Månadsarkiv: april 2011

Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

”Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är ”söttbullaj” i ”ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en ”Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en ”söttbulle” eller två.


Om att tappa hoppet

Jag tror att vi alla varit där, i den känslan, åtminstone någon gång, i någon situation.
När en katastrof drabbat oss, när livet rasar samman, när det vi behöver tas ifrån oss.
När ord som ”kris betyder utveckling” och ”det blir bättre” i bästa fall känns tomma och i värsta fall grymma och cyniska.
För hur i hela fridens namn ska jag någonsin kunna le igen, efter det här?

Jag har det, rent av flera gånger, men jag är lyckligt lottad. Trots åtskilliga katastrofer har jag bara varit i den här känslan korta stunder, och korta stunder står man ut. Några minuter i taget. Jag har räddats av goda vänner som pratat med mig, om det som gjort ont ont ont eller om helt andra saker. Jag har räddats av vardag som måste råddas: mat lagas, snö skottas. Jag har räddats av min egen galghumor, ja, utan den hade jag nog faktiskt varit död.
För till och med i de värsta sörjorna jag vadat i har jag kunnat garva åt min egen misär. Inte hela tiden, men lite då och då.
Men jag har räddats när jag inte riktigt förmått att rädda mig själv.

Jag har aldrig på allvar börjat tänka tanken :”Livet är meningslöst. Lika bra att göra slut på det”

Men.
Jag vet de som gjort det.
Jag vet också att de är fler än jag tror, att alla inte är lika bra som jag att se till att få hjälp när världen går sönder.
Jag vet att flera jag känner och älskar gjort det.

Det gör mig förtvivlad, för jag är säker.

Säker på att livet till och med när det är som jävligast faktiskt kan bli bättre.

Därför blir jag förtvivlad när jag ser att en handledning för självmord är den första träffen man får, om man googlar på ”självmord”.
Inte en sida där man kan hitta hjälp för att överleva, utan en sida med tips och tricks för att ha ihjäl sig själv.
Någon jag älskar kanske funderar, tänker och googlar, och hamnar där, istället för någon annanstans, någonstans som ger lite kraft att leva istället för att bara överleva.

Jag biter mig fast i ett citat av Julian av Norwich

”…All shall be well, and all shall be well, and all manner of things shall be well”

Andra har sagt, tänkt och skrivit goda och kloka saker om självmord. Läs
Ludmilla
Jacob Sunnliden
Magnus Callmyr
Mats Adamczak
Cattas Bubbla
Christina Stielli
Robert Damberg
Doris
Peter Reuterås

Petra Jankov
Per

Mymlan
Mazocialmedia
Elwira Kotowska


Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.


Krokus

Jag älskar den här tiden.
Livet kommer åter.

Bilden tog jag en annan vår, under en promenad med Mia, och ja, jag minns också fuktfläckarna på knäna!


Om barn och Kåvepenin

Jag är välsignad med en alldeles speciell onge.
En one-of-a-kindsorts onge.

Det finns ingen förälder som inte vet hur vedervärdigt kåvepenin smakar.
Alla vittnar om kladdiga bläckfiskstrider när det kommer till att få i de viktiga dropparna mellan de där idogt ihopbitna käkarna.

Men inte min onge.
Jag förklarar, visar chokladbiten, och han gapar lydigt och sväljer slurken, med blicken låst på chokladen från Karl Fazer
Så moderskapet kom i trångmål när den blå förpackningen helt plötsligt var slut.
Att förvänta sig att en Onge, oavsett hur duktig han är, ska slurka i sig den där vedervärdiga sörjan utan chokladmuta är dumt, bara dumt.

Nöden har ingen lag.
Mamman bryter en bit från sin egen finchoklad.

Barnet får sin slurk.
Barnet får sin chokladbit.

Allt är frid och fröjd, och moderskapet fortsätter med middagsihopskakandet.

Så kommer barnet ut i köket

Mamma, kan ja få meja medsin?

Jag antar att vi får tolka det som ett gott omdöme om Valrhona Caraïbe


Mamma, läsa ”borta”!

En av de här stunderna på dagen som jag älskar, är den nästansista. Lilla Essingen har fått sin välling, tänderna är borstade. Gossen ligger i sängen, och det gör också Lissmakiin, Pöshypöshy och snuttisen.
Jag frågar: ”Vad ska vi läsa ikväll?”
Svaret är nästan alltid detsamma:
”Mamma, läsa ‘borta'”

Så då tar vi fram

Väljer vi inte ‘Borta’ så blir det ofta ‘Kompis-boken’ istället.
Den är precis lika spännande, men vi har läst den fler gånger, ‘Borta’ är nyare.

Båda böckerna är underbara, berättar om det svåra i att ha kompisar, att bli osams, rädd eller ensam, men också att det blir bra, går bra tillslut och Mamman fascineras av de fulsnygga och oerhört läckra illustrationerna.

Vi avslutar alltid med samma bok.
Det är en ritual, den är inte speciellt viktig att lyssna på, barnet kan leka med Lissmakiin under tiden, eller så, men läsa den ska vi ändå göra. Mamman behöver inte se texten längre, det går bra att läsa ändå…

Att säga att barnet sedan stilla somnar är en överdrift, men det talar vi tyst om nu, ok?


Hållahannen

”Hålla mammahannen!!”

Så säger han, min pojke. Varje morgon.
Gör han inte det eftersom han är fullt upptagen med att springa så är det jag som säger så: ”Hållahannen!”

Det är så härligt, jag älskar det, älskar att få ha den där lilla varma handen i min när vi går till Dadi.

Ibland vill han springa, ibland vill han hoppa och klättra, ibland vill han ingenting utan bara bli buren och gråta (ja, vi har tidiga mornar, pojken är trött på riktigt ibland) men oftast så blir det ”hållahannen” en god bit av vägen ändå.

Så han håller mig i handen och jag njuter av närheten och tvåsamheten och sällsamheten i det hela.

Men är man två och ett halvt år gammal och har mamma i den ena handen kan den andra inte vara tom.

Det.
Går.
Inte.

I sin andra hand bär han en kompis.
Ibland är det Thomas eller ”pöchypöchy”.
Ibland är det mojfajbilen.
Ibland är det ambulansen eller ”Lissmakiin”

20110401-200057.jpg

Väl framme på dagis börjar diskussionen. Vi har övat på den så många gånger vid det här laget att det inte är ett krig. Bara en diskussion. Att lägga kompisen i mammas jackficka eller väska, så att den inte tappas bort på Dadi. För det mesta går det hela relativt konfliktfritt.

Sedan, gång på gång under dagen, stoppar jag ner handen i min ficka. Fingrar på den lilla röda bilen och fåntrattsler av känslan av närvaro den förmedlar. Så nära, hela tiden, fast det i själva verket skiljer flera timmar och ett par mil mellan mig och min onge…