03.20

Jag vaknar till, intill mig ligger han, Lilla Essingen, Grodprinsen, Skorven.
Kärt barn har många namn.
Snart har vi bestämt ett riktigt också, jag och Faderskapet. Vi är överens om ett namn, nu ska vi bara ”smaka” på det lite också.
Nej.
I bloggen tänker jag inte skriva om det.
Just nu tänker jag inte avslöja det alls. Först ska vi bestämma klart. Känna att det känns rätt.

Han söker mitt bröst, ”hackar” med huvudet, jag hjälper honom lite tillrätta och så dockar han. Aaaaj! Det gör ont – och då vet jag att han fått ”rätt” tag.

Jag tittar på klockan.

Det är natt mellan måndag och tisdag och klockan är tjugo minuter över tre.

Det innebär att det är exakt sju dygn sedan detta lilla barn föddes.

Jag hade just avverkat 60m sjukhussängåkning på 12 sekunder blankt och fått en gummimask i ansiktet och den här lilla människan lyftes ur mig, bars ut av barnmorskan till två väntande barnläkare och där satte man genast igång. Han andades inte. Han hade dålig muskeltonus, dålig färg. Mådde helt enkelt inte alls bra.
I journalen står det om apgar. 5-7-8

Men allt gick ju bra.
En vecka – på minuten – senare ligger jag här i nattmörkret tillsammans med honom.

Grodprinsen. Skorven. Lilla Essingen.

Hets.

Jo.
Man kan hetsäta ett hekto procioutto.
Det är inte ens speciellt svårt.

Men jag ska köpa buffelmozzarella också.
Det blir ännu bättre då.

Det är så DJURISKT gott.

Små barn, små bekymmer…

Jo, visst är det sant.
I alla fall just inatt, just denna stund.

Det är en välsignad stund, en god natt, trots att Skorven inte nöjde sig med morsan kom med – goda droppar, men inte många nog!

Illa illa.

Eller så går man bara upp, blandar 45 ml kokt avsvalnat vatten, 15 ml kokande vatten, med två strukna mått babysemp.

Han är lite rolig, han attackäter.
Äter så fort, man måste hålla i armarna, annars vevar han ut koppens innehåll snabbare än blixten, lapar i sig bröstmjölkersättningen på nolltid, och rapar sedan som en dansk viking.

Hans enda bekymmer är att det tar minst en minut att hämta och fixa den där babysempen.

Då vrålar han precis lika duktigt som en svensk fotbollssupporter.

*s*

Nu lyssnar jag på åskan, dricker lite oboy och äter en macka, och festar lös på en hög vita piller som håller infektioner och smärta under kontroll.
Han roar sig med att äta upp sin hand.

Det är en god natt.

Snart sover vi vidare.

—

Förresten!

Maria! Tack för kläderna! De är jättefina, och i skrivande stund har Skorven på sig en pyamas med små apor, bananer och elefanter på. Fullständigt ljuvligt!

Fröken Morrhår ft. Skorven.

ÅhEssavarharruvaritduharjuvaritbortajättelängeochdetharvaritandramänniskorhärochhondendärsomhardendärandradummakattenharvarithärochtvingatmigätapilleroch…!??

VAD är det där för något!??

Lilla Essingen.

Äntligen är vi hemma.

Detaljerna tar vi sen, men så långt kan jag säga: Det är bra med sjukhus.
Fantastiskt bra med sjukhus men Åhså fantastiskt bra det är att få komma hem!
Helt suveränt fantastiskt underbart!

Skorven har fått mat, fått ny blöja och har somnat om och jag tänker nog göra det samma en stund till.

Men nu är vi hemma, han är underbar, jag är lycklig och Kassik är förbryllad.

Jag är så glad över alla sms och bloginlägg och … ja, jag ska berätta mer – men inte just nu.

Tack för alla tumhållningar – det visade sig ju att de verkligen behövdes!

Pojke eller flicka?

