Så.
Potatissalladen, sparrisen och rostbiffen gick åt som smör, cheesecaken var sjukt god, som vanligt, och födelsedagsbarnet hade inte tid att äta.
Böcker, kläder, lite badleksaker, en doktorsväska och en sjukt stor lastbil. (Den fick följa med hem till pappan, herregud, jag bor i tvårummare, var ska man parkera den?)
Det tredje året är infirat, och jag tackar för det som redan varit och ber om resten.
Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.
Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.
Jag vet inte vem som givit den till honom.
Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?
Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.
Han vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:
”Nappen..!”
…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.
Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.
Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.
Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.
Det tär på krafterna, det gör det, men för det mesta tycker jag att det är lite trevligt.
Riktigt bra är det att ta emot barnets dyrkan och beundran, till exempel när jag hämtar honom på Dadi.
Riktigt bra är det också att få vakna tillsammans, helst till en ledig dag, och gosa och byta pussar med varandra. Jag får alltid fler än jag lyckas ge. (Det är av något skäl väldigt viktigt att pussa mig på ögonlocken)
Men bäst är ändå tillfällena till healing. Jag pussar på det skrubbade knät, det klämda fingret, den blåslagna tån, och tårarna tar slut och leken kan fortsätta. Pussar är good shit.
Ja.
Jag kan fortsätta köra med den här gudomliga makten, det kan jag.
Det fungerar.
Om jag överdriver?
Nej.
Inte det minsta. Jag har täckning för varenda ord.
Ja, det är inte min grej.
Jag är dålig på dem, känner mig ofta vilsen och klumpig när det kommer till det där klassiskt feminina, det där uttalat kvinnliga.
Make Up till exempel.
Visst kan jag sminka mig hjälpligt, men jag gör det sällan och när det händer känner jag mig både fin och obekväm. (Ja, jag pratar bort läppstiftet på nolltid och råkar klia mig i ögat utan att tänka mig för. Varje gång)
Jag avskyr att köpa kläder och än värre är det att köpa skor. (I helvete ”vara fin och lida pin”. Jag har HÄLLT blod ur ett par vita pumps en gång)
Därför har jag lite roligt åt mig själv nu, när jag helt plötsligt kommit in i något sorts nagellacksnoja.
Helt sprunget ur skyn är det inte. Ansvar fördelas jämnt mellan Malin och Filippa. Själv är jag – självklart – fullständigt ansvarslös. Som alltid.
Malin har nämligen en alldeles underbart charmig liten sminkblogg, som även en människa som egentligen är ganska ointresserad av smink kan läsa med behållning. Stor behållning till och med. En sminkblogg som inte bara visar upp olika läppstift och nagellack, utan också bjuder på personliga reflektioner, utmaningaroch gyllene stunder. Och då kan någon som jag åka dit. Och helt plötslig gå till Åhléns City och köpa nagelgrejs för femhundraspänn. Barasådär. (Tro mig, jag är inte den som bränner pengar på skönhetsprodukter)
Så.
Vad köpte jag då? Jo, här Carina, kommer det där vi pratade om idag. Nail Food, från Scratch. Malin lovar att den där lilla flaskan innehåller magiska droppar för såna som oss, som har korta, trasiga, flisiga naglar. Och jag vill så gärna tro på henne att jag köpt den.
Dessutom köpte jag det här underlacket och ett överlack. Det skulle ha blivit Malins rekommendation, det med men jag tiltade nog lite av makeupavdelningsöverslag att det blev OPIs Top Coat och det får duga gott. 
Lilla Essingen var med under hela äventyret, ledsnade hårt av mitt velande och snurrande bland hyllorna och fick som muta välja ett helt eget nagellack, då bland Depends billiga små mini-lack. När en flaska kostar 25 spänn kan man ta ut svängarna lite.
Om någon tvivlade så vet vi nu, det här är min pojke, det är det, för han valde … ett lila lack! (Helt utan påverkan av Mamman. Sådetså!)
