Månadsarkiv: december 2010

Äpplet och päronen

Om man skulle ha bett mig berätta om mina föräldrar för tio år sedan hade man fått en helt annan bild än man får nu. Likaså om man gick tjugo år tillbaks. Det säger mer om mig och mina ögon, än dem.

En tröst i det hela är väl att det är en normal form av utveckling, och att det finns en enorm kraft i förlåtelse och förståelse, och att relationer KAN bli bättre och inte bara sämre och sämre för att tillslut upphöra.

Idag, när jag och Lilla Essingen åker till ”Mojmoj” och hennes man känns det naturligt och bra, och jag är själaglad över att min pappa och hans fru flyttat ner hit från västerbotten, nu är de bara ett par timmar bort, vi kan träffas när vi vill, inte bara någon gång per år. Idag, när jag ser dem, mamma och pappa, kan jag faktiskt inte alls förstå att de valde varandra, att de levde tillsammans och säkert under en tid var lyckliga tillsammans. Olja och Vatten. Svårt att blanda.

Som barn uppfattade jag mig själv som Pappas Flicka mycket mer än Mammas Flicka, och så blev det också när de skildes. Jag och min bror bodde kvar hos pappa och det var mamma och pappa som bestämde att så skulle vara och att inget hattande och flyttande skulle ske, och det fanns säkert mycket logik och klokskap i det beslutet, men det ledde också till att vi två helt klart tog ställning för pappa mot mamma. Barn är alltid alltid lojala och skilsmässor är fullt av sanningar och lögner, missuppfattningar, goda intentioner och sårade känslor och att hålla en god kurs bland såna grynnor och skär är svårt. Nej. I ärlighetens namn är det omöjligt. I synnerhet för barn.

Så växte jag upp. Flyttade hemifrån. Gifte mig, skilde mig, älskade och lämnade, älskade och blev lämnad. Jag blev sjuk och sedan frisk. Det föddes ett barn. Livet förändrades, gång på gång, sammanbrott, uppbrott. Goda stunder, svåra stunder.

Sår läker sakta. Sakta läker de och idag har jag två föräldrar igen, vilket jag saknade under många år. Jag är glad, mycket glad över det.

Annonser

My first Love

My first love?Jag har inte sett någon av Elvis filmen i vuxen ålder, alltså vet jag inte i vilken film det är han dyker från någon hög klippa, men som barn såg jag det och blev våldsamt imponerad. Och på ett barns sätt förälskad.

Det kan ha varit första gången.

Kanske var det just Elvis Presley som var min första kärlek.

Det är inte illa pinkat, synd bara att kärleken inte var besvarad.

Om man räknar på ett annat sätt så var min bror min första kärlek. För så är det. Får man en lillebror förklarar man för sina föräldrar att man ska gifta sig med sin bror när man blir stor. Föräldrarna försöker förklara att man nog kommer att ändra sig så småningom, men då lovar man högt och vilt att de kommer få se, åh, så fel de har, för en bror är den mest underbara bror som finns.

Nej.

Vi är inte gifta idag.

Martin. Han hette nog Martin, min första kärlek. Nu pratar vi nog om den mer vanliga verkligheten. Den första riktiga pojkvännen. Där, i tonåren. Han var viktig och jag tänker med tacksamhet på de dryga två år vi var tillsammans. Vi undersökte vad ”kärlek” innebar, i ömsesidig nyfikenhet, ömsinthet och lycka. Sen var vi helt överens om att det var dags att gå vidare, och firade det beslutet och tackade varandra. Märkligt och fantastiskt, så klokt trots att vi var så unga.

Sedan dess har jag gift mig, skilt mig, levt som sambo och särbo. Jag har varit förälskad och jag har upplevt lyckan att verkligen verkligen älska en man. Två män.  Jag har varit mycket mycket lyckligt och jag har gjort mig illa och låtit mig göras illa. Jag har varit modig och det finns stunder när jag tycker att jag inte lönats för mitt mod.

Det finns andra stunder när jag förtvivlar över att jag inte förmår uppskatta det jag får.

Men jag försöker älska.

På nya sätt hela tiden, jag försöker hitta nya sätt att älska för det gör det möjligt att se och ta emot utan att jämföra, gör det lättare att ta emot och vara tacksam. I alla fall i teorin. Jag övar.

Jag övar.

Så hur var det nu.

Vem var min första kärlek?


Dag 1 – Om Mig.

Jag har inte speciellt mycket att berätta om mig själv.
Det känns bra att det är så.

En gång skrev jag en lång text, en självbiografi och lade ut på ett slutet forum (Ja, jag saknar QS, det gör jag.)
Nu ids jag inte ens leta rätt på den.
Den är ointressant.

Det är en av de bästa förändringarna i mitt liv, med det att min lilla pojke kom – mitt fokus flyttades från mig och mitt varande och mående till honom.

