Mössa?

Kan man sticka toppluvor till små frusna krokusar?

Wtf?!?

Ja.
Jag vet att det är normalt med bakslag för våren.
Men jag måste inte tycka om det.
Alls

Leve Leklusten!

Jag har ju bloggat en hel del om barns lek och hur vi vuxna överför vårt genusstereotypiska tänkande på barn tidigare.

Därför blir jag jätteglad när jag ser den här artikeln i Dagens media.

Leksakskedja tar strid mot könsstereotyper

I Leklusts senaste katalog kör en pojke i spidermandräkt en dockvagn medan en annan pojke plockar med plastkastruller på en spis. Samtidigt är flickorna fullt upptagna med att trampa trampbil.

Jag känner inte till Leklust sedan tidigare eftersom de dessvärre inte har några butiker i Stockholm, men här kan man titta på katalogen i PDF-format.

Nu kan man, om man är petig, påpeka att alla uppslag inte är lika snygga som det här, men det är en god början!

Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.

För min skull.

Jag skriver i den här bloggen för min skull.
För att bevara stunderna, för att hålla i den där flyktiga lyckan som doften av min onges hår ger mig.
Jag skriver för att minnas inte bara att, utan också när jag känt, gjort och upplevt.
Jag skriver för min skull.

Men jag skriver inte i en skrivbok, som ligger i en låda intill sängen.
Jag skriver i en blogg och det händer att andra människor läser det jag skriver och den tanken kittlar mitt ego.

Det händer till och med att någon kommenterar det.
Eller försöker.

Jag skriver för min skull, men jag blir glad över om mina tankar berör en annan människa, och det gör mig sur att wordpress – för det här är uppenbarligen ett wordpressproblem – vill tvinga den som vill kommentera att antingen logga in mot wordpress eller mot någon annan tjänst, allt för att jag klickat i en ruta där jag begär att den som kommenterar ska lämna en e-postadress.
JAG har inget intresse av att någon ska logga in någonstans.

Nu har jag bockat ur den rutan.
Nu ser vi vad som händer.

Kan ni som inte kunnat kommentera förut kommentera nu?
Kommer jag drunkna i spam?

”Hatar din blogg”

Jag studsade till inför de första orden i hennes tweet, men läste vidare.

@Stora_Essingen Hatar din blogg för att den är så krånglig att kommentera i. Älskar den som vanligt. Skulle skriva <3. Gör det här ist.

— Christina Stielli (@stielli) March 25, 2012

Märkligt.
Man ska bara behöva ange någon sorts giltig e-postadress för att kunna kommentera i den här bloggen. Jag vill att det ska vara så enkelt som möjligt, men tillräckligt svårt för att spambotar ska misslyckas. Alltså, en giltig e-postadress.

Men något inlogg någonstans ska inte behövas.

Snälla du, som läser det här.

Kommentera, se om du har samma problem som Stielli.
OM du får det, berätta vad du använder för browser och om det bara är den här wordpress-bloggen du fått problem med.

Ok?

@Stora_Essingen Vet inte menjag måste logga in m WP el twitter el fb och godkänna applikationen.yfrog.com/nv3sevp

— Christina Stielli (@stielli) March 25, 2012

(Och om du begriper varför det Stielli får upp en underlig inloggningsruta, får du gärna berätta det för mig!)

Same same but different

Jag, som så många andra i mitt twitterflöde såg ”Du är Googlad”, Johan Ripås dokumentär på svt2 igårkväll.

Christina Stielli har bloggat bra om den och jag tänker inte säga så mycket mer om den än att den är tänk- och sevärd. Den finns på SVT Play i en månad, missa den inte.

Om man googlar mitt  namn blir man lite förvirrad.

Jag har ett inte helt vanligt namn, likväl får man upp träffar som inte passar in.

Jo. Vi är två. Två med samma lite ovanliga namn, och två helt olika liv. Jag känner henne inte alls, men klickar runt bland länkarna. Entreprenör, nästan jämnårig med mig. Vi bor båda i Stockholm. Hon är egen företagare, något om barnkläder och design. Själv blir jag arbetslös om en dryg vecka. Jag klickar vidare … huvva. Cancer. Riktigt elak cancer och några mycket tuffa men självklara och likväl modiga beslut.

Förra fredagen var jag på mammografi.

Det är som de där j*vl* cellproven.

Det är en fantastisk sak att helt gratis undersökas, att alla har rätt till det och kallas till den här sortens undersökningar. Samhället vinner på att hitta de som håller på att bli sjuka innan det hunnit gå för långt.
Ändå avskyr jag det, undersökandet, men jag tar mig själv i kragen och går dit.
Låter brösten tryckas ihop i den där stora maskinen. Jo. Det gör ont. Det gör duktigt ont. Det är hemskt att klä av sig och bli tagen på, av en vilt främmande människa, men värst är ändå skräcken.
Tänk om…

Känslan är irrationell och mycket påtaglig: det är skönare att inte veta.

Efteråt tröstar jag mig med en semla.

Idag ligger ett brev från SÖS på hallmattan.

Ett namn.
Två helt olika liv.

Smuts, smuts, smuts…

Jag har aldrig varit någon stor fantast av att städa.
Tråkigt är det, tröstlöst och framförallt så är jag slarvig.
Hemma hos mig är det rörigt. Ofta hyfsat damsugat och golven torkas regelbundet, men köksbordet är aldrig någonsin tomt.

