Mitt älskade liv.

Dagen börjar för tidigt. Alldeles för tidigt, men helt enligt planen.
Fem.
Jag är onödigt trött, kvällen blev lite senare än tänkt, men jag släpar mig upp och ja, morgonen är god, jag får en stund i lugn och ro innan Lilla Essingen vaknar. Jag hinner plocka fram frukost, duscha och klä mig.
Vi äter havregrynsgröt, han är trött men hungrig, efter lite starthjälp äter han glatt.

Klockan blir halv sju, jag tar honom i famnen och vi går till dagis.
Det regnar.
Det regnar MASSOR och jag sveper om honom min sjal och småspringer. Han studsar i min famn och skrattar, som om han sa: Mamma, vad håller du PÅ med?!
Han är lite ledsen på dagis när jag ska gå, men inte mycket.
Jag kommer ihåg att lämna VAB-lappen för påskrift.
Sen småspringer jag ner till busshållplatsen, åker, missar en tunnelbana vid Gullmarsplan med en morrhår men kommer fram i tid i alla fall.
Är tröttröttrött, men kan tjuvvila lite på soffan innan min brukare vaknar till.

Hittar Lilla Essingens skor i min handväska. Där skulle de ju absolut inte vara. Tur att han har stövlarna på dagis…
Blir lite sen från jobbet, och är inte på dagis förrän halv fem. Får med mig en blå body inknuten i plastpåse.
Väl hemma värmer vi mat från kylskåpet, färdiga lådor. Jag får hjälp – hrm – att sätta igång diskmaskinen.
Dagens nya lek är att stå bakom mig när jag sitter på golvet och dra hårsnodden ur mitt hår. Sen ska jag sätta tillbaks den igen, så man kan dra ut den. Jag tjuvkramas lite när jag får chansen. Det är något med den där huden, värmen och doften.
Jag slår en tå i en kloss och svär högt.
Byter en blöja, byter en till.
Vällingskak och pyamaskram.

Tekopp och Idol.

Sen kommer jag antagligen göra kväll.

Sån blev min dag.
Så kommer min morgondag antagligen se ut.
Likadan blir förhoppningsvis dagen där efter.

Och vet ni.
Det är helt ok.
Somliga stunder älskar jag.

I ett annat liv

så brukade vi äta gott, ta ett par glas vin till middagen. Därefter mysa ihop med unghögen i soffan. Framåt nio så där, när jag började bli lite sömnig hör jag ljud från köket.
Elvisp, vattenskval, kaffepanneskrammel.
Sen kom han, varenda helg, med en irish coffee till mig.
Inte så whiskystark, med ordentligt med grädde och oändligt med kärlek.

Jo.
Av just Irish Coffee har jag många goda minnen och stunder.

Här sitter jag med en egenhändigt ordnad irish coffee. Jag vet precis hur den ska vara.
Men det saknas något ändå…

Psalm 269

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans,
Medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vårt jordiska stråt.
Jorderiks gull, stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Jag var tio år, och den här psalmen sjöng vi på Scalateatern, det var vår första riktiga konsert, jag hade precis börjat i Mariaskolan, som på den tiden var en del av Adolf Fredriks musikklasser.
Jag har den där melodislingan kvar i huvudet fortfarande, för så har mitt liv varit.
Hela tiden sida vid sida, ibland alldeles samtidigt – jag är svag för det bitterljuva och utan galghumorn hade jag varit död.

Så vad har jag att berätta om sorg?
Jag är lyckligt lottad.
Mina föräldrar lever, ingen av mina vänner har ryckts bort mitt i livet.
Jag HAR förlorat ett syskon, men då var jag själv ett mycket litet barn, och minns egentligen inte så mycket av det, av honom. Jag har några ”snapshots”, från nöddopet och från begravningen. Inget mer.
Men som vuxen så anar jag vad den sorgen gjorde med mina föräldrar, med deras relation.
Att förlora ett barn måste vara det absolut vidrigaste en människa kan utsättas för, och antingen kan man dela den sorgen med sin partner, eller så förmår man det inte och det är förödande för relationen. Jag fick en ny lillebror, men sprickan fanns där och många år senare separerade mina föräldrar.
Men jag var sex år när han dog.
Jag minns så litet.

