Månadsarkiv: mars 2012

Mössa?

20120331-115224.jpg

Kan man sticka toppluvor till små frusna krokusar?

Annonser

Wtf?!?

20120331-065946.jpg

Ja.
Jag vet att det är normalt med bakslag för våren.
Men jag måste inte tycka om det.
Alls


Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!


Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.


För min skull.

Jag skriver i den här bloggen för min skull.
För att bevara stunderna, för att hålla i den där flyktiga lyckan som doften av min onges hår ger mig.
Jag skriver för att minnas inte bara att, utan också när jag känt, gjort och upplevt.
Jag skriver för min skull.

Men jag skriver inte i en skrivbok, som ligger i en låda intill sängen.
Jag skriver i en blogg och det händer att andra människor läser det jag skriver och den tanken kittlar mitt ego.

Det händer till och med att någon kommenterar det.
Eller försöker
.

Jag skriver för min skull, men jag blir glad över om mina tankar berör en annan människa, och det gör mig sur att wordpress – för det här är uppenbarligen ett wordpressproblem – vill tvinga den som vill kommentera att antingen logga in mot wordpress eller mot någon annan tjänst, allt för att jag klickat i en ruta där jag begär att den som kommenterar ska lämna en e-postadress.
JAG har inget intresse av att någon ska logga in någonstans.

Nu har jag bockat ur den rutan.
Nu ser vi vad som händer.

Kan ni som inte kunnat kommentera förut kommentera nu?
Kommer jag drunkna i spam?


”Hatar din blogg”

Jag studsade till inför de första orden i hennes tweet, men läste vidare.

Märkligt.
Man ska bara behöva ange någon sorts giltig e-postadress för att kunna kommentera i den här bloggen. Jag vill att det ska vara så enkelt som möjligt, men tillräckligt svårt för att spambotar ska misslyckas. Alltså, en giltig e-postadress.

Men något inlogg någonstans ska inte behövas.

Snälla du, som läser det här.

Kommentera, se om du har samma problem som Stielli.
OM du får det, berätta vad du använder för browser och om det bara är den här wordpress-bloggen du fått problem med.

Ok?

(Och om du begriper varför det Stielli får upp en underlig inloggningsruta, får du gärna berätta det för mig!)


Same same but different

Jag, som så många andra i mitt twitterflöde såg ”Du är Googlad”, Johan Ripås dokumentär på svt2 igårkväll.

Christina Stielli har bloggat bra om den och jag tänker inte säga så mycket mer om den än att den är tänk- och sevärd. Den finns på SVT Play i en månad, missa den inte.

Om man googlar mitt  namn blir man lite förvirrad.

Jag har ett inte helt vanligt namn, likväl får man upp träffar som inte passar in.

Jo. Vi är två. Två med samma lite ovanliga namn, och två helt olika liv. Jag känner henne inte alls, men klickar runt bland länkarna. Entreprenör, nästan jämnårig med mig. Vi bor båda i Stockholm. Hon är egen företagare, något om barnkläder och design. Själv blir jag arbetslös om en dryg vecka. Jag klickar vidare … huvva. Cancer. Riktigt elak cancer och några mycket tuffa men självklara och likväl modiga beslut.

Förra fredagen var jag på mammografi.

Det är som de där j*vl* cellproven.

Det är en fantastisk sak att helt gratis undersökas, att alla har rätt till det och kallas till den här sortens undersökningar. Samhället vinner på att hitta de som håller på att bli sjuka innan det hunnit gå för långt.
Ändå avskyr jag det, undersökandet, men jag tar mig själv i kragen och går dit.
Låter brösten tryckas ihop i den där stora maskinen. Jo. Det gör ont. Det gör duktigt ont. Det är hemskt att klä av sig och bli tagen på, av en vilt främmande människa, men värst är ändå skräcken.
Tänk om…

Känslan är irrationell och mycket påtaglig: det är skönare att inte veta.

Efteråt tröstar jag mig med en semla.

Idag ligger ett brev från SÖS på hallmattan.

Ett namn.
Två helt olika liv.