Ja. Ganska mesigt är det, men han är ju ganska liten, med det att han växer till sig blir nagellacken säkert häftigare!
Barn gör inte som man säger, de gör som man gör, det är en gammal sanning och gång på gång blir den tydlig. Jag hör mig själv, mitt eget tonfall, när Lilla Essingen skäller på Lissmakiiin eller Thomas Tåget:”Men SLUTA nu då!”
…och så plötsligt händer det, jag kan inte påstå att jag är förvånad, mer drabbad av min egen inkonsekvens. Han leker med någon bil, och bökar samtidigt med en av solstolarna på altanen hemma hos Pappa:
Fan…fan…fan
Ja. Det är från mig barnet lärt sig det. Eller någon annanstans, men barnets far är oskyldig för han svär mycket sällan och tycker väldigt illa om svordomar.
Jag svär och är inte heller så bekymrad över det. Överdrivet bruk blir till missbruk, men så blir det med allt språkande, det vet alla som någon gång läst en säljtext för en bostadsrätt.
Nu valde jag att ignorera det hela, men jag kommer i trångmål om jag ska fostra mitt barn att inte svära eftersom jag faktiskt svär själv ibland och inte tycker att det ÄR ett stort problem.
Samtidigt vet jag att andra verkligen avskyr svordomar, och vi har alla våra käpphästar. Jag har till exempel svårt att överse med särskrivningar och dåliga formuleringar.
Hur gör ni? Försöker uppfostra er själva samtidigt som era barn?
Filippannas teori var roligare än min. ”Homosexuella giraffer?” Jag, den tråkiga, begrep än mindre och gissade helt enkelt på skrivande människor. Alla hade vi fel. Malin förklarade och jag skrattade. Så fullständigt klockrent!
Homograf: När ett ord uttalas på två olika sätt och därmed får två olika betydelser.
Ett lysande exempel: Klor.
Det här är vad som händer med ett par händer och dess klor när de utsätts för klor (simhall) i en timme eller två.
(Och ja, det är Mavala Tobago, eller var kanske man ska säga…)
Jag förstår att ni biter på naglarna.
Spänningen är oliiidlig.
Jo.
Det är ännu en blomma.
Den är fantastiskt lila.
Lilla Essingen kommenterade dem när vi gick förbi ett snår på väg till Dadi:
Mamma! De luktaj godis!!
Så här års säger jag som Christina Stielli – Syréner är underbara. Jag knarkar doften, parkerar i snåren och struntar i myror och andra småkryp.
Och snyggast är de där djuplila. De ljuslila är ok, de vita är maffiga men bäst är de djuplila, å tänk att få ha en hel häck med djuplila syréner…
(I mitt liv finns bara en risig och eländig kornellrad och jag lovar, den gör mig inte det minsta lycklig)
En fantastisk morgon. Jag ska bara få upp ögonlocken tillräckligt för att se det. Man kan också vara tacksam för att jag börjar på jobbet halv åtta och inte sju, för från Lilla Essingens pappas hood går ingen tidigare buss. Eller nattbuss heller, för den delen.
Det är mycket nu.
Jag måste medge att jag är glad över att inte jag drabbats av samma drev som nu Kungen försöker navigera i. Amiral som han är, och allt.
Jag tror att det är ganska svårt.
Jag tror jag skulle vara lika usel på det som han är.
Jag skulle inte vilja byta plats med honom, inte för allt smör i småland.
Debatten är rörig, och alla har olika agendor.
Själv är jag less på den, och ärligt talat struntar jag fullständigt i om Kungen varit på porrklubb eller inte.
Och om han nu HAR det så är det knappast något lagbrott att ha en kaffeflicka i knät och en paljettrosa på den kungliga skulten istället för amiralsmössan.
Vad värre är att även om det VORE brottsligt skulle det spela någon roll.
Kungen kan inte åtalas.
Inte ens om han begick betydligt tyngre brott.
Kungen kan mörda utan att kunna åtalas.