Men jag saknar min Farmor.
Hon fattas mig.
Hon fick en hjärnblödning när jag var… sexton, sjutton? Hon hade några år kvar till sjuttio och hade mycket mer att ge, göra och uppleva. Hon rycktes bort mitt i steget, men slapp gudskelov vakna upp igen utan dog stilla på sjukhuset efter ett par veckor. Jag tänker fortfarande på henne, ofta. Önskar att hon fått vara med i mitt liv. Ofta tänker jag: Titta, Farmor, det går ganska bra för mig, ser du? Jag kan!

Nej.
För mig är sorg inte primärt något som har med döden att göra, utan mer med livet. Med drömmarna som brast, ambitionerna som sprack , förmågan som inte räckte till. Jag har i så många sammanhang slitit så hårt och så ofta faktiskt inte fått lön för mödan. Det gör mig ledsen. Har jag misslyckats? Ja, kanske. Jag har inte förvaltat mitt pund klokt, jag har stångat min panna blodig mot väggar som saknat dörrar att öppna.

Mannen med de blå ögonen. De som känner mig lite mer känner igen honom från mina gamla QS-dagböcker.
Mitt livs kärlek, så är det och så var det.
Den där sortens kärlek som människor skriver sånger om, gör filmer om.
Vi älskade ihjäl varandra – ja, det är möjligt. Kärleken var så stark att den på något sätt blev symbiotisk, syrefattig. Jag sparkade mig lös, förtvivlad och oerhört olycklig över skeendet och han säger idag att han aldrig riktigt fick ordning på livet efter det.
Och i ärlighetens namn så … ja, inte har det blivit så bra för mig heller, i alla fall inte det där kärlekslivet.
Visst har jag älskat sedan dess, men…
Som sagt.
Bitterljuvt.
Det HAR gått åt skogen. Jag lever ensam idag.

I mina mörkare stunder undrar jag om jag ens har förmågan att älska en annan man idag, älska helt fullt och med total tillit..?
Ska man då se på kärleken med de mer pragmatiska och praktiska ögonen. Familjen AB, där tvåsamheten är bekväm, ekonomisk och trevlig?
Ja, jag vet inte.
Jag sliter med dilemmat.
Stundtals med en klump i halsen och tårarna hängande.

Det är så mycket enklare att fokusera på det som är riskfritt.
Att älska ett barn är konfliktfritt.
Enkelt.
Tveklöst och sorglöst.

…det där tomrummet…

..som blir när någon man älskar fattas, det är här nu.

Lilla Essingen är på Orris med Mormor och Morfar PeO. SysterYster är med, och han har det jättebra. Urkul. Äter blodpudding till lunch.

Här går jag och trampar. Känner mig mer barnlös än barnfri.
Det tar lite tid att vänja sig.
Men jag övar.

Igårkväll tog jag ett bad, och det var det länge sedan jag gjorde. Då, sist jag gjorde det, ställde jag skålen med fruktsallad (eller om det var glass) på min gigantiska mage och lät det heta vattnet lena de där ömma onda trötta fogarna.

Jag har sovit i natt, en hel natt utan att bli väckt, annat av … ja. Jag vaknade av att Essingen vaknade till och gnydde lite. Väl ordentligt vaken inser jag att jag drömt. Jaja…

I morgon kommer de hem.
I morgon kommer han hem till mig igen.
Det är bra.

Fram tills dess övar jag på att njuta av att vara själv. Det går så där. En hel helg är så lång…

VAB

Vård av Barn.

Telefonen ringer.

Dagis står det i displayen. Med ens höjs pulsen ett snäpp, eller två.

Jo, Essingen har feber och är ganska ledsen och hängig…

Ok.

Jag har förvarnat om att jag inte har så lätt att komma på en gång, eftersom jag inte kan lämna mitt jobb förrän någon kommit och löst av mig.
Men nu har jag tur. Det här är ett arbetspass med dubbel bemanning. Tio minuter senare är jag på väg hem.

Min lilla groda får syn på mig, han är rosig om kinderna och har nappen i munnen och visst känner jag att han är varm, och inte är det samma spunk i HejMammaÅhsåjaglängtat-kramen. Hemma får han en alvedon och somnar ganska omedelbums. Vi blir hemma några dagar. Febern går upp och ner, så som feber alltid gör.
Det blir helg, och efter helgen är gossen fit for fight.

