Månadsarkiv: mars 2011

I vårt trygga lilla land…

Jag varken kan eller vill ens försöka föreställa mig vad man tänker, hur det känns att stå på ett hustak och bevittna det här.

Det är skrämmande nog att sitta hemma i sitt ombonade vardagsrum och se det på film.


Med ett öra mot verkligheten

Det är svårt att inte bli provocerad av det här citatet

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet, ser inga problem med att barnvaktsbranschen framför allt nyttjas av familjer med god ekonomi och två föräldrar.

– Det är där som behovet möjligen är störst, det är där som vardagspusslet har minst marginaler. Det finns ett större behov eftersom den stora bristvaran är tid.

På vilket sätt har ensamstående mer tid, menar du?

– Ja behoven finns där också, men de är större i situationer där bägge jobbar.

Exakt hur menar karln?

Jag skulle väldigt gärna vilja ta honom med på en av mina dagar. Den börjar hemma hos mig klockan fem på morgonen, och slutar vid tiotiden på kvällen. Då ska vi sprätta upp pensionsbesked, löneavier och betala räkningar ihop.


God Morgon!

En mamma som får sova till 6.38 är väldigt mycket smartare, snyggare och trevligare än en som blir väckt vid halv fyra.
Det är ett faktum.

Men barnet var inte nöjt.

Mamma, ja e lessen
Är du, varför då?
Mamma e dum
Oj, är jag, vad har jag gjort för dumt då?
Mamma säja fölåt.
Men du måste berätta vad som är fel, har jag sagt något som gjort dig ledsen?

Har jag gjort något dumt?

Men vad är det då som är fel?
Vill ha kjam

Vi löste det problemet ganska kvickt (nu är det ingen större brist på den varan i det här pörtet…) och nu dansar Lilla Essingen framför Dinosaurietåget


Ett ögonblick

I torsdags fick jag ett mail som gjorde mig mycket mycket glad. Ett sånt där ögonblick som jag sedan firade resten av kvällen. Jag har glatt mig åt det även senare, men ju mer tiden gått, allt mer ångestblandat.
Jag har tänkt: Snart är det måndag, åh, så roligt det ska bli!

I går kväll var det helt plötsligt söndagkväll och det är väldigt mycket mer Snart Måndag på en söndagkväll, än vad det är med en hel helg kvar innan dess.

Nu är det bara ett par timmars väntan kvar. Väntan och förväntan.

Sen kommer en annan sorts väntan, oändliga ögonblick som aldrig vill ta slut, som hasar sig fram som tröstlösa åldringar i en trist korridor.

I bästa fall går allt bra, i värsta fall tar allt slut nu, om bara några timmar.

Kanske är just det här det bästa ögonblicket, när hoppet ännu lever?

Nej.

Förtröstan. Det bästa kommer där, i slutet av all väntan, med ett positivt besked.

DET blir det bästa ögonblicket.


Sisyfossymfyseolys

Symfyseolys.
Ett fint ord för foglossning, något jag känner till lite för väl.

Det sägs att man ska lysa och skimra när man är gravid. Jag gjorde också det, men jag gjorde det snabbt och effektivt. En och annan kvart.
Innan dess kräktes jag i fyra månader, och när jag slutat kräkas fick jag just foglossning. Kanske var det självförvållat, kanske inte men funktionellt är det sannerligen inte.

I lördags för en vecka sedan vaknade jag med Ont.
Det tog ett par timmar innan jag faktiskt kom på det.
Samma smärta. Precis samma ilande smärta, helt plötsligt gå lite vaggande och hata trappor och absolut inte lyfta något.

WTF?

Alltså…
Foglossning får man när kroppen förbereder sig på att föda barn. Hormoner som får ligamenten i bäckenet att mjukna, gör hela bäckenet mer flexibelt vilket underlättar för ett barn att passera.

…men om man inte är med barn, vad är det då frågan om??

Då förstår man väldigt lite.

Nej. Det blir inte roligare av att man kombinerar det hela med lite mensvärk också. Nej. Inte alls.

Nu har jag haft ont i en vecka och en dag.

(I måndags passade jag på att halka på en isfläck och slå i svanskotan också, för säkerhets skull)

Jag har lika ont nu som då och det hela oroar mig en smula.

En foglossning som inte har med en graviditet att göra, då kommer ju helvetet aldrig ta slut..?!


En vän i nöden.

I en tidigare utmaning uppmanas jag skriva om min bästa vän.

Jag kan inte.

Det är omöjligt.
Omöjligt att säga att Jeez är viktigare än Fröken Moe, Carina viktigare än Joey, och på många sätt så är barnets far också en kandidat. Nej. Och min syster. Kära systeryster. Och… och…
Det där är omöjligt, och det är sannerligen något att vara tacksam över.
Oändligt tacksam.
Att ha så många riktigt nära vänner att de inte går att rangordna.


…och så lite naket

Jag tror inte mina ögon, när jag klickar på @ullies bildlänk på twitter.

WTF!?

Jag skrev en text häromdagen om hur sexualiserad vår syn blivit på barn och nakenhet, och så nu detta.

Det är Nationalmuseum som inviger en stor utställning om ”Lust & Last”, om sexualitet, dygd och synd och i annonserna i tunnelbanan, i Metro och annan press väljer man att pixla ”Danaë och guldregnet”.
Synen av ett par nakna bröst är tydligen för mycket för stockholmarna?

Kan någon förklara för tant?