Så kan vi släppa snacket om porrklubb eller inte porrklubb?
Men pengarna då?
Ja.
Vi (som i Svenska Folket, Skattebetalarna) förser Kungen med ett apanage. Det är väl att betrakta som en lön, en ersättning för det arbete han gör och för att han underhåller ett och annat slott.
Om han nu använder skattemedel för att betala kaffeflickor?
Ja.
Det får han göra.
Han får sitt apanage och med det kan han göra vad han vill.
En statlig myndighet utsätts för revision och granskning, delar av verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen och vi har rätt till en hel del insyn. Ett aktiebolag har ägare, styrelse och bolagsstämma och även där kan man granska och ifrågasätta beslut i efterhand. Fråga Skandia, de vet en del om hur man duckar för frågor om vem som visste vad och vem som beslutade om vad.
Men Kungen får sitt apanage och med det är det färdiggranskat.
Antagligen mer färdiggranskat än min personliga ekonomi, för jag undrar om Kungen ens behöver lämna in någon självdeklaration? Hur som helst, han kan skattefuska hur mycket han vill, för – som sagt – han kan inte åtalas för ekonomisk brottslighet (heller).
Så jag känner mig ganska generös. Tjommen får shitloads med stålar och kan göra vad han vill med dem. Å andra sidan är det han som har fotografer hängande i fönsterkarmarna och inte jag.
Men varför gör vi så här? Vad har vi honom till? Vad är poängen med Monarki?
Jag börjar undra.
Förutom de hisnande tankevurporna som man måste acceptera för att kunna förena monarki och demokrati (likhet inför lagen, religionsfrihet etc) så, vad är monarkin bra för? Ofta hänvisar man till marknadsföringsvärdet. Det är helt enkelt good for business för svenska företag utomlands att ha en Kung att skicka på invigningar, goprata med högdjur och bringa lite stjärnglans.
Så då vore det ju bra om Kungen vore riktigt vass på marknadsföring, på kommunikation och på att vårda sitt eget varumärke.
Då vore det ju bra om Kungen inte stod och ljög inför alla sina uppdragsgivare i TV.
(Tack Wahlstrm för skärmdumpen!)
Jag har svårt att inte bli provocerad av det årliga tjafset om skolavslutningar och kyrkor.
Jag förstår verkligen inte vad det är för problem.
Förlåt mig, förklara gärna, för det här stör mig och det kommer åter varje år och vi verkar inte lösa det.
Så som JAG förstått det så är någon/några/alla lite/mycket upprörda över att man har skolavslutning för alla barn i kyrkan. Som är en KRISTEN kyrka. Där det finns präster som är manipulativa (ok, jag raljerar lite) nog att vilja prata om Gud.
Ja. Präster pratar om Gud. Det är deras jobb att göra det. Om man går till en kyrka så är det stor risk att man utsätts för prat om Gud.
Om man går till restaurangen Döden i Grytan är risken stor att man utsätts för dött kött, tillagat enligt konstens alla regler.
OM de som nu verkligen absolut inte vill utsättas för prat om Gud kan tala om det för sin lärare, sin rektor, är jag helt säker på att man kan hålla skolavslutning i skolans aula, i matsalen, i gymnastiksalen eller i klassrummet.
Där behöver man inte prata om Gud om man inte vill, och veganer går säkert hellre till Hermans där det är hyfsat fritt från kött.
Man kan göra på ett annat sätt också.
Man kan gå till en kyrka och se och lyssna och se hur andra människor tänker och vad de säger. Man kan också gå till en Moské, ett Buddhistiskt tempel och en Synagoga.
Man kan öppna upp och tillåta olika sorters tankar. Man kan prata om Gud och man kan prata om Allah och man kan prata om Vishnu och inte se allt som är religiöst som förstadiet till sekterism, extremism, terrorism och idioti.
Det är nämligen inte alls samma sak.
Okänt flöde
Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te - Från innerlighet till ytterlighet 