…men framåt eftermiddagen börjar jag frysa på jobbet. När jag kommer hem kollar jag, jovisst har jag lite feber. Inte mycket men tillräckligt för att det ska vara besvärande. Jag lägger mig tidigt och petar i mig lite alvedon.
Nej. Riktigt i form är jag inte. Men jag är inte snuvig, jag har ingen hosta, ingen muskelvärk. Bara lite feber, så jag… Ja. Hur ska man göra: Ringa sig sjuk innebär att den som jobbat natt inte får gå hem förrän man fått tag i en ersättare. Kort sagt. Man ska vara mycket sjuk innan man ringer på morgonen och sjukanmäler sig. Torsdagen kommer som en lisa. Torsdagen är en Ledig Dag. Sovmorgon för mig och Essingen, sen går vi upp till dagis tillsammans. Själv tänker jag sy lite på min blå kappa, och sen hämta honom tidigt.

Det blir tidigare än jag tänkt.
Efter någon timme ringer de.

Nu blir jag rakt av förvånad när jag ser displayen på telefonen. NU? Det är inget fel på honom?!
Diarré??

Ja, det är klart jag hämtar honom, jag är ju likväl hemma.
(Fast inte sjutton såg jag till någon diarré??)
Så i morse gick vi upp till dagis igen, vinkfönstersritual, och sen ner mot bussen.
Jag hinner igenom en kopp te och en och en halv macka när telefonen ringer.

IGEN?!? Vad ÄR det här??

Jo, nu har Essingen kräkts, och vill absolut inte äta någon frukost.
Återigen har jag tur: Dubbelbemanning, så jag äter upp min macka, och pallrar mig tillbaks.

Väl hemma sover han i en dryg timme, vaknar störthungrig. Jag tar det säkra före det osäkra till lunch och ger honom lite potatismos, för att se ”hur det går”. Han sträcker sig, blir en halvmeter längre och snor en bit fläskkotlett från min tallrik. Det slutar med att han äter halva min portion. Jahapp.

Ska det vara så här?

Inte för att jag inte vill jobba, och allra helst hade jag nog jobbat bara halvtid, hunnit leka mer, men… lönen, lönen, lönen…!

Nya tag.
Snart börjar dagisvecka nr 3, tror ni att vi får en första HEL vecka då?

Skitsnack

Lite då och då klickar jag fram sidan för statistik över den här lilla bloggen.

Nej, jag har inte så många besökare, jag är inte speciellt spännande eller intressant för andra än de som redan känner mig och jag har inga stora problem med det. Men det är ändå roligt att se t.ex. vad folk sökt på för att hamna här eller så.

På måfå klickar jag på en referrar och hamnar … Eeeh..?!?

EEEwww..!???

Ja. HÄR hamnade jag. Jag varnar. Det förekommer GANSKA ÄCKLIGA bilder här, så … ja, säg inte att jag inte varnade er.

Man kan bara undra varför någon har en sån blogg??

Bortom vett och sans…?

Men nu, kära människor, tycker jag att det är dags för ett djupt andetag.

Vi syresätter våra hjärnor och varvar ner lite, ok?

På radio hör jag att Apoteken i landet har fullständigt slut på handsprit. Slut hos tillverkaren, första stora leverans i vecka 40. Vi är i vecka 37. Det är nog någon sorts skandal. Det hamstras vilt. För hågade så går det att beställa, som så mycket annat, via det däringa internetet.

På väg till tunnelbanan, utanför var och varannan butik skriker kvällstidningarna: SVININFLUENSASNARTDÖRVIALLIHOPMENKÖPETEXFÖRSTNUNUNU!!

Ok.

Ett djupt andetag var det, visst?

Fotbollen stoppar handskakningar Ok. Hur gör de under själva spelandet då, slutar tacklas? Tänk om man skulle råka nudda varandra då? Och om någon skulle få ett skrubbsår, tänk om man kan få AIDS då??

Skolan kan stängas helt – Är det inte så här varje år? Att vi är lite krassliga, småsnuviga. Ungarna börjar på dagis och släpar med sig en massa skumma baciller och virusar hem, snorar ner sina föräldrar och storasyskon…? Kommer det inte en influensa varje höst?

