Månadsarkiv: oktober 2010

Ne-ej

Egentligen är allt Carinas fel.
Man skulle kunna tycka att det är ett hårt uttalande, men jag ristar det i sten.
Det Är Carinas Fel.

Men det finns några ytterligare bidrag till katastrofen.

Oktober.
Jag menar, visst kan man prata om mysiga kvällar i stearinljussken, med mustiga grytor och lurviga filtar.
Jaja. Man kan också prata om att frysa ihjäl i mörkret i väntan på bussen som är sen, om lövhalketunnelbanor som kommer en annan dag, om regn som kommer mer från sidan än uppifrån och blöta fötter.
Så till Carinas tröst så… Ja, Oktober.
En klart förmildrande omständighet.

Dessutom

Måndag.
Ja. Behöver jag säga mer?

Därutöver:

Barnet hade feber. Inte mycket feber, men tillräckligt för att dagis skulle vara en omöjlighet. Tillräckligt lite för att lägenheten skulle kännas alldeles för trång så vi for iväg till Farsta Centrum för lite höststövelinförskaffande. De stövlar som ännu var, var på gränsen till små men framförallt trasiga på ett mer katastrofalt sätt och min onge ska inte behöva frysa om fötterna. Jag AVSKYR att frysa.
Över twitter skräddar jag lite snabbt ihop en träff med vännen Carina, som ska leta jeans till någon av sina flickor.
Vi letar, hittar, fyndar och har det ganska trevligt där bland klädställningar och hyllor. (Vilket är bra gjort, för jag gillar inte att köpa kläder)
Jag är mycket glad för att hon är med när de där stövlarna ska införskaffas, för jag tycker att det är svårt att köpa lagom mycket för stora stövlar. ”Kan de verkligen VARA så DÄR stora??”

Vi jobbar på duktigt, och tillslut sjunker vi ned på varsin stol på Waynes Coffee för värförtjänt kaloriintag.
Barnet har hållit sig någorlunda i skinnet under förmiddagen och får nu ett glas mjölk och en liten muffin. Fint med lite socker.

Det är här det går snett.

För att den var måndag, för att det var oktober. För att han hade tråkigt eller för att det var just Carina som satt på hans högra sida.

Men

Hans ben börjar pendla, under cafébordet.
Som den kloka kvinna Carina är, så säger hon till honom:
”Kan du sluta sparka på mitt knä?”

Förändringen är så dramatisk att vi tittar på varandra över bordet, och försöker kväva våra skratt.

Barnet tappar axlarna, armarna faller ner, och muffinsbiten ur handen ner på golvet (jo, mamman hann se och fånga)
Hela barnet slokar och slutar vara barn, för att bara vara Det Försmådda Och Missförstådda Offret

…och det har på något sätt inte släppt sedan dess.

Trotsåldern är här!

Annonser