En evig fråga.
Alla undrar.

För drygt en månad sedan så blev jag tilltalad av en gammal man på Södra Station, han kommenterade min mage.
Jorå. Han var absolut säker. Typisk pojkmage. Och han visste minsann, han hade jobbat 35 år på förlossningsavdelning. Typisk pojkmage, kunde jag lita på.
Bergsäkert.

Well. Jag vet inte. Jag vill inte veta i förväg. Då är det svårt att argumentera. Time will tell – vi får se, sa jag.

Så, i förra veckan stod jag på perrongen där på Södra Station igen.
Och blir tilltalad av samma gamla farbror.
Proceduren upprepar sig, nästan ordagrant.
Med ett tydligt undantag.
Typisk flickmage, absolut en flicka!

Jag hade inte hjärta att berätta att han redan delgett mig sin visdom en gång redan…

————–

Vad tror ni det blir?
Berätta!

Grisbilen!

Nej. Idag blir det inte fembussen.
Inte någon grisbil heller, idag tänker jag bli körd av en taxichaufför till Huddinge Sjukhus.
Klockan två ska jag vara där. Det blir bra.
Det kändes bra att prata med barnmorskan, de känns genomproffsiga och också så omtänksamma.

Lite oregebunda sammandragningar har jag faktiskt haft i natt och under morgonen, det är mycket bra. Då drar kroppens egen produktion av oxytocin igång, vilket är kanonbra.

Snart, lilla Skorv, ska vi ha en date, du och jag!

Vad gör du på onsdag morgon?

Nej.
FRA kommer inte läsa all min mail.
De kommer inte logga all min surftrafik.
De BRYR sig antagligen knappast om mina små sms eller min msn-historik med GigJoe eller Jeez.

Jag ÄR ingen spännande person.
Jag shoppar väldigt sällan plutonium, gillar inte Usama BinLaden, undviker vitmakt-musik.

Det är inte själva poängen.
Det är inte det som gör mig förbannad.

Jag är förbannad för att de både KAN och FÅR läsa all min mail, mina sms, logga hur jag surfar och chattar, avlyssna min telefon, om lagförslaget går igenom i omröstningen på onsdag.

Jag kommer antagligen inte kunna vara med på demonstrationen på riksdagsbron på onsdag morgon.
Jag har nog inte hunnit hem från BB då.
Vad har du för skäl att inte dyka upp?

Apropå att ta bussen till förlossningen…

Jo.
Jag gjorde ju det här i går morse.
Jag hade inte bråttom.
Jag hade inte ont.
Jag var sur redan från början, eftersom jag visste att de skulle skicka hem mig igen – men likväl skulle de nödvändigt ha mig att åka in.

Hela jag kändes som i sketchen: I helvitte heller, jag tar fembussen!!

Jag menar.
Jag har ju gener att leva upp till.
En får int vara blöt.

Kolhydratladdning.

Tagliatelle.

En burk creme fraiche, 15%varianten.
En halv zucchini, slantad, snabbt uppfräst så skivorna fått färg.
En snutt överbliven gorgonzola
Ett gäng babyplommontomater. (Ja. Jag knarkar dem så här års)
En näve räkor, som jag hittade i frysen. De har bott där alldeles för länge.

(Kassik uppskattade fyndet, för övrigt)

Nu är jag sugen på glass.

Snabbt och gott. Fast egentligen var jag lite sugen på pizza. Fast inte på att gå och hämta pizza. Eftersom jag inte vet var närmsta pizzeria bor, (Jo, jag har en PizzaHut här i närheten, men jag var sugen på vanlig pizza) och inte handlar tillräckligt mycket pizza för att få eländet utkört.
Så märkligt nog blev det enklare att laga mat själv.
Egentligen antagligen både nyttigare och godare.
Tänk så det kan bli.

Kan någon komma och diska nu?

(Värkar? Nä, varför skulle vi hålla på med sånt? Det vore väl synd?)