Månadsarkiv: november 2010

Vinna?

Ja, jag vinner gärna lite blogcandy ifrån Scrapbutiken
I synnerhet när jag tänker ge bort en hel startsats scrapsaker till en ung dam i min närhet.
Oja. Det skulle sitta fint.

Annonser

Talande tal

Det är vid middagen det går snett.
Igår åt vi plättar – bästa maten – och antagligen hoppades han på en ny omgång hjärtan med plommonsylt.
Så när jag tog fram kycklingpaj ur frysen var han inte imponerad.
Alls.
Smakade inte överhuvudtaget.
Nej, rakt av.

Och jag tänkte: Ok. Slipp då.

…och jag åt min kycklingpaj i lugn och ro, och han yrade omkring med en liten blå ryggsäck som han lyckligt öppnade och stängde, lade ner småsaker i och tömde. Gång på gång.

Tills magen började knorra. För egentligen var han nog rätt hungrig.
Då kommer han ut i köket och säger:”Smögös, mamma!”

Mamman står och diskar, men hon sätter sig på huk och förklarar: Nej. Du får ingen smörgås. Men på bordet står din middag. Det är kycklingpaj och det tycker du om.

Förtvivlan, all denna förtvivlan. För nu var det ”Smögös å hoklaa” som pojkmagen ville ha.

En smula dramatik. Lite ålapågolvetochsprutatårar.
Mamman biter ihop, tänker på curlingvansinnet på svt och diskar. Ger barnet ett par minuter.
Sen sätter hon sig med barnet i famnen och gosar och kramar och frestar med lite kycklingpaj.
Fem, sex tuggor går ner. Egentligen är det både gott och närande, men fortfarande inte ”smögös å hoklaa” så som av princip ålar han ner ur mammafamnen och är ett enda stort Ne-ej!

Jaja.
Hungriga barn äter.
Blir man bara tillräckligt hungrig.
Dessutom får han ju faktiskt lite välling när han ska sova, tänker jag.

Men Ne-ej:et håller i sig. Välling håller vi inte på med här, inte. Ne-ej!!
Nehej, tänker jag och ställer flaskan på skötbordet, sätter mig på sängkanten intill hans säng och säger godnatt och sjunger lite.
Medan han berättar för mig att jag är dummast i hela världen, mycket onomatopoetiskt och primalt.
Efter en stund övergår hans klagan från att förklara min misär till att lovsjunga vällingen. Som han inte når.
Men som han strax får.
Åh, det är gott med välling.
Det är trygghet med välling.
Vällingen är en vän i alla lägen.

Snart är allt som det ska.
Han säger sitt:”Mamma, klaaar” och sträcker upp den tomma flaskan, och jag tar den, och ger honom en napp.
Han lägger sig på sidan. Kramar om Katten, Bebben och nallen. Alla är med, och jag sitter där på min sängkant och småsjunger lite.

Så hör jag.

”Ett, två, tje, fyja, sex, sju, åtta…”

Jag är faktiskt lite lättad över att han missade femman.

Hur skulle annars mina vänner stå ut med mitt skryt?

Någon minut senare sover han gott.


”Min bästa vän”

Novemberkvällen är mörk och ganska bra och barnet dansar runt i vardagsrummet, framför tv:n, utan byxor och blöjor och är söt som socker.
Jag gör i ordning makaroner till den micrade köttfärssåsen och hans intresse för konceptet mat är inte alls överhuvudtaget. Nej.
Så jag äter själv.

Någon timme senare klättrar han upp i sin stol, äter några tuggor, och jag sätter mig med honom för att uppmuntra tilltaget, serverar den där älskade mjölken och han dricker lyckligt.

Sedan lägger han en hand på var sida av mitt ansikte, på var kind, jag böjer mig fram mot honom och ska till att pussa honom när han tittar på mig och säger:

”Min bästa vän”

Sen slickar han min pussförberedda mun, en hundslickarpuss, inspirerad av hunden Silje på Gotland och dissar köttfärssåsen, och dansar vidare i mitt liv och jag står i mitt kök och är bara lycklig över att han finns i mitt liv.