Bacillskräck har jag inte. Inte det minsta.
Däremot är jag noga när jag hanterar mat. Tvättar händerna, ger sjutton i karamellskålen på pizzerian (den där man förväntas ta en karamell och sitta och vänta fint medan pizzan gräddas) och sniffar på mjölken istället för att per automatik hälla bort den om den passerat bästföre.

Så kom Lilla Essingen.
Alla som får ett litet barn får en brutalkurs i att hantera äckel.

Man blir nerkissad.
Man blir nerspydd.
Man får bajs på fingrarna.

Då är det skönt att det finns rinnande vatten och tvål nära tillhands.

Sen gör små barn äckliga saker.
Under en period stoppar de allt i munnen.
Det är en naturlig fas, ett sätt att upptäcka världen, men det ÄR äckligt när en onge undersöker en kattlåda. (Just det hände inte här, eftersom Lilla Fröken Morrhår lämnat oss när Ongen blivit så pass stor.)
Däremothar det inmundigats lassvis med sand, jord och grus.
Jag har alltså hittat småsten i blöjorna.
Att hålla ongen från att slicka på handtag, fönsterglas och dynor på bussar och tunnelbanor är en utmaning.

Men han lever.
Faktum är att – peppar peppar – har han aldrig varit riktigt ordentligt kräksjuk, även om han varit duktigt risig i kistan emellanåt.

Vi har hanterat den sortens blöjor som toxic waste och jag lovar. De doftar inte hallonpaj. Alls.

Vi omges av ”baciller”. Virus, bakterier och andra mikroorganismer. Somliga är farliga. En del är rikigt farliga. Andra bekommer oss inte och många bakterier är livsviktiga för oss. Bakterier bryter ner en massa biologiska prylar. Höstlöv, döda möss och allt annat som dör och som sen ”försvinner”. Det vore rätt opraktiskt om de inte gjorde det.
Vi använder bakterier i matlagning, när vi syrar mjölk och framställer ost. Vi betalar extra för hängmörad biff – och när man mörar kött låter man det vila, och en förruttnelseprocess påbörjas, vilket gör köttet mörare.
Är det någon som tror att den råa sashimin eller den fräscha kycklingsalladen är steriliserad innan vi äter den?

Men.

Då är det skönt att Vanish oxi action extra hygiene finns.

”Visste du att en fläck också kan vara en bakteriehärd?

I smutstvätt kan bakterier föröka sig obehindrat och tvätt vid låga temperaturer räcker oftast inte för att stoppa bakterierna. Använd därför nya Vanish Oxi Action Extra Hygiene. Med sin kraftfulla sammansättning tar den pålitligt bort fläckar och dessutom bakterierna.”

Toppen!
Jag känner hur mitt hjärta lättar, all min föräldraoro över att mitt barn ska bli sjuk bara seglar iväg på ett litet rosa moln.

För jag kan ju ta med mig min Vanish oxi action extra hygiene och descinficera gruset som min onge glatt tuggar i sig, putsa och gno på hela vår lokaltrafik och för att inte tala om hur jag kan sterilisera mitt hem tack vare fantastiska Vanish oxi action extra hygiene.

Eller inte.

Hur var det nu?
Vett och sans.

Fläckarna på Lilla Essingens kläder innehåller visst bakterier, säkert flera stycken och nej, dom hinner inte kopulera tvättkorgen full. Jag, och människor i allmänhet, tvättar nämligen lite då och då. Då blir tvätt fullt tillräckligt ren för att vi ska kalla den ren. Den behöver inte vara ”fri från bakterier” för det är inget annat runt omkring den nytvättade t-shirten heller.

Och då har vi inte ens börjat prata om hur bakteriedödande produkter påverkar miljön: där bakterier utvecklar resistens mot de medel vi använder och vi därför tvingas använda starkare medel, och också dödar de goda bakerierna man har och faktiskt också behöver.

Fråga din tandläkare vad hen tycker om SB12 eller Listerine…

Åttioåringarna som sparkade sönder ett staket och försvann…

80-åringar på rymmen togs av polis
De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. I kväll sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala. Polisen hittade dem dock snart. (TT)

De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. På fredagskvällen sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala, skriver Unt.se. I den hastiga flykten glömde en av dem att ta på sig ytterkläder.

Polis tillkallades och lyckades efter en halvtimme spåra upp de båda rymlingarna, som inte hade hunnit så långt. De har nu förts tillbaka till sjukhemmet.

Notisen väcker min fantasi.
Vilken är historien bakom den här händelsen?
Är det två äldre gentlemen som, liksom Nils i ”Kan du vissla Johanna” helt enkelt har för tråkigt, är för friska för att passa in i den omvårdnad de omges av eller för obstinata för att anpassa sig till normen.
Något tyder ju på en avsevärd målmedvetenhet: att sparka sönder ett staket gör ju inte vem som helst var dag.

Jag hoppas innerligen att det är en sådan historia.

Tyvärr är det väl inte så kul.
Min mer cyniska nerv kan inte låta bli att peta på tanken. Usel mat, dålig städning, sönderstressad personal och tristess bortom vett och sans.
Vem rymmer inte från det om man får chansen?

Om hur det hänger ihop

-Mamma, kommer mjölk från koj?
-Jo, så är det. Varifrån kommer äggen då?
-Från hönojna.

Så tänker mamman att hon ska vara lite listig:

-Varifrån kommer köttbullarna då?
-Men fjån stekpannan!!

—-

Det här är Britta. Hon bor i skåne, hos @martiniholma, och gillar ensilage, foderbetor och glittrigt nagellack. Hon ska få en kalv 9 maj.

Jo, vi behöver prata mer om det här, jag och min onge, men inte just idag.