå någon sorts ärrvävnad, hud med åren.
För det är ju en av skillnaderna mellan familj och vänner.
Familjen är kvar väldigt mycket längre än vännerna, de nöter man ner, de tar slut, de blir man av med och de försvinner.
Visst kan man välja bort delar av sin familj, eller än värre, bli bortvald, men det är svårare, kostar mer och är aldrig helt slutgiltigt.
Det finns alltid ett frågetecken i slutet av den konflikten. Ett aldrig så litet hopp om försoning, förlåtelse, förståelse.

Men filmen ”Tomten är far till alla barnen” klarar jag inte av att se.
Av den får jag sån ångest att jag får svälja hårt för att inte spy i soffan. Adrenalinet pumpar, blodsmak i munnen.
Nej.
Den filmen klarar jag inte av.
Ärrvävnadens hud är alltför tunn.