LCHF ger ökat skydd mot svininfluensa – Jasså? Hur är det med Cancer? Epilepsi? Multipel Skleros? Man kanske blir snygg, smart och rik och lycklig också, av bara farten? Eller bara ännu mer uppjagad av att läkare kommer med huvudlösa påståenden och journalister huvudlöst sprider eländet?

Och människor är oroliga. Självklart är man det, när alla pratar om denna influensa helatidenöverallt. Och ja. Man ska nog gå och vaccinera sig när vaccinet kommer. Och ja, man kan gott hosta i armvecket och undvika att dregla på sina medpassagerare på tunnelbanan.

OM man nu är orolig kan man kanske hoppa över att titta på TV4:as serie ”Överlevarna” . (Är det smart, smakfullt, ansvarsfullt att dra igång den just nu?)

Och vad det gäller den där handspriten.

Den är nog bra, men man klarar sig bra långt med att helt enkelt tvätta händerna ordentligt. Och det, kära vänner, är något vi slutat med i det här landet. Förvånansvärt många av oss duschar oftare än vi tvättar händerna. Så: Tvätta händerna varje gång du kommer hem, kommer utifrån. Varje gång du ska äta eller tillreda mat. Efter varje toalettbesök.

Tvätta händerna i varmt vatten, med tvål och tvätta händerna i en halv minut. Torka dig på en REN handduk.

…och sen funderar du på hur du brukar göra när du käkar på McDonalds. Brukar du ta upp våtservetter och handsprit ur handväskan/ryggsäcken/portföljen/bakfickan?

Brukar du ha panik innan du kör ner skitifingrarna i pommesfritten?

Ta ett djupt andetag.

Vårt land överlever en influensa varje år.

Varje år blir några få människor mycket svårt sjuka.

Varje år dör några människor.

Det är tragiskt att vi alla en gång ska dö, men vi röker, vi kör bil, vi går mot rött och vi går på krogen och utan att ha några vetenskapliga belägg för det misstänker jag att det är väldigt mycket lättare att dö av det än av den här, eller någon annan, influensa.

I synnerhet om man i övrigt är hyfsat frisk.

Andas!

Mollipect. Mollipest.

I nattmörkret är mamman redo. Vi ska slippa ännu en natt av skrällande hosta, så när gossen vaknar, med magen full av vällingsug – ja, han är vrålhungrig – har hon inte bara en vällinflaska klar. Hon har också en liten doseringsspruta med hostmedicin färdigt. Allt för att slippa tända, hälla ur flaska, pricka ovillig mun. För ja, detta barn stoppar allt i munnen, oavsett om det är mat eller inte, med ett tydligt undantag: Hostmedicin. Nu har mamman teorin om att doseringssprutan är det lättaste och lindrigaste sättet att undvika att spilla halva dosen på pyamasen.

Teorin är antagligen god.

Dessutom är det säkert trevligt att få skölja bort den äckliga smaken med god god välling.

Så när barnet vaknar sträcker sig moderskapet efter doseringssprutan, håller om pojken, framförallt huvud och armar, och petar in sprutan i munnen, trycker in dosen. Den är inte stor. 3½ ml vätska.

Resultatet är minst sagt intressant.

En minut senare har jag ett hysteriskt gråtande barn, och uppkräkt lasagne över halva sängen.

Eeeh??

Jo. Man tänder lampan. Man tvättar av barn, byter pyamas, städar. Tröstar, gullar.

Lärdom: Vi skiter i hostmedicinen, i alla fall för nu.

Vällingen går ner, det är mycket tröst och trygghet i en flaska välling, han vänder sig på sidan, putar ut med rumpan och somnar om.

Då kommer nästa kräka. Uppskattningsvis två deciliter välling.

Ny lamptändning, ny städning, barntvätt, lakansbyte. Stor dubbelvikt handduk under barnet.

Vi sätter oss i soffan.

Där sitter jag i mörkret, medan han hulkar sig till sömns. Det dröjer innan jag törs resa mig upp, bära in honom i sovrummet.

Dagens tacksamhet: Jag hade plastad frotté i sängen…