Jag har svårt att trumma upp något större intresse för spektaklet, och svårare har det blivit sedan man gjort en stor cirkus av alltihop med deltävlingar och kvällstidningrally.
Det är länge sedan jag hängde med i svängarna.

Fast kvällens deltävling såg jag åtminstone brottstycken ur.
Eftersom jag jobbade, och tv:n stod igång här.
Misär.
Inget bidrag var värd en röst.

Tills Dolph gjorde entré.
För då blev det kul.
Hela min twitterfeed spratt till och åtskilliga undrade vilket nummer man ringer för att rösta på honom.

Själv skrattade jag för mig själv och min mer konspiratoriskt lagda sida undrar varför läppsynken inte alltid funkade…

Men kul var det!

För tredje kvällen i rad, vid halvtio-tio, vaknar barnet och bara skriker rätt ut. Jag misstänker både magknip och mardrömmar.
Vrålandet är halvt hysteriskt och utan tröst.
Napp vill man inte ha.
I sängen vill man inte vara.

Man vill absolut inte vara i mammafamnen. Skrikåpanik på hög nivå.

Ok.

Jag släpper lös pojken då, så ser jag väl vad han gör?
Stapplar omkring, gråter tröstlöst. Rasar ihop på golvet, ålar, gråter.

Jag undrar, älskade, har du vaknat ordentligt, drömmer du fortfarande?
Jag är inte säker, men lyckas inte få ordentlig kontakt med honom.

Hittar honom stående på golvet invid min säng.
Jag får för mig att han vill ha något i sängen, men förstår inte vad, så jag lyfter upp honom.
Han kravlar omkring och verkar något mindre förtvivlad så jag klappar lite på honom, och sträcker mig efter vällingflaskan.

Jaha, nu duger den.

…och så somnar han om.

Jag önskar så att jag begrep vad som är fel.

Tre kvällar på rad.
Något är det, men tydligen är det bättre att sova i mammasängen än den egna.
Nåja.
Värre kan det ju vara.

Vad är det man brukar säga för att trösta sig?

”Det är bara en fas”

Vardagslivet är som sagt en smula enahanda, men ändock icke att förakta.
Men.
Visst vore det trevligt med lite glamour i tillvaron.

Brutna servetter drömmer jag om. Spirituellt sällskap, vinglas och att ha anledning att använda klänning och läppstift.
Stillsamt restraurangsorl. Någon annan som tar hand om disken.
En säng med manglade lakan.
En frukostbuffé som inbjuder till timslånga samtal.

Drömma är billigt.

Men som av en tanke får jag vad jag bett om.

Lite glitter.

När jag möter barnet på ”Dadi” är han full av varan.
En burk hade visst ramlat ut på golvet. Små nakna fötter sprungit i uthället. På ingen-tid-alls var burkens innehåll spritt överallt, över allt.
Glittriga näsor, tår, rumpor och lår.
Han kommer rusande mot mig, lycklig.
Jag sätter mig ner på golvet, kramar självklart om honom. Hårt och länge.
Njuter hejdlöst av doften av honom, låter mig uppfyllas av att han är hos mig igen.
Utan konkurrens dagens absolut bästa stund.

Sen inser jag.
Jag satte mig ner.
I glittret.
Massor av glitter.

Åren går.
Det är inte bra.

Jo, generellt, att livet rullar på, det är helt enligt planen. Så ska det vara. Fler grå hår. Barnet växer, tillvaron fungerar.
Det är bra.

Men på ett sätt står mitt liv stilla.
Status Quo.
Ingen som helst utveckling.

Något hände med mitt driv. Min vilja. Min lust att engagera mig, min ambition försvann.
Nu, några år senare är jag fortfarande i ett yrkesmässigt Limbo. Två yrkesutbildningar har jag, men verkar inte inom någon av dem.

Citatet kommer från en av mina egna bloggposter.
Det är drygt två år gammalt.

Nej, det blev inget av den tjänsten.
Jag var på anställningsintervju – och jag ansträngde mig som f*n för att kräkas. Gravid var jag och mådde skit.
Idag är jag glad att jag inte fick tjänsten -dålig timing helt enkelt. Man ska inte byta jobb när man får barn. Inte precis samtidigt. När man byter jobb måste man få fokusera lite på det, visa framfötterna lite. Det är svårt att göra när man får barn, är mammaledig, VAB:ar hur mycket som helst.

Men likväl.
Jag stod i ett limbo då och jag står kvar i samma limbo nu.
Ingen som helst utveckling.
Inga visioner.
Inga planer.

Det är faktiskt inte bra.
Alls.

Vad fasen ska jag ta mig till med det här?

Rätt
Blogg
vann!

Jag är så glad för Abbe och hans härliga storebrorsas skull.
Och för pappan, och mamman.

Så vackra ord om kärlek, om föräldraskap, om hopp och glädje.
Hur kan en sån blogg inte belönas?
Nej.
Allt är som det ska.

Grattis!

Mitt liv är i det lilla.