Jag är så oändligt trött på allt ältande och dividerande och att skifta fokus är befriande.

Fantastiskt befriande.


Att vara sen på bollen eller att bida sin tid

Det har cirkulerat en sån där bloggutmaning i min bloggrulle en tid. Många har hakat på och jag har läst och roats, men utan att haka på.
Man kan säga att jag är sen på bollen.
Man kan säga att jag bidar min tid.

Nu, när några av mina vänner avverkat hela listan börjar jag, för inte kan vi väl låta den dö ut, utmaningen?!

Jag känner mig själv.
Trettio bloggposter.
Det kommer INTE vara avverkat på en månad.

Men jag är stor, jag gör som jag vill.
Kanske lägger jag till något.
Kanske hoppar jag över något.

Vi får se det som ett äventyr, och se vart vi hamnar.

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


Vad kostar en Latte?

Det beror ju självklart på var man inmundigar den.
Hemma hos min vän Carina kostar den gratis och där är den god som rackarn Dessutom får man trevligt sällskap och en massa skratt på köpet.
På såna där amerikanska muffinsfik kostar den väl 35 spänn kanske. Och så köper man ju något gott till också. Det är lätt att en kaffe med tilltugg kostar mer än en halvhyfsad lunch. Ojdå.
Men inte alltförsällan blir det ändå så. Because I’m worth it.

Vad kostar en starköl, eller ett glas vin om man går till en trevlig pub?
Vad kostar ett paket cigg?

Jag skrev här om dagen om att jag är den blödigaste människa ni alls kan tänka er.
Nu sitter jag och lipar här igen.

För struntbelopp kan man hjälpa en mamma eller pappa att skydda sina barn från att få malaria.
Malaria är alltså en dödlig sjukdom om den inte behandlas.
Det är inte Vinterkräksjukan eller Vattkoppor eller Tredagarsfeber.

44 spänn?!

Det är växelpengar.

Hur fasen kan vi låta barn få malaria för att de inte har ett myggnät att sova under?!

Och vad gör man, som mamma, när man lägger sitt barn på kvällen, sjunger barnet till ro, samtidigt som myggorna surrar runt en? Hur i hela fridens namn överlever man den ångesten? Det är säkert så att en mamma i södra afrika älskar sitt barn lika mycket som jag älskar mitt.
Men ingen mamma i världen kan sitta hela natten och vaka över sitt barn, natt efter natt.

Myggnät

44 spänn?!

Här köper du ett myggnät. Eller tre. Eller tio.
Eller så köper du poliovaccin, aidsmediciner, pennor till skolbarn, vattenreningstabletter, näringskex till undernärda barn, vätskeersättning mot diarré eller avmaskningstabletter.

Jallajalla!!


Om att #prataomdet

Jag läser berättelserna människor skriver, och många önskar jag vore hittepå.
Men det är ju inte så.
Mest skrämmande är att de är så många.
Att jag drunkar i all maktlöshet, imörkretdärådå-maktlösheten som gör att man sedan håller truten. Man vet eller tror att man inte blir trodd, man skäms, man … känner allt det där jag känner igen. Jag och alla andra.

Men nej.
Inför det här saknar jag ord.
Åren har gått och minnet har gudskelov bleknat och det är kanske en välsignelse och kanske på sätt och vis en förbannelse men just den episod i mitt liv jag tänker på har jag aldrig kunnat berätta om, och nu är minnet skevt, fragmentariskt och så får det förbli.
Där och då gjorde jag vad jag kunde för att få någon sorts rättvisa och blev grundligen rundad, ifrånsprungen och övergiven och det skadade mig långt mycket mer än episoden i sig.

Det händer att jag googlar några namn, och skulle jag upptäcka att de råkat ut för svårigheter: blivit sparkade etc skulle jag öppna en flaska vin och skåla för det.

Så ond är jag.


Trafikinformation

Scenen: Undertecknad sitter i en bil, en varm, stor och trygg Volvo. Kymlingelänken heter den väl, vägsnutten mellan E18 och E4 mellan Rinkeby och Södra Kista.

Det skriker till i radion och jag lystrar.

Man vädjar om fri väg, en mycket brådskande ambulanstransport från vardetnuvarnågonstans till Astrid Lindgrens sjukhus.

Och där sitter jag i min bil med tårarna rinnande.

Det borde faktiskt vara FÖRBJUDET att barn blir sjuka, gör sig illa, går sönder, nästan dör.
Jag står bara inte UT med att det ändå händer.

Jag vrider min arm ur led, lyckas sträcka den bakåt i bilen, snudda Lilla Essingens kind en smula och försöker låta bli att bryta ihop och hamna i diket.

Blödigast i världen, det är jag det.

Gick det inte bra vill jag inte veta det.