Jag går upp, Lilla Essingen vaknar. Vi gör frukost, äter den.
Sen tittar han på bollibompa medan jag klär mig, hittar ett ansikte (tar max 30 sek, blir inte snyggare än så) och klär honom.
Strax efter halv sju går vi till ”Dadi” och tio i sju sitter jag förhoppningsvis på en buss.
Sen jobbar jag till kvartövertrehalvfyraish.
I bästa fall hinner jag med bussen hem som går 15.40. De går i tiominutersintervall.
Jag kommer till dagis tjugo över fyra. Halvfem, sisådär.
Där får jag jaga ett fnittrande barn, pussa och killa ner honom i overallen.
Vi promenerar hem (vi stannar och pratar med koltrastarna, har vi riktig tur möter vi en hund)
Väl hemma ordnar vi middag, äter, leker lite.
Tittar på bollibompa.
Diskar. (Om mammans ork räcker till)
Borstar tänder, byter blöja, tar på pyamas. Skakar välling.
Läser lite ur Mumin-boken (Tack, än en gång, Morceleb!)

Lagom till Rapport brukar barnet sova.

Sen har jag två timmar för mig själv.
Lite twitter.
Lite bloggläsande.
Lite slöTVtittande
En tekopp.

Jag bör ha pallrat mig i säng till tio för att orka upp nästa morgon.

I den här tillvaron finns det inte mycket utrymme för variation.
Ännu mindre för frihet.

Frihet att kunna åka in till stan efter jobbet, sammastråla med någon och ta en kopp kaffe, en drink, en middag.

Just det saknar jag. Ofta. Det sociala umgänget. Att bara kunna dra iväg ett sms till någon och fråga: ”Fika?” – eller få det, och genast kunna svara ”Självklart! Var?”

Som ensamförälder är det knepigt.
Det ska ganska mycket till för att jag ska ordna med barnvakt.
Inte för att mormor eller moster misstycker, för det gör de inte.
Men ändå.
Jag ringer inte mormor och ber henne hämta Lilla Essingen på dagis bara för att jag ska såsa omkring på stan och fika litegrann.
Det måste liksom vara något viktigt för att jag ska göra det.

När det – mycket sällan! – händer så OJ så jag njuter. Njuter.

Så jag skulle kunna känna mig som en mycket ofri människa.
Hårt tuktad av verkligheten, av mitt barn och av hans behov.

Märkligt nog gör jag inte det, inte egentligen. Inte i det stora.

Friheten sitter inte i begränsingarna av tillvaron, utan i vad jag gör med de möjligheter jag har.

Och jag har en liten varm hand i min.
Ihop med den lilla handen hör en mun som lyckligt piper och säger ”Titta!” medan ett vägrarhavantarpåsigfinger pekar på koltrastarna i rönnarna.
En dryg halvmeter under den munnen går två små lila kängor med korta men stadiga steg i trappor och på knölig snö.

Det är ju egentligen ganska fantastiskt att en människa kan utvecklas så snabbt, så mycket på en vecka.
Från okunskap till kunskap.

Den 21 januari skrev Martin i sin blogg om utbrändhet med orden

Jag menar, har det hänt något speciellt de senaste åren?

Har ni fått färre semesteveckor?
Längre arbetsdagar?
Obetald övertid?
Kortare tvättider?

Eller är det så att när väl diagnosen kom,
började alla känna efter om de hade symptomen?

Jag läste, baxnade och kommenterade.

Och nu exakt en vecka senare inte bara finns fenomenet utan mannen kan också ge oss goda tips och idéer om hur vi ska undvika att bli sjuka.
Vackert så.

Tack för veckans mest lysande kappvändning, och tänk, vad gör man inte för att få ha en egen krönika i Aftonbladet?

Det kan man göra.
Det är sällan bra. Det är ofta pinsamt.

Man gör bort sig, man tafsar på chefens fru i fyllan och villan på firmafesten. Man säger helt fel sak till helt fel person i helt fel sammanhag.

Man är klumpig. Man gör en tabbe, en groda, en tavla.

Men när en hög polischef misstänks för våldtäkt är det stötande att kalla det för ett klavertramp

DET, om något, är att göra en tabbe, en groda, en tavla.

Vad värre är.

Det är ett effektivt sätt att förminska brottet, och osynliggöra offren.

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt ”Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.

En kväll för nu ganska många år sedan gjorde jag mig fin hemma hos Jeez, jag hade varit barnvakt till hennes pojk under dagen. Jag skulle på Date på kvällen. Träffa en vacker man som jag var mycket förälskad i. En man med mycket vidhängande trassel och stök och mina vänner såg med förfäran dramat fortsätta.
Vi skulle äta middag tillsammans. Somligt skulle redas ut. Annat skulle förlåtas. Jag var helt inställd på att vara vackrast av alla, mest åtråvärd av alla och han fick gärna krypa en smula.
Vilket han märkligt nog också gjorde.

Jag fick en liten present.

En liten sån där meningslöshet, en liten liten bok med små citat om hopp, guldfärgad och söt och självklart var det helt rätt.
För var det något jag önskade mig så var det just hopp.

Hopp om något som jag – och alla runt omkring mig – redan egentligen visste, förstod och begrep var ett hopplöst projekt.

Men man är ju inte så smart alla gånger.

Nå.
Det det blev ju självklart en katastrof, alltihop, och jag slickade såren länge.

Så sitter jag här på min ända och läser lite bloggar när jag hör ett oroväckande ljud.
Barn-Ensamt-I-Badrum.

Det är INTE bra.

Jag studsar upp.

Barnet är lycklig, öppnar toalocket och pekar förtjust. ”Titta!!”

Och där ligger den, den minimala lilla guldboken.

Ja, vad säger vi om den pedagogiken?